MARTY STUART, Slagthusets Teater, Malmö den 2 september 2022 – öronfägnad signerad mångsidig countrystjärna som gav järnet

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

När jag kom till Nashville första gången 1967 började de genuina countryutövarna åldras även om de fortfarande var på banan. Pop, rock, folk och så kallad middle of the road blandades och gavs friskt för att landa i country och veteranerna gnisslade med tänderna.

Dolly Parton skulle lämna Porter Wagoner för en solokarriär i popsvängen, och ett annat radarpar skulle också snart gå skilda vägar, Lester Flatt och Earl Scruggs (Foggy Mountain Breakdown), Lester var ultrakonservativ och ville hålla repertoaren begränsad till genuin country och bluegrass medan Earl Scruggs ville bryta nya marker med artister som Dylan, Joan Baez och Nitty Gritty Dirt Band.

En mycket ung mångsidig musiker

Scruggs är ju också med på Dirtbandets klassiker Will the Circle Be Unbroken. Nu skulle Lester Flatt skramla ihop ett nytt band, och när jag året efter språkade med Flatt var saken biff. I bandet ingick en mycket ung mångsidig musiker som kunde tackla både gitarr och mandolin, John Marty Stuart. Stuart hade bägge fötterna i den traditionella countrymusiken och Flatt lät honom med rätta ofta få visa sig på styva linan med sin mandolin (som vi för övrigt fick många smakprov på i Malmö), och givetvis även både på akustisk och steel. Jag såg honom jobba med Johnny Cash några gånger på sjuttiotalet och blev inte förvånad när han blev sin egen lyckas smed i början av åttiotalet.

Fick en egen tv-show

I Nashvilles skvallertidningar syntes Stuart, 63 idag, när han gifte sig med countryikonen Connie Smith (numera 81), men de var naturligtvis yngre 1997. I nådens år 2008 fick Marty så en egen tv-show där framförallt det gamla gardet som fortfarande är verksamma får glänsa. Men det är en annan country och nya artister som dominerar scenen i Nashville i dag, och i motsats till sin mentor Lester Flatt slår inte Marty Stuart dövörat till för faktum.

Ett oskrivet blad

Nu står han alltså på scenen i Malmö, och det är första gången han trampar svensk jord. Innan Marty får visa sig på styva linan får vi se och höra en ung kille som presenterar sig som barnbarn till The Hillbilly Shakespeare, Hank Williams. För mig var Sam Williams ett oskrivet blad och mer gemensamt med farfar än att han som den sista av fem låtar drog klassikern I’m so Lonesome I Could Cry kunde jag inte finna.

Till ett blodfattigt akustiskt komp sjöng han fyra gäspiga låtar. I motsats till brorsan Hank Williams III, som håller farfars fana högt, verkar han precis som pappan vända sig till en helt annan målgrupp.

Bandet, femtio procent av showen

Nåväl, det var Marty Stuart and His Fabulous Superlatives de högt ställda förväntningarna låg och infriades. Om jag skall börja med att introducera The Fabulous Superlatives som är femtio procent av den fullödiga showen. Harry Stinson, som får briljera med en särpräglad tolkning av Woody Guthries låt om Chicagogangstern “Pretty Boy Floyd”. En liten pärla.

Så Kenny Vaughn och Paul Martin bägge mångsida musiker som jobbat med Marty i hans show, och vet hur de skall rama in husbondens röst på bästa sätt. Det är americana och rockabilly som är den gemensamma nämnaren mellan dagens Nashville och den skivköpande och countrydiggande publiken och Marty Stuart rättar in sig i ledet.

Minnesvärt om tågkatastrof

Jag noterar några drinking songs som doftar George Jones och gläder mig åt att han inte glömt Bob Wills, The King of Western Swing. Marty gjorde också en minnesvärd tolkning av The Wreck of Old ’97, den av många insjungna sången om tågkatastrofen 1903, och gav oss också lite intressant bakgrund på köpet.

Inget att klaga på

Fyrklövern på scenen varvades om att bjuda på instrumentala godbitar, och givetvis lite allsång på Skansen för att få närkontakt av första graden med publiken. Med andra ord finns det inget att klaga på den ögon- och öronfägnad. Marty och hand band bjöd på. För min del handlade det bara om vad han inte bjöd på.

Lite mer bluegrass och gospel hade varit grädden på moset. Det är en fröjd att se proffs “in action” i en bransch som ibland verkar som en blåbärsskog.

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners