KRIS KRISTOFFERSON & THE STRANGERS, Slagthusets Teater, Malmö den 1 juni 2019

A Star Is Re-Born i Malmö.

Om några veckor fyller Kris Kristofferson 83 vårar och om ett år firar han 50 års knegande i en bransch som åter artister som valar äter plankton.

Gemensam sak som The Highwaymen

Det var 1970 han gjorde sitt första album ute hos legendariske Fred Foster på Monument i Nashville och låtar som Help Me Make It Through the Night, Me and Bobby McGee och Sunday Mornin’ Comin’ Down för första gången såg ljuset på platta. Den sistnämnda hade han året innan presenterat för Johnny Cash som “plattade” till den och fick en hit serverad. Cash skulle ta Kris till sitt hjärta och många år senare skulle han, Kris och polarna Willie Nelson och Waylon Jennings göra gemensam sak som The Highwayman på världskartan.

Alf Robertson en god vän

Kris låtar blev countryns svar på Bob Dylan och artister från de mest skilda genrer slet och drog i dem. Janis Joplin fick en hit med Me and Bobbie McGee och Dean Martin tolkade The Other Side Of Nowhere och For The Good Times för att nämna några. Alf Robertson som bodde i Nashville på 70-talet när jag var där var god vän med Kristofferson var överlycklig över att ha gjort en svensk tolkning av hans Jody and The Kid som Roy Drusky hade en hit med för tillfället. Han fick rätt, Lasse och Marie gick i taket på listorna här hemma.

A Star Is Born mot Streisand

Kris kände sig så manad och kallad att bli filmstjärna och Hollywood tackade och tog emot med ett 70-tal filmer. Nyinspelningen på A Star Is Born (1976) mot Streisand lyckades han fånga in tack vare att Elvis Preslys dynamiske manager Överste Parker tackade nej för “sin grabb” och Sam Peckinpahs Pat Garrett och Billy The Kid plus kultfilmen Alice Bor Inte Här Längre får räknas som några av de mest minnesvärda.

Ihoptrixade ballader

Även om filmkarriären gav mersmak var och är det givetvis sin status som medlem i The Country Music Hall Of Fame och leverantör av klassisk country & pop musik han går till eftervärlden. Allt är naturligtvis inte guld som har glimmat genom åren och många var tveksamma till Monuments kassaklirrande projekt The Winning Hand som trixade ihop duetter med Kris, Willie, Dolly och Brenda Lee som alla varit på bolaget en gång i tiden.

Willie (86 vårar) jobbar numera med sina två söner (skickliga med gitarr precis som farsgubben) medan Cash och Jennings befinner sig sedan flera år i The Hillbilly Heaven.

Pensionen bakom sig

Och därmed skall jag komma till saken, det vill säga Kris Kristofferson live at Slagthuset den 1 Juni 2019. Jag var mycket väl medveten om att har man pensionen bakom sig är det ofta dagsformen som gör vad man kan prestera. Bortser man från de rent fysiska krämporna så kommer glömskan in i bilden och har man hundratals texter i huvudet ligger ribban lågt.

Eldunderstöd från Haggards band

Jag var mycket väl medveten om att har man pensionen bakom sig är det ofta dagsformen som gör vad man kan prestera. Bortser man från de rent fysiska krämporna så kommer glömskan in i bilden och har man hundratals texter i huvudet ligger ribban lågt. Jag var också mycket spänd på hur kvarlevorna (Scott Joss & Doug Colosio & Jeff Ingham) av Merle Haggards legendariska band The Strangers skulle lyckas backa upp och eventuellt ge så kallat eldunderstöd till sin arbetsgivare om han så behövde. Kanske som en gest till “The Hag” sjöng Kris och Jones duett i några av hans klassiker Sing Me Back Home och That’s the Way Love Goes.

Lyckad inramning av den allt tunnare rösten

När de stämde upp i den tysta majoritets nationalsång Okie From Muskogee kände jag en tår tränga fram i vänsta ögonvrån. Annars var det “The Kris Kristofferson Song Book” sida för sida, och utan tvekan kan Scott Jones ta år sig en hel del av äran att det hela fungerade så bra. Och inte bara för den rent musikaliskt lyckade inramningen av Kris nu allt tunnare röst – den finstämda texten i Judy and The Kid gick till exempel knappt att höra – utan också för de små “peppande” medel som ett brett leende eller en tummen upp sok kom efter en sång. Ingo Johansson sa en gång “en gång champ alltid champ” och det gäller också i hög grad artister om vi ersätter ordet “champ” med proffs.

Budskapet fram utan frisedel från Fader tid

Jag vill också gärna framhålla att Kris Kristofferson precis som Bob Dylan främst är musik och textleverantörer och inte några Crosby, Sinatra eller Presley. Det är förvisso inte så roligt när de inte längre själv kan ge sin tidlösa musik fullödig rättvisa men på något sätt går budskapet ändå fram även om Fader tid inte ger någon frisedel till någon vilken talang eller begåvning han än bär med sig i bagaget från svunna dagar.

Skriven 2019-06-02

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners