NANCY WILSON : YOU AND ME (Carry On Music) – finstämt med systern från Heart, men lång näsa väntar för bandets rockfans

Annons

Klicka för att se hela bilden

Nancy Wilson är mest eller kanske snarare enbart känd som den blonda systern i multiplatinasäljarna Heart. Det är hon som har den mjukare rösten av de två, och sjunger på hits som There´s the Girl, Will You Be There (In the Morning) och USA-ettan These Dreams. Vad som inte är lika känt är att vokalissan komponerat filmmusik till rullar som Almost Famous, Elizabethtown and Vanilla Sky, alla regisserade av ex-maken Cameron Crowe, för övrigt.

Något redigt soloalbum har det dock aldrig blivit. Förrän nu. Fast den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Eller? Well, tja helt säker är jag inte För sådär märkvärdigt är väl inte You and Me. En bagatell, om än en fin värmande sådan i väntan på nästa album med album med syrran Ann är nog det bästa sättet att karaktärisera det hela som.

En lång Pinocchionäsa

Vidare är det givet att alla de som förväntat sig ett melodiskt (hård)rockorienterat album kommer att begåvas med en lång Pinocchionäsa medan de lyssnar på denna sångsamling. På det hela taget består det mesta lyssnaren serveras nämligen av softa, inte sällan avskalade alster av det mera tillbakadragna slaget.

Emfaserar det bomullsmjuka

Inledande You and Me, bekräftar varudeklarationen. Denna öppenhjärtiga hyllning till den numera avlidna modern emfaserar det bomullsmjuka in absurdum.. Samma känsla vädras i sådant som I’ll Find You och i den jämförelsevis något fylligare covern på Pearl Jams Daughter.

Lite mer temperament kan märkas i sådant som Walk Away med sina snygga gitarrinslag halvvägs in i mixen och The Inbetween, som lyfts av ett diskret skönt groove.

Covernumerna stannar kvar mest

Fast mer uppspelt än i Party At the Angel Ballroom i vilken Wilson kompas av Foo Fighters trummis Taylor Hawkins och Guns’n’Roses Duff McKagen blir det aldrig. Här rockar hon å det värsta – nåja – och classic rockkänslan blir därmed också hyfsat påtaglig.

Annars måste jag nog säga att det är covernumerna som stannar kvar mest efter några genomlyssningar. Både den trogna, men ändå personliga folky tolkningen av Simon & Garfunkels The Boxer och dito versionen av The Cranberries Dreams står ut i positiv bemärkelse.

Är underskattad

Liksom Wilsons röst, får man säga. Har alltid önskat att hon skulle sjungit mer i Heart, men det verkar alltid ha varit givet att Ann skulle sjunga merparten av deras material eftersom hon är den med den stora rösten. För egen del skulle jag nog vilja påstå att Nancy är underskattad, det finns både mer nyans och kraft i hennes pipa än hon får credit för.

Hade kunnat bli något att minnas

Men ändå, men detta sagt; You and Me är inte riktigt vad jag önskat. Visst, det hela ter sig såväl vällovligt, som genuint och finstämt. Det kan inte förnekas. Fast man vågar knappt tänka på vad Wilson kunnat åstadkomma om hon utvecklat den delen av henne som inkluderar den mera rockiga sidan av konstnärskapet på egna villkor. Det mina vänner hade kunna bli något värt att minnas. På riktigt.

Skriven 2021-05-24

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners