ANDERS ROSLUND, aktuell med ny Grens/Hoffmann-thriller om sitt möte med drogdjungeln: “Hade aldrig känt samma rädsla som jag gjorde i den värld där livet inte betyder ett skit”

Annons

Klicka för att se hela bilden

LitapåAndersRoslund när det gäller att skapa sommarens hetaste spänning! I Litapåmig får vi återigen träffa radarparet kommissarie Ewert Grens och infiltratören Piet Hoffmann. Tragedi, humor och spänning blandas i färden mot den yttersta uppgörelsen … Anders Roslund berättar öppenhjärtigt om livet som succéförfattare, om den banbrytande debuten Odjuret med vännen Börge Hellström, om The Informer och det galna livet i Hollywoods drömfabrik, om ett liv med mordhot, skenavrättningar och Kulturnyheterna, om sina inspirationskällor och om sommarens mest lockande läsning … Gissa vad som står överst på listan?!

– Jag har precis läst klart Litapåmig – med Ewert Grens och Piet Hoffmann på nya äventyr. Jag har räknat ut att det är elfte gången gillt för kommissarie Ewert Grens och sjätte gången gillt för infiltratören Piet Hoffmann … Hur många böcker har du planerade för Ewert Grens? Och för Piet Hoffmann? Kommer Ewert Grens att få ett framtida soloäventyr? Eller Hoffmann? Kommer serien även i fortsättningen att vara en Double Act: “Grens & Hoffmann”? Jag hoppas att det är många böcker kvar i serien!

– Tusen tack för att du läst! Jag är – på riktigt – lika stolt varje gång någon väljer att läsa det jag gått runt med som tankar så länge, liksom lägger ett antal timmar på min berättelse och mina sidor. Ibland, när en läsare hör av sig och skriver: “Jag upptäckte dig först nu, men under sommaren har jag läst alla dina böcker” så tänker jag att om varje bok tar sisådär tio timmar att läsa så har vi tillbringat en himla massa tid tillsammans. Igen – då blir man stolt! Och visst är det så – elfte Grens och sjätte Hoffmann-Grens, mina fiktiva vänner som jag emellanåt tror finns på riktigt … Jag borde nog skaffa mig riktiga vänner också! (Skratt!)

– Precis som när jag skrev med Börge under Roslund & Hellström så har jag inte tänkt något särskilt antal – så länge jag har bra idéer som jag tror blir bra stories och som passar Grens och Hoffmann får de vara med. Jag tror det kan vara farligt att bestämma sig för en siffra, för hur många böcker det ska bli, och sedan stenhårt hålla sig till det – jag ser ibland exempel på författare som har gjort det och slutar när de egentligen har mer bra att berätta, eller det motsatta, skriver en bok till, trots att det inte finns något att berätta.

Ser Grens och Hoffman på bussen

– Har du några favoritkaraktärer att skriva eller att “hänga med” när du skriver? Huvudrollskaraktärer eller biroller? I Sovsågott var Ewerts danska kollega min favorit och så Billy … jag är så glad att han kom tillbaka i Litapåmig! Annars gillar jag Hugo Hoffmann … så klart!

– Jag gillar ju verkligen att hänga med både Ewert Grens och Piet Hoffmann. Både när jag skriver och när jag går runt på stan och får för mig att de finns eftersom jag tycker att jag ser någon av dem i något gathörn eller på en buss (nu åker ju varken Grens eller Hoffmann buss, men ändå!). De är tillsammans allt jag är och allt jag skulle vilja vara: Piet Hoffmann som är snygg och listig och stark och äventyrlig, och Ewert Grens som inte är lika snygg och inte lika listig och inte lika stark och inte lika äventyrlig …

Har varit oaktsam mot Grens ibland

– Ewert Grens är en så sorgesam karaktär … Han är som Sveriges svar på Colin Dexters Kommissarie Morse … Det finns en stor sorg i grunden. Fast Ewert Grens diggar Siw Malmqvist och musik med dansbandsvibbar hellre än opera … Kommer Grens någonsin att bli glad och lycklig … eller blir serien helt förstörd då?

– Oj! Jag tänker att Grens är som många av oss är mest. Ibland så härligt glada och tokiga och levande att vi dansar ensamma på kontoret under de starka lamporna, ibland tyngda av förluster och livet och de svarta hålen. Men det är nog sant, Ewert har jag emellanåt varit lite oaktsam emot, han får ta en och annan smäll för mycket. Ewert Grens liv har ibland följt mitt eget, man kan falla hårt men resa sig igen och komma tillbaka lite annorlunda.

Nöjd med att ge ut i eget namn

– Är man uppväxt med angloamerikanska verk är det inte ovanligt med författarduos och författarkollektiv (det gäller både tv- film och böcker …) Du är själv en modern pionjär inom den svenska och nordiska deckar- och thrillerlitteraturen och du har skrivit i olika konstellationer genom åren – både som “Double Act” och solo … Hur är det att ha “creative control” mot att ha ett (förhoppningsvis kul) bollplank att ta hänsyn till?

– Genom sju romaner med Roslund & Hellström och två romaner med Roslund & Thunberg blev jag den nya tidens (fyrtio år efter de enastående Sjöwall & Wahlöö) dubbelförfattare i en tid när ingen dubbelförfattande. För första gången i mitt liv blev jag trendsättare! I Sverige finns det idag med självklarhet flera dubbelförfattare, och jag får samtal om intervjuer i Norge och Danmark som går ut på att jag/vi startade dubbelförfattandet också där. När Roslund & Hellström gav ut sina första böcker letade varken förlag eller författare efter Double Acts, det var till och med så att Bokus och Adlibris vägrade ha med enbart våra efternamn eftersom de sa att deras datasystem inte var anpassade för det. Men eftersom vi sålde bra redan från början fixade man det till nästa bok … Idag är så nöjd med att ge ut min fjärde bok –Litapåmig – i eget namn, och det kommer jag fortsätta med.

Story på fyrahundra sidor kräver annat språk

– Du är ju journalist i grunden … Hur jobbar du fram olika språk som passar Grens respektive Hoffmann … ? Man märker temposkildringar och så vidare, när man läser …

– Jag tänker att alla som är journalister vill skriva. Och de flesta av dem drömmer om att skriva långt. Och för mig har förstås tv-journalisten spelat roll när det gäller bilder, tempo, driv. Men sedan när man väl är där handlar det inte om att driva en story över några spalter eller i två minuter i Rapport. En story på fyrahundra sidor kräver annat språk, annan dramaturgi, annat arbetsinsats. Sedan är det förstås fenomenalt att ta med sig journalisten som finns därinne när det handlar om att verkligen göra research på riktigt, veta hur man närmar sig människor som är olika på olika sätt, hur man ser vinklar som kan bli tankar, driver konflikter i text och bild, hur man aldrig ger upp.

Research får inte märkas

– Hur mycket research gör du på ett ungefär inför en bok? Tidsmässigt? Volymmässigt? Hur mycket blir användbart och hur mycket finns som bakgrund i ditt eget huvud? Mina egna favoriter är Tre timmar och Tre minuter … Ja, jag förstår att det kan variera mycket mellan olika böcker, Michelle Paver hade över ett år som rekord … och hon använde sedan ungefär en procent av vad hon forskat fram till boken i fråga …

– Hur jag hanterar research vid bokskrivande är helt avgörande. Mitt jobb är att ta reda på allt, söka unika röster och unika tankar och unika bilder och unika öden och unik kunskap och sedan aldrig låta läsaren känna det, det får liksom inte märkas, skrivandet går ut på att undvika att försöka visa upp all min inhämtade kunskap. Jag ska väva in researchen som en liten guldtråd i en jättelång svart och röd och grön halsduk.

Hade aldrig känt samma rädsla som i drogdjungeln

-Jag tänker, Tre minuter måste verkligen bokstavligen ha varit livsfarlig research! Men du kanske är van vid “daredevil” projekt från din tid som ansvarig på Kulturnyheterna … ? ;D

– Himla bra jämförelse, faktiskt. När jag åkte till Colombia och drogdjungeln där … alltså, trots att jag redan tidigare under lång tid levt med dödshot – jag var den dödshotade tv-reportern på kvällstidningarnas löpsedlar, jag utsattes för skenavrättning, jag bodde länge på hotell och fejkadresser, jag levde med beväpnad livvakt i mitt eget vardagsrum – hade jag aldrig känt den sortens rädsla som jag gjorde när jag befann mig mitt i den märkliga värld där livet inte betyder ett skit om det står i vägen för profiten. Att sitta ensam och utforma Kulturnyheterna, att forma en helt ny tv-redaktion och ett innehåll och sedan fixa vinjetter och dekor och sändningstid och … att slåss mot alla förväntningar som inte hade en aning om jag fått ett pyttebudget för att starta programmet, och sedan vara redaktionschef i fyra år, var väl tidvis ungefär lika livsfarligt.

Tom Petty och Clara Klingenström för att få in rätt känsla

– Vad är dina främsta inspirationskällor när du skriver? Det kan vara allt från verkliga händelser eller gamla favoriter inom deckar-thrillergenren … till nutida deckarkollegor eller cool musik för att hitta rätt tempo i skrivprocessen!

– Om vi pratar musik: jag har en liten spellista som jag låter snurra om och igen i bakgrunden när jag skriver – låtar jag kan utantill och inte behöver lyssna på för att höra, som ger trygghet och skönt lugn i bröstet. Utöver den har jag alltid ett par låtar som jag använder extra mycket för just den boken, som jag kan spela tjugofem gånger i rad när jag skriver om en karaktär för att få en viss känsla. Och sedan en annan låt som jag spelar tjugofem gånger i rad för att få en annan känsla hos en annan karaktär. Låtar som jag återkommer till under hela skrivandet. Den här gången, till Litapåmig, blev det Tom Pettys I Won’t Back Down och Behöver inte dig idag av Clara Klingenström.

“Jättebra” idé med en “tre decennier”-intrig

– Jag har följt Grens & Hoffmann och deras heliga tre-tal under en lång tid, och jag hade tippat på en “tre decennier”-intrig den här gången och att Hoffmann skulle infiltrera en sista gång (han säger alltid att det är sista gången!) för sin älskade Zofias skull … Det finns trauman i hennes förflutna att ta itu med. Och Hoffmann skulle bli så bra som den som tar itu med dem … Kommer detta kanske att komma med som tema i framtida böcker? OM du får lov att knysta något om det … ?

– Det där är en jättebra idé! Och OM det skulle råka vara så att jag har bett Hoffmann att börja rota i det, att söka och slåss och panga och jaga och lösa Zofias stora trauma … då har jag lovat honom att hålla tyst om det ett tag …

Tog tio år för Tre sekunder att bli Hollywoodfilm

– Uppföljare och nya projekt … Finns det något som du kan avslöja redan nu? Om dina framtidsplaner? Kommer det att bli nya tv-serier eller filmer baserade på dina böcker?

– Är det något jag har lärt mig, är det hur skönt det är skriva böcker, vilken liten apparat jag lever i jämfört med filmmakarna. När Roslund & Hellströms Tre sekunder (The Informer) blev storfilm, var det första gången på över 40 år som en svensk roman gick direkt från bok till Hollywoods vita duk utan att vara en remake!

– Jag lärde mig den hårda vägen att det är en sak att sälja filmrättigheter, en annan att verkligen uppleva att filmen blir av – för Tre sekunder tog det exakt tio år att på vingliga vägar nå ända fram! Jag är så oerhört tacksam för att ha fått uppleva ett jättefilmteam i New York en varm augustimorgon med massor av människor och bilar och pang och bom bland skådespelare jag beundrar, en hel verklighet som håller på med att spela in en film som bygger på en bok som jag satt och skrev i köket i en enrummare i Stockholm.

Tv-serie sköts upp på två gånger

– Att Odjuret blev långfilm och att Box 21 blev tv-serie känns också som en ynnest. Och det skulle ha varit mer. Men en förbannad pandemi har trasslat med det som med allt annat. Redan i april förra året stod skådespelare och crew beredda att åka till Rumänien för sextio dagars inspelning av Edward Finnigans Upprättelse som ska bli tv-serie också den. Men med pandemin sköts den upp till oktober samma år – då hade de engelska skådespelarna bytts ut till amerikanska och allt var klart att spelas in i Kanada. Men den j-vla pandemin fortsatte och allt sköts upp igen. Där står den fortfarande och väntar. Stackars filmproducenter, de har det inte lätt!

Är meningen det ska bli en uppföljare till The Informer

– Blir det en uppföljare till The Informer …? Gillade du förresten själv filmen? Även om Ewert Grens blivit väldigt snygg och vältränad jämfört med i böckerna! (En positiv sak med filmen är att man kan använda den för att rekommendera hela bokserien till folk som bor i England … Det är en bra inkörsport till hela serien!)

– Det är ju det där med amerikanska filmbolag, de är inte världsbäst på att kommunicera. Det var, det är meningen så. Att det ska bli uppföljare. Också filmens slut öppnar för en fortsättning. Jag hoppas att det också blir så, det är det enda man kan göra när det kommer till den emellanåt lynniga filmbranschen. När det gäller kriminalkommissarie Ewert Grens har jag nu sett tre olika versioner – film-Ewert i Odjuret, Box 21 och Tre sekunder (The Informer). Alla gör sin tolkning och jag tycker att det är jättebra att ingen av dem krockar med bok-Ewert, så har jag honom för mig själv! Ewert är ju mycket, men han är inte riktigt lika cool och snygg och vältränad som Common – som spelar Edward Grens i The Informer och jobbar för NYPD – och så lyssnar ju bok-Ewert på svenskt 60-tal, medan Common är en av världens främsta hip hop-artister …

Att hålla upp samhällets spegel i det som är underhållning

– Den svenska deckargenren har länge haft ett starkt samhällsengagemang och tar ofta upp aktuella frågor. Hur viktigt är det för dig på en skala … ? Att verkligen vara Sjövall-Wahlöös arvtagare, fast på en global skala … ?!

– Lite viktigt har det varit. Eller mycket, om jag ska vara ärlig! Inte att just vara Sjöwall-Wahlöös arvtagare … Även om det var så fint att få lära känna Maj, hon var en av de allra första som läste debuten Odjuret, och även om jag ibland har tänkt att Ewert Grens jobbar i samma korridor som Martin Beck … Men mer för att utan det där som är samhället, utan att kunna passa på att hålla upp samhällets spegel i det som i grunden är ren underhållning, skulle mitt skrivande kännas helt ointressant. Om det bara skulle vara rena pusseldeckare (vilket inte alls är fel, det är lika bra och lika fint som det jag gör, men om det bara finns en sort blir det där med krim till slut uppätet av sig själv), hade jag nog tänkt att det finns så många andra som gör det bra så jag behövs inte. Sedan är det förstås en helt annan sak att skriva om, och inkludera samhället i, vår globala och digitala värld idag, än var det var för Maj och Per på 60- och 70-talet … Så i själen känner jag stor samhörighet, men i utförandet har jag valt en helt annan väg.

Läser om 491 en gång om året och kollegornas nya

– Sommartider betyder lästider! Du är säkert expert på området, med din bakgrund och dina kontakter … Om du skulle göra en fem-i-topp eller tio-i-topp lista på din sommarläsning, hur skulle den se ut? Ska du återuppleva några egna klassiker, för framtida inspiration? Du kanske ska läsa Litapåmig och njuta av omslaget … eller så säger du som Stephen King: “Jag vet hur mina egna böcker slutar …” !

– Alltså, om vi börjar där, så kommer jag nog – minsann! – att läsa Litapåmig en gång till. Trots att jag vet hur den slutar. Med lite distans, och i färdigt format på alldeles riktiga boksidor, blir ibland bokjäveln en annan – för att inte tala om när jag lyssnar, när någon tolkar den och jag plötsligt hör en annan betoning eller intensitet eller ett lugn som jag inte tänkte mig men som fungerar lika bra och liksom blir nytt. Sedan läser jag ju om 491 av Lars Görling sisådär en gång om året, eller åtminstone delar av den, den är så himla bra och lika aktuell nu som när den skrevs i början på 60-talet, synen på hur vi bemöter unga som inte passar in.

– Sedan brukar det bli några kollegor som också är mina riktigt goda vänner, Christoffer Carlsson och Kristina Ohlsson och Jan Arnalds Arne Dahl, de vill jag fortsätta att gå bredvid. I år saknar jag en sådan där fantastisk journalistisk bok som Klubben av Matilda Gustavsson eller Året med 13 månader av Åsa Linderborg, men jag tröstar mig med att läsa om P-O Enqvists Nedstörtad ängel och med att läsa klart biografierna om Bob Dylan och Bruce Springsteen

Om uppslaget med “Tre decennier”

– Vilken inspirerande sommarlista! Och tack för en mycket bra bokserie och en mycket spännande intervjutid! Man kan lita på att Grens och Hoffmann kommer tillbaka … eller hur?

– Absolut! Belinda, tack för att dina roliga och underfundiga och energirika frågor, så kul!

Vi får se hur det går med “tre decennier”-uppslaget i framtiden …

Skriven 2021-06-16

Läs JPS Medias recensioner av:
ANDERS ROSLUND : LITAPÅMIG
ANDERS ROSLUND : JAMÅHONLEVA
ANDERS ROSLUND : SOVSÅGOTT
ANDERS ROSLUND : TRE TIMMAR

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners