THE COMEY RULE – spänning i turerna kring i Clintons e-maildebakel, men Brendan Gleesons Trump lyfter underhållningsvärdet

Annons

FAKTA
Skapad av Billy Ray
Regi: Billy Ray (episod 1-4)
Skådespelare: Jeff Daniels, Brendan Gleeson, Holly Hunter, Michael Kelly, Jennifer Ehle, Scoot McNairy, Jonathan Banks, Oona Chaplin, Amy Seimetz, Steven Pasquale
Land: USA
År: 2020
Genre: Politiskt drama
Längd: 4 episoder á 45-55 minuter
Visas på HBO Nordic
Betyg: 4

Donald Trump spelar givetvis en viktig roll i The Comey Rule. Han gav honom trots allt sparken som FBI-chef i maj 2017 för att han betonade byråns självständighet och vägrade gå i presidentens ledband. Halva denna miniserie hinner dock gå innan The Donald i en porträttlik Brendan Gleesons skepnad dyker upp och bryter mot det mesta av vad regler, konventioner och lagar heter.

Inget åtal mot Clinton

Innan dess består nerven och spänningen mest i att följa utredningen av Hillary Clintons e-maildebakel. Kontroversen låg i frågan om den dåvarande utrikesministern bröt mot lagen när hon använde en privat mailserver för att hantera officiella dokument istället för att begagna utrikesdepartementets e-mailkonton. Ja, svarade en del både experter och kongressledamöter medan James Comey i slutänden efter en noggrann utredning i juli 2016 basunerade ut att Clinton hade varit ”extremt vårdslös” och rekommenderade att inget åtal skulle väckas mot henne eftersom hon handlat uten ”kriminella avsikter”

Blev USA:s mest hatade man

Det som därefter hände ligger alltjämt kvar i medvetandet och skaver. Många minns fortfarande allt för väl vad som hände. Sista veckan i oktober informerade Comey Kongressen att FBI hade börjat titta på nya läckta e-mail bara för att mindre än en vecka senare – bara tre dagar före valet – åter dra slutledningen att inga felaktigheter begåtts. Resten är historia; FBI-chefen blev under en tid förmodligen USA:s mest hatade man för att han drog mailkortet igen precis innan valet.

Många, inklusive undertecknad såg det också mycket riktigt som att Trump blev president på grund av denna utdragna utredning. Dessutom menade man att Comey brutit mot Justitiedepartementets riktlinjer genom att öppna utredningen igen eftersom den färgade folks inställning till Clinton.

Pratiga scener bland det bästa

Nu låter detta kanske inte som särskilt exalterande stoff rent dramatiskt, men faktum är att manusförfattande regissören Billy Ray (Secret In Their Eyes, Breach lyckas väl med att gjuta liv i spänningen när alla turer kring e-mailskandalen ska skildras. De pratiga scenerna där Comeys team diskuterar fram och tillbaka och vädrar vitt skilda åsikter om hanteringen av utredningen är något av det bästa med The Comey Rule.

Våndan inför e-mailbeslutet

Vid sidan sina i många fall färgstarka underlydande står chefen i en lysande ekonomiskt agerande Jeff Daniels skepnad och försöker sammanföra lagen med moralen som han tolkar den fullt ut. Comey oroade sig mycket för hur FBI skulle ses längre fram om man inte lät e-mailaffärens breda ut sig i offentligheten ytterligare ett varv när det nya ”avslöjandet” kom. Misstanken om att byrån inte skulle vara objektiv och fullständigt transparent avgjorde saken för Comeys del.

Comey har kallats självrättfärdig av sina kritiker, och så kan man väl se det. Däremot skulle jag inte vilja säga att han – som en del påstår – är övertygad om att han har rätt alla gånger. I The Comey Rule skildras våndan han hade inför beslutet att släppa e-mailboomen en andra gång, men i slutänden blev förstås hans slutgiltiga ståndpunkt fullt logisk. I alla fall om man köper mannens strikt logiska resonemang.

Med trovärdig påträngande bufflighet

Problemet är bara det att i en hård skumraskvärld fungerar det inte att vara rättrådig längre, något som blir plågsamt tydligt i samma ögonblick som Trump gör sitt inträde i den här serien. Sedan må spelet mellan honom och Comey vara hur underhållande som helst. Gleeson gör Trump utan – skulle jag vilja säga – överdrifter med trovärdig påträngande bufflighet medan Daniels Comey med små diskreta medel ger uttryck att han helst velat vara någon annanstans när landets högsta befälhavare insisterar att träffa honom på tumanhand med avsikt att försöka pressa honom att både lägga ner utredningen om Rysslands påverkan av valet 2016 och agera förlängd informatörsarm till Vita Huset .

Krävde lojalitet, men erbjöds ”bara” ärlighet

Ett definierande ögonblick inträffar när Comey besöker FBI:s Los Angeleskontor, och avbryts mitt i ett tal i trevlig ton till agenter för att få reda på att han fått kicken av Trump. Här får han lära sig svart på vitt den hårda vägen att det är en ny sheriff i stan’ , och denne tänker inte lägga fingrarna emellan. Även om nu Comey vid något tillfälle säger att ”det skulle se illa ut” för presidenten om han avskedade honom.

Fast det vet vi ju alla vid det här laget att The Donald högaktningsfullt struntar i sådana petitesser. Han krävde lojalitet vid upprepade tillfällen, men erbjöds ”bara” ärlighet av Comey och fick ta konsekvenserna.

Har svårt att förlåta honom

Konsekvenser som givetvis ses ur hans egen synvinkel eftersom den här serien bygger på den egna boken A Higher Loyalty, om denna turbulenta tid. Ändå inbillar jag mig att Comey lever upp till sina egna ideal här. Han är ärlig med vad som inträffade, och även om jag personligen alltjämt har svårt att förlåta honom för den hastigt påkomna andra utredningen av Hillary Clintons e-mail går det i alla fall att motvilligt förstå hans beslut nu. Det är till och med inte alldeles omöjligt att hysa sympati för honom även om han samtidigt ter sig både fyrkantig och möjligen också naiv när han trodde att Trump gick att behandla med samma rättskaffens grundsyn som alla andra.

Skrupellöst, genomkorrupt praktarsel

Och på tal om just The Donald, Trumpen eller kalla honom vad ni vill, det gör jag; att döma av The Comey Rule har han ingen anledning att känna sig förorättad det minsta. Inte för att Gleeson ur ett anständigt mänskligt perspektiv inte skulle spela honom som ett lögnaktigt skrupellöst, genomkorrupt praktarsel, för det gör han.

Utan överdrifter dock, annars skulle han göra serien en grav otjänst. Men jämfört med hur vi sett hur den riktige President Trump agerat och betett sig inför öppen ridå de senaste fyra åren framställer skådespelarens i sin gestaltning nästan honom som nertonad och softad med viss självkontroll, och det är ju inte det sämsta med tanke på förutsättningarna.

En kunnig, men okarismatisk och fyrkantig man

Men nu är förstås inte The Comey Rule en film om Trump, utan om en förvisso kunnig, men egentligen rätt okarismatisk och fyrkantig man som motvilligt råkade hamna i den politiska och mediala hetluften. Något som ur en rent filmisk synpunkt naturligtvis inte är bra för underhållningsvärdet. Därför är det också ett faktum att Trumps inträde halvvägs lyfter både tempot och dynamiken i The Comey Rule.

Negativa efterverkningar på demokratin

Å andra sidan hade en serie om Comey förmodligen aldrig gjorts om det inte hade varit för att USA.s 45:e president inte varit den han är. För problemet är ju att de negativa efterverkningarna på den amerikanska demokratin på sikt när allt är över inte går att fullt överblicka än på ett bra tag, men oavsett vilket lär slutresultatet av denna period inte te sig det minsta underhållande. Snarare då skräckartat skrämmande.

Skriven 2020-10-22

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners