ELTON JOHN : THE LOCKDOWN SESSIONS (EMI) – stjärnspäckade samarbeten präglade av musikalitet, spontanitet och avsevärd spelglädje.

Annons

Klicka för att se hela bilden

Man måste ge det till honom; Elton John fortsätter vara kreativ. Men definitivt även nyfiken och öppen. Allt detta vid 74 års ålder, dessutom. Något The Lockdown Sessions onekligen utgör ett uppenbart bevis på. Vi talar nämligen i modejangen en lång rad samarbeten med artister utan någon direkt röd linje alls. Snarare har sångaren varit och snusat ”all over the place” på ett sätt som man inbillar sig att bara en ny ung artist utan hämningar skulle göra.

Nu är det för all del inte första gången John gör något sådant här. På 1993 års Duets hade han ett liknande koncept, men The Lockdown Sessions ter sig trots allt märkbart mer äventyrlig. I bookleten som ackompanjerar CD:n – nej, kids den finns inte tillgänglig på Spotify att ladda ner – berättar John att: 1. Han kände sig initialt inte inpirerad under lockdown, 2. ”Enstaka projekt” dök ändå upp regelbundet i samma veva och pockade på, 3. Projekten ifråga var ”intressanta och diversifierade” och tog honom ut ur hans bekvämlighetszon och slutligen: 4. Hela upplägget påminde honom om de tidiga årens jobb som studiomusiker i slutet på 60-talet med folk som Tom Jones och The Hollies.

Har haft kul under tillkomsten

The Lockdown Sessions hittade med andra ord Elton John, inte tvärtom, och i samma booklet berättar han också kort om hur varje samarbete blev till och avlöpte. Allt detta gjorde honom enligt egen utsago lycklig och glad som en speleman, vilket utlöstes av en känsla av livsglädje därtill.

John har kort och gott haft kul under tillkomsten av detta verk, och kul är nog ett av de första ord man tänker på för att beskriva helheten också. Inte genomtänkt, fantastisk eller ens särskilt spännande. Däremot är det hela av naturligs skäl uppfriskande variernade utan att det för den sakens skull spårar ur i några musikaliska kollapser.

Knappast överförtjust i hip hop

Däremot ska villigt erkännas att rap-flirtarna är något jag knappast är överförtjust i. Visst, det är hippt och öppet att John vill göra sådant, men hip hop är en av ganska få genrer jag aldrig direkt kunnat uppskatta. Men visst, varken One of Me med Lil Nas X eller team-upen med Nicki Minaj och Young Thug, Always Love You, tillhör hardcore-sorten i genren. Så i värsta fall kan man väl stå ut.

Mash-up av gamla Elton-hits

Fast med detta sagt, det finns mycket annat som är att föredra på The Lockdown Sessions. Som inledande housedansanta Dua Lipa-duetten Cold Heart, i realiteten en smart mash-up av gamla Elton-hitsen Sacrifice och Rocket Man, men bra låtar förtjänar som bekant alltid att spelas en gång till.

Det dansanta går även igen i Orbit, samarbetet med producenten SG Lewis. En stark melodi är aldrig fel, och här lyfter allt med de snygga stråkliknande arrangemanget. Med It’s a Sin, i sin tur, körs hela förstaversen som pianoballad innan tempot accelererar, och Elton tar över från den för mig nya bekantskapen Years & Years, alias sångaren Olly Alexander

Soulbestänkt och melankoliskt med Stevie och Stevie

Så många fler rediga upptempoalster än denna trio blir det emellertid inte. Däremot bjuds man på njutbara After All tillsammans med nye polaren Charlie Puth. I grund och botten låter det här som en klassisk John-kompositon, men alstret har i sanningens namn skrivits av båda herrarna tillsammans. Fast så är de också något av samma andas barn musikaliskt.

Vad mer? Jo, utöver allt detta annat hittar man även en fin smäktande lätt soulbestänkt duett med Stevie Wonder (Finish Line) och en likaledes hörvärd melankolisk sak med Stevie Nicks (Stolen Car).

Hjärtskärande med Glen Campbell

Fast kanske största överraskningen är möjligen Chosen Family, duetten med japansk-brittiska stjärnskottet Rina Sawayama. Vi talar både vackert och tjusigt här. I samma musikaliska singer/songwriter-ådra finner man för övrigt också positivt färgade Brandi Carlisle-duetten Simple Things och I´m Not Gonna Miss You.

Sistnämnda är en en hjärtskärande ballad med den Alzheimersjuke Glen Campbell. Countrysångaren är förstås inte med oss längre, utan spelade in sin sång redan till dokumentären om den egna farvälturnén, Glen Campbell: It Will Be Me 2014, men när sångaren folk hörde av sig till John om han ville medverka på en duett-remake av sångarens sista album fanns det ingen tvekan om att tacka ja.

Miley Cyrus sätter det här

Slutligen går det knappast att avhandla det här albumet utan att nämna Metallica-covern. Ja, den där Nothing Else Matters med Miley Cyrus. Sången spelades som bekant även in för thrashbandets massiva välgörenhetsprojekt/hyllning The Metallica Blacklist, och här spelar John mest någon slags andrafiol på piano. Och jag gillar faktiskt den här versionen. Johns pianointro står förstås ut, liksom stråkarna mot slutet, men annars flyter inte arret ut alltför mycket från originalet. Ändå ter sig det hela tämligen annorlunda, vilket förstås i till stor del har med Cyrus sång att göra. Men tro mig, hon sätter det här. På sitt sätt. Med stor (rock)känsla.

Mycket längre än vad som var avsikten

Vad mer finns att tillägga? Inte mycket, kan jag känna. Den här texten har blivit mycket längre än vad som var avsikten initialt. Men för att nu avsluta, så får kontentan bli att allas vår Elton gjort ett betydligt mer underhållande album än vad jag förutsett, präglat av såväl rutinerad musikalitet som spontanitet och avsevärd inspiration.

Skriven 2021-10-27

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners