SKY ROJO (säsong 1) – actionladdat, färgstarkt och det mest ogenerat publikfriande hittills i år

Annons

Klicka för att se hela bilden

FAKTA
Skapad av Álex Pina och Esther Martinez Lobato
Regi: Eduardo Chapero-Jackson (episod 1, 2, Jesús Colmenar (episod 1, 2), Óscar Pedraza (episod 1, 2, 4, 5, 8) David Victori (episod 1, 2, 7, 8), Javier Quintas (2, 7), Albert Pintó (4, 7)
Skådespelare: Verónica Sánchez, Miguel Ángel Silvestre, Asier Etxeanadia, Lali Espósito, Yany Prado, Enriq Auquer. Luis Zahera, Cecilia Gómez, Chani Martin
Land: Spanien
År: 2021
Genre: Action/Äventyr/Brott
Längd: Åtta episoder på mellan 23-32 minuter
Visas på Netflix
Betyg: 4

Fotnot 1: Flera personer har med något undantag regisserat varje avsnitt.
Fotnot 2: Inga uppgifter om regissör(er) finns tillgängliga vad gäller episod tre och sex.

Från teamet bakom La Casa de Papel/Money Heist kommer Sky Rojo, en helt annorlunda serie än den förstnämnda, och det är det kreativa teamet själv, Álex Pina och Esther Martinez Lobato som säger detta. Vuxnare utan samma breda publiktycke med en tydlig B-filmsestetik modell grindhouse är duons varudeklaration i korthet.

Vilket väl får sägas vara en tämligen korrekt sammanfattning. Jag misstänker att stilmedvetna regissörsfolk som Quentin Tarantino, Robert Rodriguez och Guy Ritchie gillat det mesta med Sky Rojo från de ödsliga ökenmiljöerna via den coola dialogen och vidare till de underhållande nattsvarta skurkarna och det visuellt häftiga bildspråket

Styr med järnhand

Och då har jag ändå inte sagt något om de tuffa heta damerna i handlingens centrum. Som fått nog av att vara ”arbetande” flickor på bordellklubben Las Novias mitt i ingenstans på Teneriffa, för övrigt. De är trötta alla otrevliga, våldsamma kinky män och gubbar som förnedrar och tar sig friheter bara för att de kan. Kvnnohatet frodas, och etablissemangets boss Romeo är chefsdesignern som styr med järnhand, slänger ur sig repliker som ”Gud ger horor ledigt i samband med mensen varje månad” och ger varje kvinna väl utmejslade roller att spela och leva upp till inför torskarna.

Hetsigt meningsutbyte övergår i våld

Att mer eller mindre alla som arbetar i horisontalläge för honom verkar vilja dra är givet. Särskilt som Romeo verkligen är ett riktigt as, som via sin hejdukar, bröderna Moises och Christian lurat dit de flesta av kvinnorna på falska premisser. Det är emellertid inte förrän nu allting sätts på sin spets. Ett hetsigt meningsutbyte övergår i våld mellan Romeo och hyfsat såta trion Coral, Gina och Wendy. Det slutar med att kvinnorna flyr fältet när de ser vad resultatet blivit av denna brutala skärmytsling.

En fet cliffhanger

Därmed är jakten igång. En jakt som pågår ända till det oundvikliga slutet. Och ett slut som för övrigt inte kommer till sin ände under dessa åtta tajta, tempoladdade avsnitt. För allt slutar inte bara med en bokstavligt talat begravd bil utan också av en fet cliffhanger, som det inte ska yppas mer om i denna text. För spänningens skull, givetvis.

Fast denna förstörs förstås inte det minsta om jag nämner att Sky Rojo är något av en roadmovie i serieformat. Tjejerna grus gasar på i olika fordon, springer och blir jagade av Moises och Christian från början till slut. Däremellan ges substans och kött på benen åt deras olika bakgrunder och öden när alltihopa sammanfattas via rappa flashbacks.

Vältrande i genretrash

Och på det hela taget är det här också synnerligen underhållande. Det vilar en skönt energisk berättargläjde över anrättningen som är smittande. Sky Rojo är ogenerat vältrande i genretrash av det slag just Tarantino och Rodriguez älskar så mycket, och precis som amerikanerna förvandlar Pina, Martinez Lobato och deras sex regissörer inspirationskällornas lågbudgetexploitation till popkultur med stil, klass och för all del också god budget.

Upplyftande när kvinnor ”kick ass”

Sedan är det sällan eller aldrig fel med kvinnor som står upp, slår tillbaka och rent allmänt visar sig kunna ta hand om sig på film- och tv-duken. Inga direkt jämförelser i övrigt. Verkligen inte. Men Uma Thurman i Kill Bill, Angelina Jolie i Salt, Charlize Theron i Atomic Blonde, Margot Robbie i Birds of Prey utgör givna exempel som visar att kvinnor också kan och borde få visa det oftare, för övrigt

Så frågan blir då förstås vad det är att inte gilla med kvinnor som ”kick ass”? Inte ett dugg om jag nu ska vara ärlig. Det är befriande, upplyftande och…ja, faktiskt också kul på ett smått skruvat sätt.

Plågoandar får sota för våldet

I Sky Rojo rör det sig dessutom om kvinnor av den förtryckta och mer eller mindre livegna sorten som egentligen inte har något kvar att förlora mer än möjligen den egna värdigheten. Så när de blir utsatta för våld och övergrepp av sina plågoandar och sedan ser till så att dessa på något stadium får sota för det den hårda vägen är det precis som det ska vara. Då finns det ingen anledning som tittare att betänka några som helst moraliska implikationer.

Hyllar rätten att slå tillbaka

Med detta sagt finns det fullt logiskt ett tydligt kompromisslöst budskap som högljutt basunerar ut antipatierna mot exploatering av kvinnor överallt i allmänhet, och de inom prostitution i synnerhet. Vackert så, får man väl säga. Men eftersom det här långt ifrån är en jobbig socialrealistisk misärskildring utgör detta samtidigt bara en klädsam bonusingrediens i en actionpackad skapelse som i lika hög grad hyllar både kvinnornas rätt att slå tillbaka och slippa bli förnedrade som deras fysiska attraktionskraft.

Ett visst mått av att både äta kakan och ha den kvar ligger kanske i det här, men jag tänker inte moralisera över detta. Alls. Jag nöjer mig med att konstatera att Sky Rojo förmodligen är det mest färgstarka och skamlöst ogenerat publikfriande jag sett hittills i år. Femman känns nära, men det kanske varit att ta i. Eller inte.

Skriven 2021-03-25

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners