CLARK (säsong 1) – en frejdig och riktigt underhållande skröna om en notoriskt brottsbenägen mans liv

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: (1-6) Jonas Åkerlund
Skådespelare: Bill Skarsgård, Vilhelm Blomgren, Sandra Ilar, Hanna Björn, Peter Viitanen, Kolbjörn Skarsgård, Lukas Wetterberg, Agnes Lindström Bolmgren, Isabelle Grill, Malin Levanon
Land: Sverige
År: 2022
Genre: Action, Brott, Komedi
Längd: 40-60 minuter (6 avsnitt)
Visas på Netflix
Betyg: 4

På sätt och vis skulle man kunna säga att jag växte upp med Clark Olofsson. På 70-talet skrevs det spaltmeter om hans brottsliga bravader. Mannen verkade oförmögen att sluta ställa till det för sig själv i allmänhet och för andra i synnerhet. Kronan på det tvivelaktiga verket var förstås Norrmalmstorgsdramat, som gav internationellt eko och föranledde myntandet av uttrycket Stockholmssyndromet.

Därefter är mitt främsta minne en incident som involverade en misshandel medelst kniv av en fiskare på Möja i Stockholms skärgård 1980. Har för mig att ett bråk om en kajplats blev den utlösande faktorn här.

Somliga kan massakrera kakan och ha den kvar

Det pikanta i sammanhanget då det begav sig var att Olofsson vid tillfället pluggade journalistik. Vissa trodde visst att mannen skulle uppvisa bot och bättring om han fick ytterligare en chans. Men istället blev det ytterligare två och ett halvt år på Stillot som straff för nämnda våldsamhet. Fast examen på journalisthögskolan blev det ändå till slut, vilket väl bara bevisar att somliga både kan massakrera kakan och ha den kvar.

Framstår som frejdig skröna

Episoden ifråga finns inte med i denna miniserie. Däremot en väldig massa annat. Dock ska den som förväntat sig en regelrätt biopic-behandling av Clark Olofssons liv omedelbums dra öronen åt sig. För denna serie regisserad och för övrigt även skriven av nästan alltid kontroversielle Jonas Åkerlund tillsammans med de två rutinerade kollegorna Fredrik Agetoft och Peter Arrhenius framstår mest som en frejdig skröna om denne notoriskt brottsbenägne mans liv.

Aset till far pryglade upp lille Clark

Frågan om varför Clark blev det hopplösa fall han blev förblir dock obesvarad, men den som vill kan förstås dra en del slutsatser av de programenligt grällt skildrande flashbacks till barndomen där det dryckesbenägna aset till far pryglade upp både den förtryckta mamman och lille Clark.

Vi talar grovhugget, oftast skojfriskt, utflippat och synnerligen underhållande på ett sätt som den överspände oavsett politisk livsåskådning säkert ser som provocerande. För ett sådant här eländigt livsöde ska man väl inte vare sig skämta om, ”glorifiera” eller ta lätt på.

Tv-seriens motsvarighet till bokens bladvändare

Ja, ni förstår. Jonas Åkerlund har i vanlig ordning gått hela vägen, all in eller hur ni nu vill formulera saken. Och tiden bara flyger förbi. Det här är ett exempel på tv-seriens motsvarighet till bokens bladvändare. Precis som urstarka noirthriller-serien Ozark, färgstarkt fängslande spanska actionserien Sky Rojo eller för den delen DC:s grabbigt (upp)skruvade Peacemaker, för att nu ta några andra aktuella exempel.

Inga jämförelser i övrigt dock. Det skulle väl i så fall vara sistnämnda serie, vars skapare James Gunn verkar vara av samma filmiska skrot och korn som Åkerlund själv. Men oavsett vilket är inte poängen överdrivet svår att se.

Bäst på att vara sämst

Handlingen i Clark tar sin början redan i moderlivet. Bokstavligt talat. Han döptes till Clark efter filmstjärnan Gable, berättar Bill Skarsgårds titelfigur på ljudbandet, och han älskade kvinnor redan från början. ”Jag har varit kär hela livet”, förkunnar han stolt och tillägger något längre fram att ”Kunde jag inte vara bäst på att vara bäst skulle jag vara bäst på att var sämst”.

Hotad med bössan av Statsministern

Därefter bara fortsätter serien att gå som på räls. Det har ju funnits hur mycket stoff som helst att ösa ur, och Åkerlund har vetat att utnyttja det. En tidig episod utspelas 1965 när den alltjämt tonårige Clark och polarna ovetandes gör inbrott hos självaste Tage Erlander och öppnar en dyr flaska konjak. De blir dock påkomna och Clark blir hotad av den dåvarande statsministern med bössan i högsta hugg.

Hade rymt från fängelset sjutton gånger som tjugoåring

Desto allvarligare blev det några år senare när Clarks hetsige medbrottsling Gunnar skjuter ihjäl en polis i samband med ett inbrottsförsök. Någonstans där får man en känsla av att hans livsval som karriärbrottsling cementerades på allvar, men värt att notera är också att han redan som tjugoåring hade rymt från diverse fängelser sjutton gånger.

Tror på otroliga lögner

Ändå påstår sig seriens Clark gilla fängelset. Det känns som att komma hem på något sätt, uttrycker han. Det fungerar som ett vilohem tills det blir för trist, så då är det rymningsdags. Igen. Varpå nya planer tar form, ny brottslighet tar vid liksom nya damer att ha kul med.

Som Maria, hängiven aktivist i en proggig teatergrupp. Hon tror blint på att den förhärdade brottslingen blivit orättvist behandlad av samhället, och engagerar sig i hans sak. Något Clark inte är sen att utnyttja. Mannen slår blåa dunster i hennes ögon så det slår gnistor och tror märkligt nog på de mest otroliga lögner som serveras.

Säger tack och hej

Det är emellertid inte bara kvinnorna som blir lurade. Även männen blir varse att Clark inte är att lita på, och ingen blir väl så förda bakom ljuset som Kurre Räven, ”distributör” av olovliga substanser. I hans fall förråds vänskapen han tror sig ha etablerat nämligen å det grövsta när kompisen bara säger tack och hej när deras tillfälliga resa är över.

farsartat med 10.000-lappar i ändtarmen

Om detta låter väl seriöst för sammanhanget ber jag om ursäkt. För de allvarliga ögonblicken i Clark är vare sig långa eller eftertänksamma. Det här är liksom inte en sådan serie. Åkerlund konstaterar och får fram känslan. Sedan är det raskt över till nästa nedslag i titelfigurens liv. Nästa plan, spontana infall eller varför inte farsartade inslag. Som den som innefattar att köra upp 10.000-lappar i ändtarmen, pinsamma sexuella situationer eller blotta närvaron av Janne Olsson.

Dråpliga stunder vankas

Janne Olsson ja. Christoffer Nordenrot gör honom till att börja med nästan förvillande porträttlik, men framför allt tolkar han honom som en stupid knäppis med både hetsigt humör och ohälsosamt mycket oro i kroppen. Så det är klart att det vankas dråpliga stunder för tittaren redan i samma stund han möter Clark för första gången på anstalt.

Vilket i sin tur leder till Norrmalmstorgsdramat, och det vet vi ju alla hur det gick. Däremot visste i alla fall inte jag att Clark började stöta direkt på ”den snygga” kassörskan Kicki när han gjorde Janne sällskap där i Kreditbanken med sin gisslan.

Fast överlag är det förstås ett givet faktum att Clark Olofsson rent allmänt förde i stort alla bakom ljuset även i det här fallet, och då inte minst regeringen som via ett olycksaligt beslut lät sig övertygas om att skicka in Clark i banken för att försöka tala sin gamle fängelsekompis till rätta. Det skulle de inte gjort. Förstås.

En samvetslös sälle

För även om Clark i Bill Skarsgårds skepnad till stor del ter sig som en glad gamäng som bara vill ha kul på ett tvivelaktigt sätt, så är han självklart ingen ”bra människa” som stackars Maria formulerar det mer än en gång här. Snarare alldeles tvärtom.

Det går nämligen inte att komma ifrån att han faktisk har försvinnande få försonande drag. Även i denna serie är han en samvetslös, icke sällan våldsbenägen sälle utan respekt för någon eller något. Innehavet av skrupler är obefintligt, och han manipulerar herrarna i allmänhet, men damerna i synnerhet i en handvändning när helst så krävs.

Har vägrat anpassa sig

Men Clark i Bill Skarsgårds skepnad är förstås i besittning av viss charm, och det är det han lever på. Vilket av allt att döma var fallet i verkliga livet också. Fast det betyder inte att Åkerlund duckar för det mörka hos sin huvudperson. Han betonar det bara inte som i en typiskt vanlig true crime-dramtisering.

Så att komma och påstå att serien Clark skulle vara rakt igenom glorifierande vore verkligen att fara med osanning. Däremot är det alldeles uppenbart att Åkerlund vägrat att anpassa sig till vad folk förväntar eller vad de provoceras av. Med Clark struntar han högaktningsfullt både i att vara självrättfärdigt PK åt vänsterhållet eller anpassa sig till ultrakonservativa tråkmånsar på högerflanken. Varken woke- eller alt right-folk lär uppskatta det här, och bara det ter sig riktigt uppfriskande i min bok.

Uppskattar frispråkigheten

Fast det bör förstås också verkligen betonas att Clark inte direkt utgör något politiskt statement. Däremot uppskattar jag verkligen frispråkigheten och lekfullheten, men också valet att våga gå en edgy väg med starka drag åt det häftiga och popkulturella hållet, snarare än att bara bejaka en mer traditionell version av ämnet.

Sedan hade för all del även jag också gärna velat se en välgjord typisk film med ett märkbart djup i inom ramen för ett seriöst drama. Ett drama där realistisk action, tungt polisarbete och djupare karaktärsskildringar skulle vara mer givna ingredienser. Men det är förstås en helt annan sak. I en helt annan tid längre fram.

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners