KEE MARCELLO om nya skivan och sitt vilda rockliv

Annons

Kee Marcello gjorde sig ett namn i glambandet Easy Action, men det stora genombrottet kom förstås i Europe där han tog över efter John Norum 1986. Sex lika framgångsrika som vilda år följde innan festen var slut.

Därefter har mycket vatten runnit under broarna. Gitarristen har gett us soloplattor, skrivit åt så vitt skilda artister som soullegenden Percy Sledge och Pandora, haft en stor roll i musicalen Rock of Ages och gett ut den utlämnande biografin Rockstjärnan Gud glömde. I höst är han dessutom aktuell både med nya skivan Scaling Up och den ambulerande rockshowen Rock of 80´s. Fast det är också ett faktum att rockstjärnan periodvis försvunnit under radarn de senaste tre decennierna.

– Ja, jag har aldrig varit mediakåt, avslöjar han utan omsvep. Jag har ju många vänner som älskar den biten, men jag har alltid varit väldigt privat. Fast det här är ju min femte soloalbum, så jag har ju inte suttit hemma och plockat navelludd för det.

Därefter berättar Kee att det nya verket är det första där hans Europefans kommer att känna igen sig. Vilket inte är så konstigt eftersom två av sångerna är hämtade från sessionerna till Prisoners of Paradise. Då det begav sig refuserades dock albumet initialt av skivbolaget Sony, något sångaren har tydliga minnen av.

– Vi hade börjat spela in med Beau Hill (Alice Cooper, Ratt med flera) då fyra ”kostymer” kom och stängde in sig i studion och lyssnade på hela plattan. Sedan ringde de och sade att de inte tänkte släppa den. Vi ville göra en hårdare skiva influerad av Deep Purple och Uriah Heep medan de krävde att vi skrev med utomstående och fler ballader. Annars kunde vi sticka och brinna.

– Så ni hade inte mycket val än att uppfylla villkoren?

– Nej, vår manager Herbie Herbert sade till oss ”Vi har bokat en världsturné, så om vi inte levererar en skiva förlorar vi tjugo miljoner dollar.” Därför har lejonparten av de här låtarna heller aldrig släppts.

I dagens läge kunde dock Kee själv bestämma vad och hur han skulle göra. Således blev Scaling Up en tämligen organisk historia där man ägnade dagar åt att få fram det rätta trumsoundet. Hela tänket var sjuttiotal, konstaterar han.

– Tänk åttiotalssnubbe, som fortfarande lever i sjuttiotalet. Så här i efterskott måste jag säga att det är det bästa jag gjort. Så säger säkert alla, men det är det verkligen. Jag tycker det låter som en blandning av Journey och Europe.

Kees koppling till åttiotalet går igen i ovanämnda Rock of 80´s , en slags spin off på musicalen Rock of Ages, vars succéartade svenska uppsättning drog fulla hus två säsonger på China Teatern i Stockholm. Den sjungande gitarristen medverkade där också, men när han först fick förfrågan om att vara med var svaret inte givet.

– Nej, absolut inte. När Bosse Andersson på 2 Entertain, som gör ”alla” musicaler i Sverige ringde var jag osäker. Men han tyckte ”Vi åker och kollar på Rock of Ages i London. Sedan vill vi att du ska vara med i den svenska uppsättningen”. ”Men jag är ingen som står i bakgrunden”, sade jag. ”Nej, jag vet”, svarade han . ”Du ska ha en roll. Som dig själv”.

Sagt och gjort. Kee hoppade på tåget, varpå succén snart var ett faktum, och detta ledde i sin tur till den nu pågående Rock of 80´s-turnén i vilken även folk som Hammerfalls Joacim Cans och musicalstjärnan Peter Johansson ingår. Samtidigt har icke att förglömma solokarriären börjat rulla på igen i och med releasen av Scaling Up. Men Europe är och förblir av naturliga skäl det han i första hand kommer att bli ihågkommen för.

– Ja, förutom att vara världens genom tiderna bästa gitarrist då ha ha. Jag gjorde min grej, inte grunge,och sådan j-vla skit. Det förstörde hela rockbranschen.

– På tal om förstörelse. Du berättar i din biografi Rockstjärnan Gud glömde om ditt hårda leverne under de här åren?

– Jag loosade mig totalt i L.A. då. I mitten på åttiotalet tyckte ingen kokain var en drog, vilket kan verkar märkligt sett med dagens ögon. Jag kommer ihåg när jag kom in till marknadschefen på skivbolaget Casablanca, Det brukade det gå omkring en tjej där, som undrade om vi som var där ville ha något inför helgen. Det var ju åttiotalet ha ha.

– Och det betyder ju också att det är trettio år sedan du gick med i Europe i år?

Är det sant? Helvete. Det var ju jättekul, det måste jag skriva om på sociala medier. Hela Europetiden var fantastisk för allas karriärer. Jag tror vi alla var lika förvånade över hur stort det blev. Jag minns första gången vi var i Japan då det kom fram en stressad kille från skivbolaget till oss och sade ”Mycket folk utanför”, och vi tyckte ”Vad kan hända, vi är på en flygplats”. Det visade sig stå åttatusen där ute. F-n vad fränt, tänkte vi.

– Du lever ju ett rätt vanligt familjeliv nuförtiden. Skulle du vilja säga att det var din fru som räddade dig från ditt gamla jag?

– Ja, det måste jag säga. Men folk som känner mig vet att jag inte är galen. Men när jag och Pia satte bo fick jag andra perspektiv. Det är bra med en ”reality check”, och få en planerad tillvaro. Musiken blir bättre, allt blir bättre av det, och min fru blir vackrare och vackrare för varje år. Så jag är en j-vligt glad och nöjd människa.

skriven 2016-10-18

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners