ERIKA OLOFSSON LILJEDAHL : PARADISHAMN – skickligt konstruerad och mer thriller än “romance”

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Förlag: Historiska Media
Genre: Historisk skönlitteratur
Antal sidor: 331
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2022-04-25

Italien har Portofino, Sverige har Mölle. Paradishamn är en ytterst skickligt konstruerad historia som utspelar sig på 1930-talet då Mölle var det hetaste som fanns. Eller nästan i alla fall. På 1920-talet var Mölle partytillhållet nummer ett. Konstnärligt, bohemiskt, dekadent. Folk vallfärdade från Danmark och Tyskland, till och med från Frankrike och Italien, för att festa järnet.

Mölle fylls av friskustråkmånsar

Nu har nya ställen på den franska Rivieran börjat konkurrera, tyskarna får inte längre lov att resa utomlands och finanskraschen har slagit hårt mot delar av partyfolket.

Mölle är inte lika dekadent längre. Inte lika bohemiskt och konstärligt. Mölle fylls istället av hurtfriska friluftsmänniskor med vandringsstavar, sådana tråkmånsar som går och lägger sig direkt efter middagen.

Stora planer för sommaren

Ester har precis kommit hem till Mölle från Köpenhamn, hon ska sköta familjehotellet medan hennes mor och far vilar upp sig. Hon har stora planer på hur Mölle återigen ska bli festligt, dekadent och konstnärligt.

Hedda är fiskardottern som brukar extraknäcka varje år på hotellet, och hon längtar efter att ha på sig fina slejfskor med liten klack och väldoftande, rena och nystrukna kläder. Hon ser fram emot att servera det vackra och rika folket – och att bli belönad med riktigt med dricks. Man förstår att Hedda har varit favoriten på hotellet – hon har åkt gräddfil direkt till de bästa jobben, utan att börja på botten och jobba sig upp.

Slut på sötebrödsdagarna

Men den här sommaren är det slut på sötebrödsdagarna. Ester vill ha traditionellt vackra flickor som ler sött som servitriser – inte någon som Hedda som har ett halvt ansikte som är vanställt och ett halvt ansikte som är alldagligt. Strunt samma att Hedda är bra på att bära porslin och att memorera beställningar …

Söta människor har förtur till jobb

Här kryper det in ett obehag i berättelsen, moderna “Uppdrag granskning” har avslöjat att söta och vackra människor faktiskt har förtur till jobb – det är hur man ser ut som spelar roll, inte vad man kan (och man kan ju idag alltid skylla på “social kompetens”). Servitriser ska gärna vara storlek 36 eller ännu mindre så att ägarna kan klämma in några extra bord till i lokalen och på uteserveringen. Rundlagda människor som går Hotell och Restaurang får ingen praktikplats. Hur skulle Hedda behandlas idag? Det skulle vara en brant uppförsbacke.

Men … Extra oturligt för Hedda är att hon lever i en tid då det inte finns tvättmaskiner. Hon sätts att tvätta i bykstugan – och hennes redan slitna händer tar ännu mera stryk.

På jakt efter klassisk läsning och “meet cute” i biblioteket

Hedda är ändå pigg nog efter långa, utmattande dagar för att pila in till hotellets bibliotek och låna Iliaden för lite lätt läsning (jag kan riktigt höra mormor fnysa) – och där träffar hon på snyggingen Carl, som alla är förälskade i (det här är som en spegling av Hotell Portofino och Constance och Lucians “meet cute” i biblioteket).

Ester känner Carl och hans syster från tiden i Köpenhamn och Ester planerar redan en gemensam framtid för sig själv och den karismatiske festprissen – medan Carl dras till Hedda och hennes ovanliga utseende.
Det är som upplagt för romantisk triangel.

Catfight om en Carl?

Catfight om snygg kille? Så amerikanskt! Hembiträdet och fina fröken slåss om samma karl? Så gammal svartvit pilsnerfilm! Suck. Gäsp. Men! Paradishamn är mycket mer än så, mycket mer komplicerad och mycket mer dramatisk och spännande. Det är mer thriller än romance – och absolut ingen historisk feelgood.

Perspektiven skiftar hela tiden, mellan Ester och Hedda och det allvetande hotellet. Kullahalvön tycks ruva på uråldriga mysterier, mörker och olycka svävar i luften. Kommer alla att överleva romanen? Vem kommer att dra det kortaste strået? Och framför allt: kommer de båda tjejerna att inse att Carl är extremt pompös och tråkig?

Skön snubbe med gitarr, skissblock eller anteckningsbok…

Ja, Carl är övertygad om att han är en stor författare i vardande och han vurmar för det grekiska — men anteckningarna han läser upp är knappast Percy Jackson sviten, eller ens Strändernas svall. Återigen … här känns den moderna tidens vingar. En “Carl” är så typisk för vår tid. Alla känner till någon “skön snubbe med gitarr” som tror att han är Bob Dylan (eller åtminstone Lars Winnerbäck) för att han släpar med sig guran till alla fester.

Alla känner någon Luciansk hobbymålare som ständigt talar om sina idoler, fast han tråkar ut publiken. Eller någon självutnämnd Hemingway som egentligen bara har drickandet, barerna och pubhänget gemensamt med den gamle Nobelpristagaren. Och snygga killar behöver inte göra mycket mer än att vara snygga och karismatiska och prata på, så får de alltid någon som är redo att spä på deras redan stora ego … Och eventuellt försörja dem.

Det låter 1930-tal … och Skåne

Ett stort plus för Paradishamn är språket. Det är som ett eko av havet som utan ansträngning sköljer över den steniga stranden. Lättläst och underbart flyt, med korta kärnfulla kapitel, men aldrig för modernt eller för tillrättalagt. Det låter 1930-tal. Och ännu viktigare: Det låter Skåne.

Hela naturen känns besjälad, miljöskildringarna är magiskt vackra och med sådana beskrivningar … Förstår man rakt inte varför folk åker till Rivieran, när man kan sunt nog kan njuta av den förtrollande Kullahalvön. Det här boken rekommenderas varmt som sommarläsning. Både för varma och svala dagar

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners