HAMMERFALLs Fredrik Larsson om kemin i bandet: “Det känns som om vi växt samman på sistone. Det har blivit roligare att arbeta ihop”

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Gamla heavy metal-hjältar dör aldrig de bara flyger under radarn ibland. Som i fallet HammerFall. Det fanns några år kring begynnelsen av förra decenniet då låg profil rådde och sidoprojekt dominerade. Men därefter kom kvintetten tillbaka starkare än någonsin. I alla fall är det vad både gitarristen Oscar Dronjak och frontmannen Joacim Cans har hävdat tidigare. Och de goda tiderna håller i sig. I kölvattnet på releasen av nya albumet Hammer of Dawn bekräftar kollegan Fredrik Larsson inte alldeles oväntat att kvintetten alltjämt står på höjden av sin förmåga.

– Ja, det känns som vi växt samman på sistone, kommenterar basisten. Det har blivit roligare på scen, och roligare att arbeta ihop. Man kan säga mycket om klyschan om genuinitet, men publiken kan känna om man inte är äkta. Sedan kan vi skoja till det när det vill sig, men vi tar alltid det vi gör på allvar.

Fredrik tycker att energin i bandet ter sig icke mindre än sprudlande i dessa dagar. En ingrediens som kan vara svår att fånga ibland, och då inte minst på skiva, menar han. På samma sätt går många band in för att putsa till allt i minsta detalj, och då kan slutresultatet bli platt om det vill sig illa.

Jammande bannlyst i studion

Fast god energi i all ära. Ett blivande album kan inte leva på detta allena. Således är det givet för alla inblandade i samband med tillkomsten av varje skiva att planera noggrant. Med andra ord är alla tankar på att jamma fram låtarna i studion bannlysta. Inför Hammer of Dawn höll särskilt Oscar i tåtarna, men även Joacim hade en klar bild om hur helheten skulle se ut. Albumets idé och struktur var klar tidigt. Det är så det brukar vara, menar Fredrik.

– De senaste fyra skivorna har mer eller mindre blivit till på samma sätt. Joacim brukar dock sticka till L.A. och lägga sången, men det gick ju inte den här gången på grund av pandemin, och då föll valet av producent på Jacob Hansen (Amaranthe, Volbeat) i Danmark. Då kunde jag känna att det blev mer stressande för Joacim, att börja arbeta med en ny person.

Inte fel med några veckor i USA

– Ja, ni brukar ju åka över till L.A,, och arbeta med producenten James Michael, som även är sångare i Sixx:A.M.?

– Joacim och Oscar brukar åka, och Pontus (Norgren, bandets andregitarrist). Jag var väl med förra gången vi var där. Sedan behöver vi inte åka allihopa, men det är kul att vara delaktig. Och vara några veckor i USA är inte fel det heller. Jag kan ju säga som så att det är inte samma känsla i Danmark.

Drar nytta av adrenalinet

– Sedan läste jag någonstans att Oscar började ovanligt tidigt med att skapa musik den här gången?

– Mm, han har börjat skriva låtar under turnerandet nuförtiden. Tidigare har han bara gjort det hemma, och då kan det bli lite krampaktigt. Men nu drar han nytta av det adrenalin som finns där efter ett gig, och packar upp sin dator och ljudkort och skriver riff. Vilket gjort att vi haft en väldigt massa låtar som varit färdiga från början. Så den här gången har det inte varit någon press i studion.

Alla låtar kan inte vara fullt ös

Det färdiga resultatet betecknar bandmedlemmarna överlag i sin tur som HammerFall-metal. Det är summan av kardemumman av allt de är influerade av, menar Fredrik. Det ska vara ett bra flow i helheten. Alla låtar kan inte vara fullt ös. Det måste finnas lugna låtar också eftersom de får de hårdare spåren att låta hårdare och de snabba snabbare.

– Ibland kan jag lyssna på en låt från ett band och tänka ”Shit, vad det här låter bra”. Sedan när jag lyssnar på hela plattan låter allt likadant. Då blir man snabbt trött på det.

Första Sixx: A.M.-plattan var fantastisk

– På tal om det här med soundet; jag har förstått att James Michael rent allmänt varit bra för er rent vad gäller att få till ett bra och varierat sound?

– Ja, han är väldigt duktig. Han är en bra producent, som också är en väldigt bra sångare, och han och Joacim klickade direkt. James visste hur han skulle få ut det bästa ur honom. Och själv tyckte jag den första Sixx: A.M.-plattan var fantastisk.

Större press på Joacim

– På tal om något annat; Joacim berättade för mig när vi pratades vid för snart tre år sedan att det finns ”en rätt stor ångest” varje gång tio tolv tomma blad ska fyllas men ny musik. Är det något du också känner av?

– Nej, det kan jag väl inte påstå. Men om Oscar har spelat in några grunder till något nytt vill jag ju gärna lyssna på låtarna först innan jag börjar plocka ut det jag ska göra. Då är det skönt att ha gott om tid på sig. Sedan kan jag ju förstå att det är större press på Joacim som har alla texter och melodier att hålla reda på. Absolut är det så.

Ett riktigt anthem

– Inför den här intervjun har jag inte haft tillgång till så många av de nya låtarna, men jag gillar titellåten Hammer of Dawn. Det är en catchy sak, ett riktigt HammerFall-anthem?

– Jo, men det är väl något av vårt signum Vi ville få till en classic heavy metal-låt med en mäktig refräng och körer. Så anthem är nog det rätta ordet för att beskriva den.

Fortfarande relevanta

– Men bortsett från det; hur mycket bryr ni er egentligen om vad kritikerna skriver nuförtiden? Har det någon betydelse?

– Ja.., nej. Jag läser en del, absolut. Sedan märker jag väl ganske fort om personen som skriver haft en bestämd uppfattning redan 1999. För det är många som är uppfödda på de tre första skivorna. Men jag tycker fortfarande vi är relevanta. Ljudbilden på den här skivan är fantastisk. Den förra låter ockå jättebra, men det här är ett steg uppåt.

Fyller trettio nästa år

– Nästa år fyller HammerFall – tro det eller ej – trettio. Vem hade kunnat tro det. Att ni skulle bli så långlivade fanns väl inte på kartan från början?

– Nej, det kan jag väl inte säga. Sedan kan man väl räkna bort de två senaste åren (på grund av pandemin), men nej, trettio år känns helt ofattbart. Absolut. Och det fanns inte på kartan från början att släppa tolv plattor heller.

Ville hålla på med thrash och death metal istället

– Eller att du skulle vara borta från bandet en tioårsperiod mellan 1997 och 2007?

– Ehh, det där var precis i början som jag hoppade av. Jag kände att jag ville hålla på med thrash och death metal då istället, så jag tänkte att det var bättre att någon som kände mer för det tar över. Sedan ringde Joacim upp mig tio år senare, och då började allting om igen för mig.

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners