DEWOLFF ger ut sin nya platta Wolffpack den 5 februari 2021!

Annons

Klicka för att se hela bilden

Kaleidoscopkrigarna hade inte hunnit långt på sin Tascam Tapes-turné runt Europa då Coronapandemin bröt ut och de, som så många andra, var tvungna att återvända hem. Men innan dess hann de med ett gig i Maastricht med sina medarbetare som publik. De ville inte ge upp för lätt.

“Till en början var vi ordentligt besvikna,” säger sångaren och gitarristen Pablo van de Poel. “Tascam Tapes hade fått rätt bra med uppmärksamhet och då vi äntligen skulle kunna dra nytta av den så ställdes allt in. Vi kände verkligen att vi var på gång så när allt bara rasar som ett korthus…det kändes förfärligt.”

DeWolff är inte ett band som tar det lugnt. De har gett ut tre album de senaste tre åren – Tascam Tapes (2020), Live & Outta Sight II (2019) och Thrust (2018) – och däremellan turnerat flitigt och berikat Europas innevånare med deras psykedeliska sydstatsrock med utsålda konserter och flera prisutmärkelser däremellan. De vill inte heller göra det för lätt för sig. Tascam Tapes spelades in på turne med en 4-kanalsbandspelare från 80-talet på hotellrum, motel, backstage och till och med vid vägrenen. Se dokumentären här. Sedan gav de fansen den exklusiva möjlighet att förhandslyssna på plattan via en hotline. De samarbetade även mer kompisarna i Dawn Brothers på den gemensamma EPn Next of Kin.

Då det var dags att spela in album nummer nio tänkte inte bandet låta coronapandemin stå i vägen. “Jag tänkte att aldrig någonsin kommer vi att ha så mycket tid för att hämta inspiration, skriva låtar och låta kreativiteten flöda,” säger Pablo. “Musik är ju vår favoritsysselsättning.”

Då restrektioner och nedstängningar infördes jorden runt blev inspelningarna så långt ifrån Tascam Tapes man kan komma. Man satte upp en DeWolff Demo Panel-grupp på WhatsApp mellan Pablo, Luka van de Poel (trummor) och Robin Piso (Hammond-orgel) för att kunna bolla idéer. Vad som började som en idé växte. I juni aviserade gruppen en speciell prenumeration: Wolffpack-service. De som anmälde sig fick tre nya låtar varannan vecka under en period om tio veckor och sen fick fansen rösta vilka femton låtar som skulle hamna på en platta som gavs ut exklusivt för dem.

“Vi kunde ha spenderat det här året med att göra en rockopera som trippel-LP som en reaktion mot Tascam Tapes,” tillägger Pablo. “Men vi använde istället erfarenheterna med Tascam Tapes till att skapa musik utan filter. Precis som med Tascam Tapes satte vi en tidsgräns. I början hade vi massor av låtar att välja mellan men till slut var vi tvungna att jobba som sjutton för att färdigställa de tre låtarna per vecka i tid!”

Flera av bandets vänner återfinns på plattan så som roots-rockarna The Dawn Brothers, bluesrockarna The Grand East, singer/songwritern Judy Blank, det galna Broken Brass, den franska singer/songwritern Theo Lawrence och f d basisten i Wolfmother Ian Peres.

Plattan börjar med den första låten de färdigställde, den souligt psykedeliska funklåten Yes You Do med Ian Peres och den gode vännen Judy Blank. “Vi skrev den under ett Zoom-möte!” säger Pablo . Första gången de träffade Peres var 2012 då han satt vid samma bord som Lenny Krawitz och Andrew Stockdale. “Jag var självfallet starstruck men Ian var väldigt vänlig och tillmötesgående och hade t o m hört talas om DeWolff. Vi klickade på en gång och när vi 2013 turnerade i Australien stötte vi på honom i Mullumbimby där vi jammade en hel dag i hans polares studio.”

Under nedstängningen började Pablo läsa det Gamla testamentet. “Jag ser mig själv som ateist,” säger han. “Men jag har alltid varit nyfiken på den här boken som så många anser vara så viktig. Jag läste bara de första åttio sidorna men hittade flera intressanta berättelser och symbolik som gav uppslag till flera låtar. Jag är även en stor fan av Charles Bukowski och liknande amerikanska författare som John Fante och deras respektlösa användande av engelskan. Jag försökte kombinera dessa två världar till en mörk kärlekshistoria.”

Treasure City Moonchild studsar in med ett funkigt sväng och Pisos karaktäristiska Hammond där the Dawn Brothers Lewis Vis lägger en fläskig bas. På Do Me hörs Theo Lawrences sång och det är hans karaktär som antihjälte som inser att han inte är värdig hans drömmars käresta. Låten kommer från 2019 och showen Next of Kin. “Jag tycker själv att det är den bästa låt jag skrivit och kunde inte leva med tanken på att den skulle användas i The Next of Kin-showen och sen aldrig mer! Det var därför jag presenterade den för DeWolff, men den behövde arras om,” säger han. En annan låt från showen var Sweet Loretta där Dawn Brothers Stefan Wolf och Darilyns Diwa Meijman gästar. “Loretta är huvudpersonens barndomskärlek. Hon har en rik pappa men han är ärkekonservativ så hon kan bara ärva honom om hon gifter sig med en man. Probelemet är att hon är gay. Så huvudpersonen, som även han är ute efter gamlingens pengar, föreslår att de låtsas gifta sig och dela på pengarna.”

Bandet kör svepande disco på Half Your Love, träskrock på Bona Fide och tar sig an sci-fi och det Gamla testamentet på RU My Saviour. Deras turnepolare The Grand East dyker upp på Roll Up the Rise. Den skrevs första dagen i karantän och handlar om då den i framtiden tar slut. Lady J hämtade inspiration efter dokumentären 13th. “Jag var rejält uppskakad efter att ha sett den,” erkänner Pablo. “Texten baseras på idén om att fru Justitia verkar ha en våg som inte är anpassad till brottets “tyngd” utan till hudfärg. Hon ska ju ha förbundna ögon men de som agerar i hennes namn är inte alls blinda, de diskriminerar mellan vita och svarta.”

Den ödesmättade Hope Train avslutar plattan. Den baseras på en roman av Colson Whitehead som fick Pulitzer-priset om två slavar i 1800-talets USA som försöker fly från en plantage i Georgia. “Jag tyckte det var riktigt knepigt att leva sig in i den världen,” säger han. Bandet använde sig av en Fisher-Toy kassettbandspelare från 70-talet i introt. “Vi ville se om vi kunde få fram ljudet som man hör på tidiga blues- och countryinspelningar med Blind Willie Johnson eller Charley Patton. Vi tänkte att det bästa sättet var att använda den sämsta bandspelarna man kan hitta.”

I bandets studiobunker i den medeltida staden Utrecht, Nederländerna under nedstängningen har bröderna Pablo och Luka van de Poel samt Robin Piso skapat ännu en majestätisk platta. Experiment med dimmiga ljudlandskap, fräsande riff, rykande orgel, smittande frifräsande melodier, allt med den ljudbild som är unik för DeWolff. Som den funkiga groovens befriare kör de längs motorvägarna, in och ut genom 70-tals funk, upp-fuzzad psykedelia, träskrock och ödesmättad melankoli med solglasögonen på, nedcabbat med radion på och blicken mot horisonten.

© Mascot Label Group Scandinavia

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners