FRANK MARTINI’S PARTY OF THE CENTURY, Bollbrolyckan, Helsingborg den 15 oktober 2021 – ett berömvärt försök att återskapa The Great Gatsby hundra år senare

Annons

Klicka för att se hela bilden

Allt började som en crazy idé för sisådär fyra år sedan efter en inspirerande tripp till New York, och nu är vi alltså här, och med här åsyftas alltså en allt annat än kalorisnål show i The Great Gatsbys anda med 20-talets ofta sprittande musikskatt i fokus.

Och mycket riktigt, som sig bör möttes man av leende showgirls redan vid baren i anslutning till entrén. Så ska slipstenen dras när det ska partajas som om det är 1920.

Kortare kjolar och rösträtt

En stund senare efter att ha ”väckt” musikerna på scenen efter ett och ett halvt års ofrivillig limbo utbrast huvudpersonen själv ”Welcome to Frank Martini Mansion”. Fast i själva verket befann vi oss denna kväll i stans tidigare Wallmans salonger, numera Bollbrolyckan, och det fungerade förstås lika bra det.

Sedan pratade den mytiske Martini alias Fredrik Widell i verkliga livet om hur bra 20-talet var. Inte minst blev damernas kjolar kortare, men det viktigaste var givetvis att kvinnorna fick rösträtt.

Svängde å det värsta

Men vi får förstås inte glömma musiken, och här var det som sig bör enbart ”Greatest Hits” från då det begav sig som gällde. Shake that Thing uppmanade vokalisten i sången med samma namn medan två dansöser skakade loss, modell charleston. Därefter kom frågan ”Has anybody seen my girl?” i Five Foot Two, Eyes of Blue, och då om inte annat var man tvungen att för sina inre Aristocats utbrista ”Det svänger, katten”.

Och svängde gjorde det å det värsta när setlistan kom till Jag vill ju va som du. Inte så konstigt, kanske. Även de som aldrig hört en ton från den repertoar Martini vurmar för har diggat till soundtracket till Djungelboken någon gång i livet. Ett paradnummer? You bet Refrängen togs om några extra gånger, och den vid det här laget uppvärmda och förfriskade publiken var inte nödbedd att ställa sig upp.

Helhetskänslan blev tydligare

Sedan tändes ett par tomtebloss i kolossalformat, och bjöds på bubbel till lyckligt utvalda längst framme vid scenen, och någonstans här gavs showen också ett gott mått av ny skjuts och energi.

Till viss del är jag rätt övertygad om att detta berodde på att den tillhörande supén slutligen var historia på detta tämligen sena stadium, även om nu för all del inte kaffet hunnit distribueras. Tillställningen mådde helt enkelt bra av att avverkas utan avbrott. Såväl kvaliteterna som djupet och – såklart – helhetskänslan blev tydligare.

Populariserad av David Lee Roth

Å andra sidan, i denna avslutande avdelning framfördes sådana trumfkort som Putting on the Ritz och Just a Gigolo/I Ain’t Got Nobody, båda populariserade på 80-talet av holländaren Taco respektive ex-Van Halen-sångaren David Lee Roth, och sådana självklara showstoppers är förstås svåra att sitta still till oavsett när de framförs.

It Don’t Mean a Thing (If It Ain’t Got that Swing), sjöng Ella Fitzgerald, backad av självaste Duke Ellington, en gång i tiden, och denna kväll tog Frank Martini över och gjorde sin tolkning. Den var nog inte lika uppskruvad som originalet, men visst fanns svänget kvar i Martinis version.

Hardcore jazzfans göre sig icke besvär

Sedan, behöver det väl inte ens nämnas att sådant som Minnie the Moocher och When the Saints Go Marching In också fanns med på repertoaren. Eventuella hardcore jazzfans med faiblesse för obskyra okända pärlor göre sig således inte besvär med Martini och gänget. Avsikten är att bjuda på en upplyftande upplevelse bestående av 20-talspops mesta örhängen på bästa möjliga medryckande sätt för en så bred publik som möjligt. Något man får säga de har lyckats med.

Damerna står för showandet

Och allt som glänser är inte musik heller. Glittret, glamouren och showaspekten utgör också en vital del av helheten, och om nu det helmanliga bandet står för musiken, så är det damerna som i dominerande utsträckning står för showandet i det här gänget. De är inte bara showgirls, utan även svärdslukare, kvinnan i glaset, dansande badare av tidstypisk modell och en smakfull strippa av klassisk burlesktyp.

Bara att önska lycka till

Men Party of the Century? Nja, det tåget gick säkert nog trots allt av stapeln redan förra århundradet på F. Scott Fitzgeralds tid, men Frank Martinis initiativ utgör utan tvekan ett t berömvärt gott försök att introducera något upplyftande och livsbejakande till en bred publik som aldrig upplevt något liknande.

Särskilt med tanke på att alldeles för mycket av vårt förflutna håller på att förvinna ur medvetandet hos alldeles för många i en allt mer historielös tid.

Därmed är det också bara att önska honom och hans team lycka till i deras fortsatta showande. Det är de värda.

Skriven 2021-10-16

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners