JOEL DICKER, Stephanie Mailers försvinnande – komplex pusseldeckare och genreblandning

Annons

FAKTA
Förlag: Bokförlaget Forum
Genre: Deckare, Skönlitteratur i översättning
Originaltitel: La disparition de Stéphanie Maier
Översättning: Maria Bodner Gröön
Antal sidor: 588
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2020-01-22

Joël Dicker är mest känd för Sanningen om Harry Quebert, en roman som vunnit otaliga priser 
och som filmatiserats med Patrick Dempsey (Grey’s Anatomy) i huvudrollen. Stephanie Mailers försvinnande är Joël Dickers fjärde roman – en driven och komplex pusseldeckare där olika genrer blandas friskt och där man kan se blinkningar till Shakespeares Hamlet så väl som till David Lynchs Twin Peaks. Stephanie Mailers försvinnande är en mångfacetterad deckare som successivt arbetar sig upp till toppen av den litterära näringskedjan.

Upplägget är enkelt till en början – vi befinner oss i en den idylliska lilla strandstaden Orphea i The Hamptons, i närheten av New York. Rika och mäktiga New-York-bor skaffar sig gärna ett sommarställe här, men även fattigare människor har råd att lämna storstaden och bo några dagar på mer eller mindre fallfärdiga pensionat och njuta av ett par dagars avkoppling vid havet.

Teaterfestival med Tjechovs pistol och ond bråd död

Året är 1994 och den första teaterfestivalen i Orphea, den nya turistmagneten, ska invigas med en produktion av Onkel Vanja av den ryske dramatikern Anton Tjechov (bland annat känd för den dramatiska principen Tjechovs pistol). Men av någon anledning är borgmästare Gordon, som är schemalagd som invigningstalare, inte på plats på Stora Teatern … Samma kväll hittas borgmästare Gordon och hela hans familj skjutna till döds – det verkar ha varit rena rama avrättningen – och en bit från familjens hem hittar man en ihjälskjuten kvällsjoggare, Meghan Padalin, den gulliga tjejen som jobbar i bokhandeln. Vem har gjort det? Och varför? Det enda som är säkert är att mördaren har använt en Beretta – och inte Tjechovs pistol.

Jesse Rosenberg, kommissarie vid delstatspolisen i New York, och hans partner Derek Scott är först på plats och får fallet. Det är Jesses första stora fall, det som han senare kommer att bygga hela sin karriär på.

Kallblodiga mord och heta restaurangdrömmar

Tjugo år senare ska Jesse gå i pension för att uppfylla sitt livs dröm -att öppna en restaurang. Han har allt klart för sig. Lokalen. Menyn. Skylten. Dressingen. Nu är det bara ett sista kalas att klara av tillsammans med kollegorna … På festen träffar Jesse journalisten Stephanie Mailer, som påpekar att Jesse inte löst sitt allra första fall … Det som utspelade sig på premiärkvällen av den allra första teaterfestivalen i Orphea.

Det där är första och sista gången som Jesse ser Stephanie Mailer. Sedan är hon spårlöst försvunnen. Hennes dator stjäls från redaktionen på Orphea Chronicle, hennes lägenhet genomsöks och sätts i brand. Stephanie Mailer var helt klart något på spåren … Men vad? Jesse bestämmer sig för att ta upp sitt gamla fall igen … Men han har inte lång tid kvar innan han går i pension …

Sanningen avslöjas … i utbyte mot en glittrande premiär

2014 är det dags att fira tjugoårsjubileum av teaterfestivalen. Kirk Harvey, före detta polischef i Orphea, lovar att avslöja sanningen om morden som inträffade 1994 om han får uppföra sin nya pjäs. Kirk försvann från Orphea för tjugo år sedan och har sedan dess blivit en framgångsrik författare och regissör i Hollywood och alla skådespelare vill jobba med honom. Det är i alla fall vad han säger.

Egentligen jobbar han nattskiftet som städare på Universal Studios, alla hans skådespelare har obetydliga ströjobb, är servitörer eller parkeringsvakter eller dylikt, allt i väntan på “the big break” … Egentligen så har Kirk aldrig satt upp sin pjäs förr. Han har inte ens genomfört en hel repetition av sin pjäs. Eller skrivit klart den. Men inget hindrar en genial regissör, vilket är vad Kirk Harvey är, i sina egna ögon. Han ska sätta upp sin pjäs och avslöja mördaren – voilà!

Hamlets fälla i The Hamptons

Det där är en plan som tagit sin inspiration direkt från den berömda Shakespeare tragedin Hamlet. Huvudpersonen Hamlet skriver en egen pjäs, en pjäs som uppförs i pjäsen, för att avslöja en mördare … Och utgången av Hamlet blir väldigt blodig.

Utgången här blir också väldigt blodig.

Sensmoral: Pjäser är inte så effektiva för att fånga och oskadliggöra mördare. I alla fall inte utan blodsutgjutelse …

På det hela taget finns det mycket fiktion i fiktionen, så många i romanen Stephanie Mailers försvinnande skriver och håller på med konst, teater, litteratur, film …

Finns sanningen i litteraturen – eller i en pjäs?

Cody driver en liten bokhandel på storgatan i Orphea och där jobbade Meghan Padalin (som mördades 1994). Meghan skrev dagbok – bland annat om sitt dagliga liv i bokhandeln – och funderade på att skriva en roman.

Ett speciellt rum (från början en skrubb) inrättas i bokhandeln, vikt för lokala författare – något som får en avgörande betydelse för handlingen. Så många i Orphea verkar ha skrivarprojekt på gång, eller trycker upp egna publikationer.

Kirk Harvey uppför en monolog som han författat på den allra första teaterfestivalen – och tjugo år senare är han tillbaka med en ny färdig (eller halvfärdig) pjäs.

När man hittar Stephanie Mailers anteckningar så är de skrivna i form av en roman, en deckare … och i en roman – vem vet vad som är sant eller vad som är påhittat?

På jakt efter regissörer och skådespelare

För att få reda på vad de missade för 20 år sedan jagar Jesse och Derek vittnen över hela landet, eftersom regissörer och skådespelare bara gästade Orphea, och nu finns de utspridda över hela Amerika.
.
Steven Bergdorf, före detta chefredaktör på Orphea Chronicle, och numera chefredaktör på The New York Review of Books, är författare till en bok som borgmästarens beställt, som handlar om teaterfestivalens historia. Han råkar av misstag skriva en bästsäljande deckare som sedermera blir film.

Deckare = den näst lägsta genren av dem alla

Meta Ostrovski, kritiker på The New York Review of Books, skrev ett reportage om den allra första teaterfestivalen (där han i sann upphöjd kritikerstil sågar allt och alla) och nu är han tillbaka för att skriva om tjugoårsjubileet.

Ostrovski drömmer om att skriva en deckare. Men att skriva en deckare …det är ju omöjligt för en litteraturkritiker. Det är en alldeles för lågt stående genre i romanens obestridliga hierarkisystem.

Överst kommer “den obegripliga romanen”, sedan en massa andra moderna genrer med uppbrutna och experimentella berättarstilar, någonstans i mitten kommer den vanliga romanen, näst längst ner kommer deckaren och allra längst ner kommer lättviktiga kärleksromaner.

Hästböcker, sci-fi, fantasy, westerns, barn-och-ungdomsböcker och feel-good finns så klart inte ens med på Ostrovskis lista. Inte heller den nya den-lilla-bokhandeln-genren med det återkommande temat “stadsbo flyttar till landet och öppnar en bokhandel som går med vinst”. Långsökt, men säljande – gång på gång.

Teater smäller högre än dokusåpor

TV finns också med på ett hörn i romanen – Jerry Eden är VD på Channel 14 i New York och försöker hela tiden komma på nya serier som ska locka tittare. Hans dotter Dakota Eden är helt ointresserad av det förkastliga och fördummande TV-mediet med fåniga serier och dokusåpor p- hon drömmer om att bli en aktad pjäsförfattare och skådespelare. Dakota kammar hem huvudrollen i Kirk Harveys ödesdigra pjäs.

Dakotas personliga historia, om hur hennes handlingar i det förflutna lett till bästa vännens död, har sina ekon i hur en väninna ofrivilligt dödade en annan, hon som var Jesses stora kärlek, genom sina själviska och impulsiva handlingar för tjugo år sedan …

Det finns en symmetri mellan då och nu som hela tiden återkommer som två slingor i ett musikstycke som hela tiden överlappar varandra i Joël Dickers invecklade romanbygge.

Ett myller av människor och platser

Det är ett myller av människor och platser och tider … vi rör oss mellan New York och The Hamptons (med någon enstaka utflykt till Los Angeles och Hollywood), mellan 1994 och 2014, mellan olika människor som alla har olika hemligheter … och undan för undan avslöjas alla hemligheterna, vad personerna bär på för sorger och besvikelser och bagage.

Antalet människor utökas hela tiden, och alla har med alla att göra. Nätet av människor och trådarna dem däremellan är fullt i klass med en Agatha Christie. När väven utökar sig är det som en karta som rullar ut sig och blir större och större.

New York och The Hamptons som ett Cluedobräde

Berättelsen skiftar perspektiv hela tiden – små saker i en persons berättelse kan återkomma som stora saker i en annan persons berättelse och vice versa. Hur osannolikt det än verkar, så hänger alla personer och deras historier samman – alla känner alla, om än ibland med lite avstånd emellan …

Det finns en teori om att alla människor i världen känner varandra bara man lägger X antal människor mellan dem. Här verkar X vara ett mycket lågt tal. Man springer på gamla bekanta hela tiden — och alla har något att göra med Orphea, antingen i nutid eller för tjugo år sedan.

Både New York och The Hamptons framstår som lika överskådligt som ett Cluedobräde eller rummen i en gammal brittisk herrgård. Var befann sig alla vid ett visst tillfälle … och hur kommer de att avslöja sig?

En intrikat väv – med trådar till teaterfestivalen

Alla trådar verkar gå till teaterfestivalen – både 1994 och 2014. Många volontärer och skådespelare anser att det är för farligt att arbeta kvar (man kan ju bli mördad på kuppen!) medan företagsamma turistfällor trycker upp olika typer av T-shirts som deklarerar att bäraren av tröjan var på plats i Orphea när morden begicks … ett T-shirt mode stil med den flyktiga I-killed-Laura-Palmer trenden, som inspirerades av Twin Peaks mysteriet … Att vara på plats, på Stora teatern, där det kanske kommer att inträffa fler mord … det drar till sig både ett rekordpressuppbåd och rekordmånga turister och driver upp biljettpriserna.

Vilket säger en hel del om vår tids känsla för hämningslös sensationalism …

Pusseldeckaren som pusslar in andra genrer i romanbygget

Joël Dicker visar med sitt imponerade romanbygge i alla fall att deckargenren visst kan ta sig till toppen av näringskedjan i romanernas inbördes rangordning – det är en genre som det går bra att experimentera med.

I den utförliga epilogen får vi veta hur det gått för de överlevande – vilka som startat restaurang, vilka som blivit ihop, vilka som fått en teatersuccé, vem som skrivit en bästsäljande deckare och vilka som flyttat från storstaden New York och startat den-lilla-bokhandeln-på-landet … Och på så sätt lyckas Joël Dicker även få med feel-good-genren och den-lilla-bokhandeln-genren i den nästan allt omfattande pusseldeckarromanen!

Om Joël Dicker fortsätter sin karriär på det här sättet så kommer pusseldeckare säkerligen att avancera uppåt på den finlitterära Ostrovski-skalan.

Skriven 2020-07-22

Läs mer om boken här

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners