GARY ALLAN : RUTHLESS (EMI Nashville) – melodistark och sedvanligt hög lägstanivå på countrystjärnans comeback

Annons

Klicka för att se hela bilden

Visserligen har Gary Allan både sålt guld och platina med sina album och haft ett femtontal topp 20-hits, inklusive fyra ettor på den amerikanska countrylistan, men han har aldrig slagit lika hårt som de flesta av sina Nashvillekollegor. Kanske för att han vägrat rätta in sig i ledet vad gäller den rådande poptrenden, som numera verkar kunna inkludera allt från R&B och hip hop-beats till hårdrocksriff i mixen. Allt detta ges märkligt nog airplay där borta på andra sidan pölen, men toleransen mot old school countryrock är inte lika stor.

Ändå är det värt att notera att jag aldrig upplevt Allen som direkt edgy. Hans musik ter sig väl lika radiovänlig som mycket annat i Nashville, kan man tycka. Även om han nu tidigt förklarat sin kärlek till det lika breda som lite svårdefinierade countryrockiga Bakersfield-soundet.

Första albumet på åtta år

Men visst, hans repertoar bär på en aning mer svärta och utrymme för gitarrer än vad gemene (Nashville)man, typ Luke Bryan och Tim McGraw tar med sig till bordet. Fast samtidigt är det knappast något som överträffar vad tuffare kollegor, typ Jason Aldean och Brantley Gilbert brukar presentera.

Ni förstår säkert vad poängen är här, och om man nu lyssnar på Ruthless, sångarens första album på hela åtta år, är det inte svårt att få bekräftelse på mina påståenden här ovan.

Alltid en hög lägstanivå

Till att börja med vil jag emellertid betona att mannen med Ruthless på det hela taget levererar ännu ett starkt album.I min bok har han varit saknad, och man påmins om varför tack vare denna gedigna sångsamling. Allen har alltid haft en hög lägstanivå i sin produktion.

Dock blir han aldrig hårdare än i inledande Temptation med sitt upplyftande gitarrinpass lagom till refrängen och avslutande The Hard Way, ett halvsläpigt alster om att lära sig den hårda vägen, och det är helt okej.

Bra och dåliga konsekvenser av rullande i sänghalmen

En annan given favorit är Sex, och titeln fungerar förstås som en perfekt varudeklaration. Texten behandlar akten på samma fyndiga sätt som Brad Paisley avhandlade alkohol i sin hit Alcohol. Man får sig helt enkelt till livs både de bra och dåliga konsekvenserna av att rulla runt i sänghalmen i lyriken.

”It turns love into drama. It turns girls into mamas. Yeah, that first time won’t ever let you forget. Wouldn’t be here without it”, sjunger Allan bland annat, och det och en massa annat här stämmer onekligen på pricken.

Två strulputtar finner attraktion

Samma fyndiga touch präglar Trouble Knows Trouble<. Texten beskriver två strulputtar som finner attraktion. I slutänden kan historiens potentiella par inte motstå varandra. Vilket förstås inte är så lyckat. Eller är båda vinnare ändå, trots allt?

I akustiskt färgade balladen Unfiltered är det inte svårt att få intrycket att sångaren sjunger om sig själv. Visserligen har han inte skrivit låten själv, men presentationen här är precis så ofiltrerada att man är benägen att tro på dess genuinitet.

Ballddominans stör inte

Sedan på tal om just ballader, så bör väl påpekas att detta verk domineras av just sådana Som Pretty Damn Close, närmast vaggviseliknadne Little Glass of Wine och tjusiga refrängstraka dejtingsången Till It Felt Like You med tillhörande klädsamma gitarrsolo.

Samtidigt är detta med balladdominansen inget som stör eftersom helheten ändå ter sig så pass varierad och melodistark. För att inte tala om gedigen. Vi talar countryalbum som både lyckas bevara ett visst mått av tradition och låta samtida och radiovänlig, Vilket inte är allför vanligt.

Det kan med andra ord inte bli annat än två självklara tummar upp för Gary Allans comeback. Nu är det bara att önska honom lycka till. Det förtjänar han.

Skriven 2021-09-06

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners