ANNIE, Lorensbergsteatern, Göteborg den 1 mars 2019

Regi: Eva Rydberg
Musikal av Thomas Meehan, Charles Strouse, Martin Charnin
Medverkande: Nanne Grönvall, Thomas Järvheden, Anna Sahlene, Kalle Rydberg, Nina Pressing, Fredrik Dolk
Annie: Lily Wahlsteen och Ella Andersson Bessman
Barnhemsbarn: Klara Wemnér och Caroline Enochsson, Signe Olivecrona och Philippa Trygg, Bibi Lenhoff och Elvira Ramberg, Matilda Wemnér och Ängla Sigfridsson, Rebecca Fernández och Izabella Maga, Nora Kraft och Alice Wilgotsson
Hunden Sandy: Moj, Hubbe, Freja och Ziggie
Scenografi: Peter och Marianne Dillberg
Koreografi: Siân Playsted
Kostym: Marianne Lunderquist
Mask och peruk: Freja Täck
Ljusdesign: Palle Palmé
Ljuddesign: Peter Dahlström
Musikarrangemang: Björn Claesson
Speltidd: 2 timmar och 50 minuter inklusive paus

Premiär: 1 mars 2019
Spelas till och med: 5 maj 2019

Annie. Se en stor liten stjärna födas i en sprudlande, pampig och lyxig musikaluppsättning!

Annie är en av tidernas mest framgångsrika och mest älskade musikaler. På Lorensbergsteatern i Göteborg kan man hälsa våren med denna klassiska musikal – och se “A Star Is Born” i verkliga livet!

Föreställningen är full av stora, rutinerade stjärnor – Nanne Grönvall, Thomas Järvheden, Anna Sahlene, Nina Pressing, Kalle Rydberg, Fredrik Dolk och så vidare – men det är den lilla stjärnan som spelar Annie, som gör hela showen!

En fullfjädrad musikalartist, med hundkoll!

Hon är redan en fullfjädrad musikalartist, vid 11 års ålder, och charmar, sjunger, dansar, skojar och agerar skjortan av sina vuxna motspelare, hela föreställningen igenom.

Men det mest imponerande är hur lilla Annie levererar föreställningens mest kända låt, I morgon (Tomorrow) med stort patos och hjärtskärande precision (det är en svårsjungen sång!), samtidigt som hon håller fast en busig hund och får hunden att agera och charmigt blicka ut över publiken med huvudet på sned, utan att den börjar skälla eller yla i kapp med orkestern.

Extra lyxigt – och extra lyckat!

Som produktion betraktat är Annie ett extra lyckat och extra lyxigt koncept!

Man har verkligen inte sparat på krutet – en stor live orkester levererar musiken med pompa och ståt, en stor ensemble agerar alla små biroller och sjunger och dansar för allt vad tygen håller, och mängder av kända skådespelare och sångare syns i huvudrollerna.

“Regi Rydberg” är som en kvalitetsstämpel som utlovar att detta kommer att bli en musikal där inga humoristiska poänger slarvas bort någonstans – men inte heller den välbehövliga svärta som behövs som klangbotten. I den här uppsättningen finns många scener med som brukar strykas, eller fluffas över, för att göra musikalen Annie mer lättsmält. Regissören Eva Rydberg är själv en rutinerad musikalveteran – hon har till exempel gjort Annie flera gånger tidigare – men hon är också barnens idol och humorfavorit, speciellt efter alla julkalenderavsnitt! Den här gången syns hon dock inte själv på scenen.

Nanne Grönvall glänser som musikalskurk

Det största affischnamnet av dem alla är Nanne Grönvall, som spelar Miss Hannigan, en barnhemsföreståndare som fått nog av “små flickor” och alla de spratt de spelar henne (som att stampa henne hårt på fötterna och att kasta en död råtta på henne!). Oturligt nog för Miss Hannigan så utspelar sig musikalen Annie under 1930-talets depression och förbudstid, så den som vill självmedicinera billigt får köra med hembränt.

Kalle Rydberg spelar Rooster, Miss Hannigans lurige bror, och Nina Pressing spelar hans blonderade, hårt sminkade flickvän och “partner in crime”. De är väl inte riktigt ett Bonnie & Clyde par, men nästan. De har ambitioner. Och de är benägna att göra nästan vad som helst för att få tillgång till ett liv på “Easy Street”.

Alla är dock inte fattiga under denna musikaldepression. Den stilige Oliver Warbucks (spelad av komikern Thomas Järvheden) är miljardär, med siktet inställt på att bli ännu rikare, och med hjälp av sin vackra sekreterare Grace (spelad av sångerskan Anna Sahlene) har han planerat att ta hand om och eventuellt adoptera en fattig och föräldralös unge. Annie blir den utvalda.

Goda godingar och onda fulingar

Musikalen Annie hade premiär 1977 och filmen kom 1982, med Albert Finney som Oliver Warbucks och Carol Burnett som Miss Hannigan.

Annie känns dock som något mycket äldre än en 1970-tals produkt. På 1970-talet hade jämställdhets- och jämlikhetstänkande kommit igång på allvar, alternativa och liberala tankar vann mark, annorlunda, experimentella filmer vann en stor publik, och det var inte helt självklart att hjältar var hjältar och att skurkar var skurkar.

Under 1970-talet kom Blåsningen, Gudfadern I & II, Annie Hall, Alla presidentens män, Easy Rider, Bonnie & Clyde … Antihjältar var inne, liksom en intressant och varierad gråskala, och tuffa kvinnoroller. Den första Star Wars filmen hade premiär 1977, precis som musikalen Annie.

I musikalen Annie är de goda karaktärerna goda och de onda karaktärerna onda och det finns inte mycket till gråskala. Kvinnor ska vara ljuva, damiga och behagfulla, och män ska vara riktiga män, pålitliga och handlingskraftiga.

Moderna flickor för alla tider

Det enda som känns riktigt modernt i musikalen Annie är alla ungarna och den charmiga hunden.

Förmodligen låg Annie 1977 helt rätt i tiden, med sin 1930-tals känsla — man drar sig till minnes en tid då var sak fanns på sin plats, då alla hade sina roller och visste sin plats, en tid då presidenten var godhjärtad och brydde sig om folket … Kort sagt: en tid långt innan Vietnamkriget och Watergate skandalen. Annie är bekväm och trygg som en gammal gosefilt.

Samtidigt så är Annie progressiv, för vare sig det gäller Amerika eller Sverige: visst är vi alla vana vid att se och höra en massa busiga pojkar göra hyss (vare sig det gäller filmer, böcker, tecknade serier, TV-program eller scenproduktioner) busiga flickor däremot … det är det ont om. Fortfarande. Annie och Molly och alla de andra barnhemsbarnen ligger helt rätt i tiden under alla tider, eftersom det är viktigt att visa att flickor också kan hålla ihop som en grupp, och skapa solidaritet och laganda. Varenda gång som gruppen unisont ställer upp för Annie och osjälviskt hejar på Annie är det som om en liten lyckostjärna tänds.

Flickor kan också vara föräldralösa

Annie och hennes kompisar intar alla med självklarhet de tuffa, busiga och kavata roller som vanligtvis brukar vara vikta för pojkar. Tänk Oliver Twist, David Copperfield och alla andra framgångsrika klassiska historier …

Man kan faktiskt förstå att Oliver Warbucks först blir förvånad och förvirrad när Grace kommer hem med en föräldralös flicka – han var ju övertygad om att alla föräldralösa barn var pojkar. Så är det ju i klassisk litteratur och så är det även i modern popkultur! (Tänk Star Wars originalet, tänk Harry Potter …)

Men Annie gör att den stränge och hårt arbetande Warbucks tinar upp och börjar leva livet, istället för att bara arbeta jämt. Han går till och med på bio med Annie! Detta gör att man påminns om vilken guldålder för Hollywood som inleddes på 1930-talet. Fattiga människor bodde i Hoovervilles och hade knappt mat för dagen, medan Hollywood-produktionerna var vackrare, lyxigare och glättigare än någonsin förr.

Annie versus Pelle Svanslös och Pollyanna

Den lilla flickan bredvid mig i publikhavet upplyser mig om att Annie är bättre än Pelle Svanslös! Det där var en intressant jämförelse. Men medan Pelle Svanslös superkraft är att vara snäll så är Annies superkraft att vara optimistisk. Väldigt, väldigt optimistisk! Hon lyckas till och med att entusiasmera självaste president Roosevelt, som skapar sin New Deal, på grund av Annies glada sång!

Annie är som en Pollyanna som leker vara-glad-leken när hon glatt går runt och uppmuntrar alla hemlösa och fattiga i en provisorisk kåkstad.

– Jag sover inrullad i tidningspapper!
– Då kan du ju läsa i sängen!

– Jag är kall om händerna!
– Då är det ju bra att du har tomma fickor!

Det där är bara ett par exempel på hur Annie solklart övertrumfar Pollyanna i vara-glad-leken.

Barnets uppgift är att charma

Annie är som en del i en barnkulturtradition där det är barnets uppgift att vara glatt och charmigt och muntra upp och glädja vuxna omkring henne (eller honom) — och helst ska barnet också tina upp en lite knarrig äldre person, som kan tänka sig att adoptera henne (eller honom). Tänk Anne på Grönkulla, Kulla Gulla, En liten prinsessa, Lille Lorden …

Frances Hodgson Burnett blev själv så trött på alla Lilla Lorden efterföljare att hon skapade en riktigt sur och arg föräldralös huvudperson (ja, en flicka!) till Den hemliga trädgården. Halleluja!

Bättre god och rik, än ful och fattig

Ett “running-gag” i musikalen är att karlar hela tiden flyr från Miss Hannigan, därför att hon inte är traditionellt och sedesamt kvinnlig. Hon är inte ung, lågmäld och ljuv – och hon är hellre halvfull än behagfull!

De vuxna i musikalen Annie kan lätt delas in i två läger. De som är goda och vackra och rika. Och de som är fattiga och onda och fula. Ja, kanske inte ful-fula, men byt ut ful mot slampig, vampig, billig eller helt-fel-utseende-för-att-se-respektabel-ut, så summerar det pjäsens inställning till hur man utseendemässigt direkt kan se vilka som är hjältar och vilka som är skurkar.

Man har verkligen laddat vågskålarna ojämnt!

Det hela påminner lite om det gamla sägessättet: “Bättre rik och frisk, än fattig och sjuk”!

De goda och vackra och rika människorna är givetvis också mycket smartare och listigare än de som är fattiga, fula och elaka. När Rooster och hans blonderade flickvän tänker ut en illvillig plan för att lägga vantarna på 50.000 dollar av Oliver Warbucks miljarder dollar har de givetvis inte en chans.

Inget mer Easy Street

Warbucks har en hel stab av anställda och en mindre armé från FBI och självaste president Roosevelt på sin sida, och de stackars dumma fattiga människorna åker dit så det stänker om det. Inga fler drömmar om Easy Street! Den ständigt självmedicinerande och olyckliga Miss Hannigan dras med i fallet.

I filmversionen av Annie från 1982 är det faktiskt Miss Hannigan som räddar livet på Annie. Det var ett bra val, ett överraskande val i ett annorlunda slut, för det visar att även de fula, fattiga och elaka kan göra goda gärningar och välja att göra rätt.

Det var det mest minnesvärda med filmen, för så länge som de goda, vackra och rika människorna gör goda och vackra saker, och de fula och fattiga och elaka människorna gör fula och elaka saker så blir man inte överaskad, inte en enda gång.

Alla kan inte delas upp i räddande riddare och hiskeliga häxor.

Teater för barn, och teater med barn …

Vem ska se den här uppsättningen av Annie? Det finns barnteater för barn (som Intimans roliga Pippi på de sju haven) och så finns det teater med barn (som Stadsteaterns uppsättning av Fanny & Alexander) … Vad är Annie?

Annie är faktiskt båda delar.

För barn i samma ålder som huvudpersonen (hon är elva år i uppsättningen) är det inspirerade att se de kavata, roliga och företagsamma ungarna i teateruppsättningen och vad de åstadkommer. De kan inspirera teaterbesökare till egna stordåd! Lily Wahlsteen, som spelar Annie, berättar att hon började sin teaterbana som teaterbesökare … på just Annie! Hon var då sju år.

Det finns två lag som turas om att spela Annie och hennes vänner, det blå laget och det röda laget. Hunden Sandy är givetvis en stor publikfavorit, och det finns fyra hundar som turas om att spela den fyrfota huvudrollen.

För väldigt små barn är speltiden på nästan tre timmar en utmaning. Akt ett går bra. Akt två blir väldigt mycket “myror i brallan” — för mycket president, för mycket prat, för mycket politik, för lite Annie och kompisarna, och alldeles för lite Annie och hunden.

Ett vuxet tilltal som utmanar

När det gäller vuxna besökare går det utmärkt att köra in hur många busslaster som helst till musikalen Annie. Det finns de som minns Nanne Grönvall för alla hennes Melodifestivalsånger och skojiga krogshow, men för alla som älskar musikaler är ju Nanne för evigt Sweet Charity! Det finns de som minns Anna Sahlene i Bullerbybarnen (och i Eurovision Song Contest, tävlandes för Estland!) och alla i publiken skrattar åt Thomas Järvhedens skämt och mimik. Hans debut som musikalartist är onekligen lyckad. En hel del besökare påpekar också hur snygg han är. Ja, han är inte ens skallig!

Vuxna besökare kan också hänga med i det politiska dramat och dra paralleller till våra dagar — och då framstår denna uppsättning av Annie inte som någon musikalisk eskapism, utan som en modig och aktuell uppsättning som vågar bita ifrån. Och som faktiskt har modet att säga ifrån när det gäller barnarbete (det finns fortfarande barnarbetare idag!) och att diskutera övergivna människor och hemlöshet – även om det skildras på ett betryggande avstånd, i en tidsbubbla från 1930-talet.

  • Annie och Nanne på Lorensbergsteatern

Skriven 2019-03-01

Skriv ut sidan

Våra partners