NATALIE IMBRUGLIA, KB, Malmö den 26 maj 2017

Annons

Hon kom från ingenstans i slutet på nittiotalet, och erövrade topplistorna. Eller det var väl snarare var så att Natalie Imbruglia likt Kylie Minogue och Jason Donovan äntrade popscenen via den australiska tv-såpan Grannar. Fast det unga stjärnskottet var i ärlighetens namn ingen naturlig popleverantör, som öste ur sig catchy dängor i parti och minut. Istället hade hon flax, och slog igenom med en cover av obskyra alternativrockarna Ednaswap, som norska Trine Rein redan haft en hit med på hemmaplan.

Det är naturligtvis softa Torn som åsyftas, och detta var som bekant ett lyckokast av Guds nåde hon aldrig varit i närheten att upprepa sedan dess. Visserligen vore det lögn att hävda att beteckningen one-hit wonder passar in i sammanhanget, men det framgick som sagt samtidigt rätt tidigt att Imbruglia inte var någon vanlig standardiserad poptjej. Hon verkade ha andra ambitioner som lutade åt ett vuxnare och i viss mån ett mer singer/aongwriterorienterat uttryck.

Såhär tjugo år efter genombrottet fick jag också mycket riktigt min teori bekräftad. Det var nämligen avskalat som gällde fullt ut. Eller i alla fall ett opluggat sound signerat Imbruglias tre medmusikanter. Dessa kompletterades sedan av en mysig, men blygsam scenmiljö, vars största excess bestod i behaglig hemmabelysning från lampor med stora skärmar av klassiskt snitt.

Inledande Wrong Impression gav för övrigt helt rätt intryck. Med andra ord utgjorde detta nummer en varudeklaration så god som någon för fortsättningen av kvällen. Sådant som självbiografiska romantiska Counting Down the Days, vemodiga On the Run, Chris Martinkompositionen Lukas och innerliga covern på indiebandet Death Cab For Cuties I Will Follow You Into the Dark följde i dess spår om än inte i denna ordning, och det var ändå inte alla essen. Någonstans halvvägs in i den sisådär åttio minuter långa spelningen plockade Imbruglia fram personliga favoriten That Day i en sedvanligt dramatisk version, och sedan som sista ordinarie nummer kom den känslofyllda organiska tolkningen Daft Punks vocoderfest Instant Crush.

Vid det laget borde för övrigt vem som helst i den alldeles för fåtaliga publiken ha kunnat konstatera hur skandalöst underskattad Imbruglia är. Denna alldeles för sällan sedda kvinna har ju såväl talangen som personligheten att skapa stark tidlös pop och att göra andras material till sitt eget övertygande, vilket bekräftades med all önskvärd tydlighet i fredags. Sedan hade jag för all del gärna sett att hon fått en något mer fullödig musikalisk backning nästa gång. Den rakt igenom opluggade backningen denna afton tedde sig om inte en smula enahanda, så i alla fall inte riktigt så varierande i längden som den borde ha varit.

skriven 2017-05-27

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners