STUDIO GHIBLI: LEGENDER FRÅN ÖVÄRLDEN – en kristallkula som speglar dagens nyhetssändningar

Annons

Klicka för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Goro Miyazaki
Originalröster: Jun´ichi Okada, Aoi Teshima, Bunta Sugawara, Yuko Tanaka, Teruyuki Kagawa
Originaltitel: Gedo Senki
Engelsk titel: Tales from Earthsea
Land: Japan
År: 2006
Genre: Animation, Äventyr, Fantasy
Längd: 115 minuter
Format: DVD, Blu-ray
Distributör: Universal (Sony)
Betyg: 3

Miljöförstöring leder till att de uttorkade områdena sprider sig, för många öknar leder till mindre odlingsbar jord och detta i sin tur leder till krig. Dessutom härjar en pandemi i världen som har börjat bland djur och sedan spridit sig till människorna … Barn är särskilt utsatta.

Marknader kränger allt från levande djur att äta till fejkade märkesvaror. Ljusskygga typer säljer droger – med hjälp av “gratis varuprover”.

Människohandel är vardagsmat . Barn och unga kidnappas och säljs som slavar. Slavhandlarna våldtar unga tjejer för skoj skull, innan de säljs vidare.

Kvinnor vill gärna ha “gratis vård “ av hon som är känd som “byns häxa” – och sedan skvallrar de och säljer ut henne för att få ett extra guldmynt att dela på.

Vem sa att fantasy är mysig världsfrånvänd eskapism?

Vilken kristallkula hade LeGuin?

Mycket i Ursula Le Guins Legender från Övärlden påminner faktiskt om världen idag. Vilken kristallkula hade LeGuin när hon skapade sin fantasyvärld? Skämt åsido – paralleller till verkligheten och dagens nyhetssändningar är ingen tillfällighet – Le Guin påminner om att det inte finns ont och gott utan att världen är full av småaktig ondska – eller helt enkelt småaktighet. Det är intressant.

Men Goro Miyazaki tappar bollen helt. Han lyckas göra allt till en banal och väldigt lång uppgörelse mellan Det Stora Goda och Det Stora Onda. Mycket banalt.

Skäggig gubbe = vis och god räddare

Geb, en skäggig gubbe som kan trolla och som har lånat Obi-Wan Kenobis look och klädstil, räddar prins Arran gång på gång, och Geb står för det goda. Vis, modig, skäggig gubbe räddar den unge prinsen från vargar, droghandlare, slavjägare … och så vidare, och köper nya kläder till honom gång på gång. Man förvånas över att gubben lämnar prinsen utanför sitt synfält så många gånger som han hinner bli bortförd och kidnappad och förd bakom ljuset … Man förvånas också över hur många gånger som prins Arran hinner bli av med alla sina kläder.

Ondskan – en traditionell häxa eller transperson

Ondskan ser ut som en traditionell kvinnlig häxa, men tydligen ska det vara en manlig trollkarl, vars röst görs av en kvinnlig röstskådespelerska … Men eftersom Cob har kvinnliga drag och massor av smink och långt hår och lila klänning så verkar valet av “den onde” att ha fallit på en transperson. Inte snyggt. Inte alls PK. Inte alls modernt. Inte alls LeGuin.

Lång, långsam och onödig promenad med tungt svärd

Skäggiga gubbar som kloka hjältar har man också fått nog av, fast den här skäggige kloke gubben verkar inte vara så klok när det kommer till finalen. Själv rider han iväg på prins Arrans riddjur och den lilla tjejen som ska ta med prins Arrans svärd till exakt samma ställe – nej, hon får inte lift med riddjuret … hon får gå hela vägen OCH hon släpar på ett tungt svärd! Det är inte konstigt att tredje akten blir seg och tar för lång tid! Hon går och går och går i en halv evighet.

I en kultur med reinkarnation har alla evigt liv

Långa monologer om något med evigt liv och evighetslångt final battle, som känns längre än ett evigt liv, drar ner helhetsintrycket ytterligare. Och vem behöver en trollkarl och hokus pokus för evigt liv när vi rör oss i en kultur som tror på reinkarnation? Det är så urbota dumt! Tjejen som prins Arran är kär i är en reinkarnerad drake, och sedan reinkarnerar hon tillbaks och blir drake igen. Typ.

Förresten … Att människor blir drakar och sedan människor igen har även Jo Samson haft som tema i böckerna om Tam och uppföljarserien om Drakstenen. Något att kolla in för folk som gillar drakar i fantasy.

Fick fel Miyazaki som regissör

Ursula Le Guin är känd för nyanserad fantasy och hon var grymt besviken på den här filmatiseringen (fullt förståeligt) och på att Hayao Miyazaki gav regiuppdraget till sin son Goro Miyazaki. När han lovat att göra filmen själv.

I öppningsscenen knivhugger prins Arran sin pappa kungen – som är god och älskad av alla. Kungen dör.
Finns det ett mer barnsligt sätt att skrika “Kan själv!”? Men lite goda råd från pappsen hade filmen inte behövt bli ett sådant bottennapp.

Sedan glöms mordet mer eller mindre bort – på slutet säger prins Arran att han tänker åka hem och sona sitt brott, men sedan verkar han stanna kvar på samma plats och bli bonde istället.

Allt det onda finns kvar i slutet av filmen

Och … vi vet ju alla att pandemin finns kvar, alla smittade djur och människor, alla underliga markader, slavhandlarna och angivarna och våldtäktsmännen och nätverken som kränger droger … Inget av detta var Cobs verk.

Sällan har ett ”lyckligt” fantasy slut känts mer långsökt och mer påklistrat. Som om regissören själv inte ens har sett alla problem som finns i filmen innan “happy end”.

Verklighetens “fantasy” – en farlig myt

Ursula Le Guin var inte nöjd med filmen och påpekade att den största “fantasyn” både i fiktionen och i verkligheten är att det “bara” gäller att röja undan en person så är allt bra igen … Vi vet att det inte funkar så. Varken Ursula Le Guins böcker eller Studio Ghibli filmer i allmänhet (förutom denna) brukar komma med denna löjligt förenklade lösning.

Nyanser behövs – i både stort och smått

Hayao Miyazaki själv tyckte inte heller att filmen var bra. Han påpekade att sonen var inte uppgiften mogen. Att han var för ung … Kanske. Kanske inte. Hiromasa Yonebayashi är ännu yngre och har gjort några av Studio Ghiblis bästa filmer, Lånaren Arrietty och När Marnie var där. Båda två är mycket nyanserade när det gäller godhet och ondska … Både när det gäller stora och små karaktärer.

Goro har dock också gjort Ronja Rövardotter, som är bättre än originalet.

Skriven 2021-04-18

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners