THE BOYS (säsong 1) – skön, träffsäker satir i en cynisk värld med osympatiska superhjältar

Annons

Klicka för att se hela bilden

FAKTA
Skapad av Eric Kripke efter serien av Garth Ennis och Darick Robertson
Regi: Dan Trachtenberg (episod 1), Matt Shakman (2), Philip Sgriccia (3), Frederick E.O. Toye (4), Stefan Schwartz (5), Jennifer Phang (6), Daniel Attias (7), Eric Kripke (8)
Skådespelare: Karl Urban, Jack Quaid, Antony Starr, Erin Moriarty, Dominique McElligott, Jessie T. Usher, Laz Alonso, Chace Crawford, Tomer Capon, Elisabeth Shue
Land: USA
År: 2019
Genre: Action/Brott/Komedi
Längd: åtta avsnitt på mellan 54 och 66 minuter
Visas på Amazon Prime
Betyg: 4

Ännu en superhjälteserie, men det är knappast de med övermänskliga krafter som är hjältarna i The Boys. Visst, i offentligheten är de just detta, men i det privata har de sina brister. Adjektiv som omoraliska, maktlystna, manipulativa och destruktiva är några av de mest passande benämningarna på dem. Istället är det titelfigurerna som är dramats protagonister, och dessa är inte utan skönhetsfläckar heller. Om man säger så.

Dock är scenariot rent allmänt tämligen annorlunda om man jämför med DC:s och Marvels superhjälteserier, och aldrig är märks motsatsförhållandet så starkt som när man ställer X-Men bredvid The Boys. I Marvels universum utgörs huvudkonflikten i grund och botten av två vitt skilda ståndpunkter om hur mutanterna ska förhålla sig till människan. Ska de försöka komma överens eller styra dem med tvång och våld, det är frågan. Och vice versa på den mänskliga sidan, bör tilläggas.

Engagerade av landets militärmaskineri

Så förhåller det sig inte alls i The Boys värld. Här är superhjältarna såväl accepterade som omhuldade och beundrade. Men också korrupta och mer eller mindre otrevliga i det privata. De är också en del av Vought American, ett mäktigt företag med kopplingar högt upp i det politiska livet och ambitioner att bli engagerade av landets militärmaskineri.

Superhjältegruppen framför alla andra

Ytterst ansvarig för Voughts superhjälteavdelning är Madelyn Stillwell – Elisabeth Shue i en härligt obehaglig roll. Det är hon som sköter affärerna och all ”wheeling and dealing” oavsett vad det gäller. Samt icke minst allt som rör eventuella skandaler och smutsig byk, som måste hanteras vad gäller The Seven, superhjältegruppen framför alla andra. Vars givne starke ledargestalt är Homelander, som inte alls är så rättskaffens som den offentliga bilden ger sken av. Snarare precis tvärtom.

I sällskapet ingår även Homelanders desillusionerade ex Queen Maeve, den nedvärderade vattenmannen The Deep, nykomlingen Starfire, den extremt snabbfotade A-Train och några mindre medverkande individer i form av urstarke Black Noir och den osynlige Translucent.

Vill ha klarhet och rättvisa

På motsatta sidan befinner sig The Boys och deras ledare Billy Butcher, spelad av en ovanligt barsk Karl Urban. Han är en vresig man som hatar The Seven med hela sitt hjärta, och han har definitivt anledning till det. Hans fru arbetade för Vought, försvann på deras mark under mystiska omständigheter en gång i tiden, och är kanske möjligen död. Så nu vill han ha både klarhet och rättvisa. Kosta vad det kosta vill.

Till sin hjälp har Butcher nyförvärvet Hughie Campbell, en tidigare tv-försäljare som har ett eget motiv för att vilja hämnas på The Seven, närmare bestämt en död flickvän påsprungen av A-Train. Vi talar vitt skilda olycksaliga händelser, men samma trauma, således.

Utöver dessa två figurerar även anti-superhjältevapenexperten, kemisten, prickskytten med mera, Frenchie, dennes övermänskligt starka flickvän Kimiko och ex-marinsoldaten Mother´s Milk i The Boys, vilket räcker en bit. Frågan är bara om det räcker för att få ner Vought på knä.

Saknar uppenbara begränsningar

Svaret på den frågan är kanske inte allför svår att ge rätt respons för eftersom det redan finns en andra säsong , och en tredje är beställd av Amazon. Samtidigt är upplösningen på denna första säsong långt ifrån så given som en del kanske tror. För egen del ska villigt medges att händelseutvecklingen överraskade mig, och det var inte bara mot slutet, utan från och till rakt igenom hela säsongen.

Vilket i sin tur till stor del har att göra med att The Boys saknar uppenbara begränsningar vad gäller innehållet. För låt oss vara ärliga här; The Boys är ingen show som bejakar minsta gemensamma (familje)nämnare. Inget ont om Marvel och framförallt inte DC, men det mesta som skildras här skulle inte platsa i någon av deras filmer, såvida vi nu inte talar om uppföljare till Deadpool, Logan, The Punisher eller Birds of Prey

Mer eller mindre osympatiska

Den värld som skildras av seriens skapare Eric Kripke är trots allt både krass och cynisk så det räcker och blir över, och alla karaktärerna är antingen kraftigt kantstötta med vissa försonande drag eller mer eller mindre osympatiska. Den enda som man verkligen tillåts tycka om förutsättningslöst är Hughie och Starlight alias den religiöst uppfostrade Annie January, som verkligen vill göra det rätta, hjälpa människor och i slutänden vägrar vara tyst även när pressen på henne är som störst.

Men som trogna läsare vet uppskattar jag sådant här. Saker med edge och sådant som provocerar och tänjer gränserna inom populärkulturen. Som The Boys. Det är lätt att uppskatta att någon vågar göra blodbesudlad vuxensatir av superhjältegenren.

Satirskrattet kan lätt fastna i halsen

På samma sätt är det påpassligt att #MeToo aktualiseras i samband med att Starlight tvingas idka oralsex på en av de moraliskt bankrutta superhjältekollegorna, för övrigt. Eller att den amerikanska opioidepidemin uppmärksammas i en sidostory där till och med superhjältarna dopar sig och tar droger. Eller att skildringen av det stora samvetslösa multijätteföretaget dessvärre uppenbarligen inte är överdrivet.

Likaså ter sig bilden av PR- och marknadsföringsmetoderna som målas upp på Vought också ”right on the money”. Tala om skön träffsäker satir, men när verkligheten påminner för mycket om satiren är det förstås inte riktigt lika kul längre. Då kan skrattet lätt fastna i halsen istället.

Vikten av en oklanderlig fasad

Och på tal om just det där med satiren; i en amerikansk recension påpekade en kollega att manusförfattarna inte tagit hänsyn till Donald Trumps intåg i Vita Huset. Dennes poäng gick ut på att diverse skandaler eller mörka hemligheter på hög nivå tidigare inte fick komma ut på grund av konsekvenserna av sådana avslöjanden. För att man förutsatte att folk skulle bry sig. Därför var det av vikt att upprätthålla en någorlunda oklanderlig fasad. Men så är det inte längre, alldeles för många har slutat reagera. För i kölvattnet på Trump har det visat sig vara meningslöst med ett sådant tänk. Anything goes numera, men i The Boys har man ignorerat detta faktum, menar man.

Mygel och verbala övertramp

Rätt eller fel? Svårt att säga. Sanningen ligger nog någonstans mittimellan. För visst är det så att ingen annan än Trump klarat av att komma undan med så mycket mygel, verbala övertramp, korruption och Gud vet vad ostraffad. Särskilt inte helt öppet, och det är ju det som ska betonas här. På samma sätt tycks hans mest trogna anförvanter i senaten och kongressen kunna häva ur sig i stort sett vilka generande lögner och idiotier som helst utan några som helst konsekvenser.

Ett trovärdigt ljus i mörkret

Men med detta sagt; benägenheten att anamma denna sorgliga kultur tycks trots allt inte ha spritt sig nämnvärt utanför extremistkretsar. Inte än i alla fall, och därmed ter sig upplägget i The Boys vad gäller detta fenomen också trovärdigt. Vad The Seven och Vought säger är ”Visst, vi är svin, men för att inte rocka båten och behålla makten, penglarna och privilegierna måste vi likväl hålla det hemligt för omvärlden”. Vilket trots allt utgör ett ljus i mörkret. Om inte annat är budskapet i detta att det trots allt finns en syn på moral och etik i offentligheten att förhålla sig, och det är ju alltid något. För så länge det är så finns det trots allt hopp inför framtiden, och det gäller även i en degenererad superhjältevärld son den i The Boys.

Skriven 2021-04-07

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners