ANDERS ROSLUND, Tre timmar (Piratförlaget)

Tre sekunder följdes upp av Tre minuter som i sin tur banade väg för Tre Timmar. Nu har förstnämnda blivit Hollywoodfilmatisering med Joel Kinnaman, Rosamund Pike och Clive Owen under titeln The Informer. Värt att notera är dock att på svenska biografer kommer originalets boktitel att behållas vid premiären i september.

En sista gång i skarpa lägets tjänst

Fast oavsett vilket; i Tre timmar avslutas trilogin. Så verkar det i alla fall. Men innan dess ska den slitne kriminalkommisarie Ewert Grens och dramats legoknekt och ”gun for hire” Piet Hoffman komma att återförenas igen. För en sista(?) gång i det skarpa lägets tjänst. Men det hela blir också till något annat. För den förstnämnde utvecklar sig uppdraget nämligen till något av ett kall, och för Hoffman till något han redan har stängt dörren till även om han alltjämt befinner sig i hetluften. Nu i FN:s tjänst. Fast hans våldsamma förflutna är inte över än, något ovannämnde gamle polisbekant från Stockholm kommer att se till.

Mysterium av stora mått

Men allt börjar på ett bårhus i Stockholm. Dit kallas Grens då man hittat en avliden för mycket. Bakom lås och bom. Helt oförklarligt, och det kommer att hända igen.

Vi talar mysterium av stora mått. Så småningom leder spåren till kulvertarna under staden och slutligen till Värtahamnen där en container hittas fylld med flyktingar, som mangrant kvävts till döds.

Motvillig till självmordsuppdrag

Där och då brister något för Grens. Han ser tragedin och cynismen i sin yttersta form. Dessutom hittar han en ledtråd som leder till Hoffman, och bestämmer sig för att följa den. Ända till Afrika, närmare bestämt Niger, platsen där flyktingsmugglarnas smutsiga hantering förmodligen utgår ifrån.

Det är också där Grens får en motvillig Hoffman till att acceptera ett självmordsuppdrag som går ut på att på kort notis infiltrera flyktingsmugglarna. Det blir en våldsam och grym resa för honom, och på hemmaplan hotas hans familj i slutänden till livet.

Nagelbitande finish

Mer ska inte avslöjas av handlingen. Istället nöjer jag mig att konstatera att nedräkningen på titelns tre timmar varar i de sista 130 sidorna – av 450 – samtidigt som handlingen regelbundet hoppar mellan Sverige och Nordafrika i något som inte kan beskrivas som något annat än en riktigt nagelbitande finish.

Så ja, för den som undrar. Tre timmar är inte sällan riktigt spännande, och dramat byggs också mycket riktigt upp både varsamt och effektivt på samma gång som tempot egentligen aldrig sackar.

Strikt pengadriven smuggling

Ändå är det givet att Roslund velat berätta något mer än en hårdkokt actionhistoria. Han vill föra fram både komplexiteten och grymheten i den krassa strikt pengadrivna flyktingsmuggling som många av oss egentligen inte vet så mycket om.

Att Roslund hyser sympati för offrena för denna smutsiga hantering går inte att ta miste på. I en sidohistoria får vi lära känna några av dem, och dessa människor liksom alla andra i samma situation utnyttjas förstås å det värsta av dramats skrupellösa smugglare. Allt för att vi som läsare ska kunna leva oss med i deras utsatthet.

Vill uppmärksamma illdåd

Med detta sagt ser jag inte Tre timmar som ett inlägg i flyktingdebatten. Det är inte det den här boken vill sätta fingret på. Snarare handlar det om att uppmärksamma smugglarnas illdåd i första hand i hopp om att skapa opinion för att sätta frågan på den politiska agendan. Vilket är givet verkligen behövs.

Balanserar spänningen med något viktigt

Det är emellertid en konst att klämma in ett budskap utan att berättandet och huvudhistorien får lida, men Roslund har onekligen lyckats balansera och betona spänningselementet, och samtidigt vara tydlig med att berätta något viktigt utan att för den sakens skull pressa ner det i halsen.

Skriven 2019-08-20

Skriv ut sidan

Våra partners