FOO FIGHTERS : MEDICINE AT MIDNIGHT (Sony Music) – Dave Grohl jämför nya albumet med Bowies Let´s Dance

Annons

Klicka för att se hela bilden

Säga vad man vill, men det är inte svårt att tycka om Foo Fighters. Inte minst som liveakt sprider de glädje och positivism av det livsbejakande grabbiga slaget. De röjer å det värsta och är rent allmänt roliga att skåda. Samtidigt skulle jag nog vilja svära i (grunge)kyrkan och säga att de allra flesta i våra dagar inklusive de som var med då det begav sig på 90-talet – inte alls tänker på Nirvana när deras namn kommer på tal.

Vilket säger en del med tanke på Nirvanas höga status som storsäljande stilbildare och rockikoner. Nu ska gudarna för all del veta att jag aldrig varit någon större grungefan. För att nu uttrycka det milt, men i min bok opererar Foo Fighters inte under den rubriken.

Oskriven regel inte vara trendängslig

Så tala om att ha slitit sig loss från sitt förflutna och skapat sig en egen identitet. Ja, jag talar om Dave Grohl här. Han har gått från energisk, men lite oansenlig trummis i skuggan av Kurt Cobain till frontman i ett av världens största band, något som knappast fanns på kartan från initialt. Den självbetitlade debuten var ju bara ett experiement gjort på kul, för att nu citera Grohl själv. Han bara ”fucked around”.

Ändå eller kanske just på grund av denna opretentiösa början har vi nu i nådens (corona)år kommit kommit fram till album tio i ordningen. Att inte tänka för mycket, oroa sig för vad fansen säger eller vara trendängslig är till synes oskrivna regler Foo Fighters följer utan att ens fundera på det.

Har jämfört med Bowies Let’s Dance

Således har han denna gång gått tillbaka till 1983 för att hitta inspiration. I alla fall har Grohl jämfört Medicine at Midnight med David Bowies bästsäljande album Let’s Dance medan trummisen Taylor Hawkins beskrivit verket ifråga som mer ”poporienterat” än tidigare releaser.

Och om nu några handfasta exempel på detta önskas, så kan lightfunky singeln Shame Shame och titelspåret Medicine at Midnight nämnas. I relativt organiska Waiting on a War blir Grohl smått filosofisk och gör sin version av heartlandrock medan avslutande Love Dies Young är en sprittande poprockig sak, som rimligen borde bli en given radiohit.

Balsamerande som bomull och typiskt röj

Det borde väl Chasing Birds också bli. Om jag säger att det här garanterat är det softaste Foo Fighters gjort överdriver jag knappast, snarare tvärtom. Tala om balsamerande som bomull. Covers av Michael Bublé och andra valfria crooners är att förvänta, liksom av soulsångare av klassiskt snitt.

Men typiskt röj då, finns inget sådant. Jodå stötiga riffesten Holding Poison och galopperande No Son of Mine avger onekligen tydliga ösvibbar, men mycket mer av just den varan bjuds man inte på den här gången. Vilket möjligen kommer att göra de som bara sväljer bandets hårdrockstendenser med hull och hår.

Omväxling förnöjer

Å andra sidan borde bandets hyfsat eklektiska framtoning här inte förvåna. Redan på debuten gjorde sextetten skön trallig Beatlespop med Big Me. Vad är det man säger; omväxling förnöjer, och Medicine at Midnight är en god om än inte knockande avspegling av detta.

Skriven 2021-03-22

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners