PAULA HAWKINS : UR FÖRTÄRANDE ELD – mörkt rolig, tänkvärd, komplex, spännande och en omedelbar klassiker

Annons

Klicka för att se hela bilden

FAKTA
Förlag: Bokförlaget Forum
Genre: Deckare, Skönlitteratur i översättning
Originaltitel: A Slow Fire Burning
Översättning: Christina Mansicka
Antal sidor: 350
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2021-08-31

The Girl on the Train har nu fått sällskap av The Boy on the Boat när bästsäljarförfattaren Paula Hawkins återvänder till sitt älskade, nedgångna London, och med skarp blick iakttar den moderna människan. Ur förtärande eld är en av seklets bästa deckarromaner, och den har lika mycket att säga om vår tids vilsna människor som vad Dostojevskijs Brott och Straff hade att säga om sin tids vilsna människor.

I botten av dramat finns traumatiska familjerelationer, en pelare i västerländskt berättande sedan de grekiska tragedierna, och ett slags Shakespearesk Macbeth-stämning där summan av kardemumman är att vem som helst kan lockas till att bli mördare under rätt (eller fel) förutsättningar, vem som helst kan gå vilse i dimman – både bokstavligen och metaforiskt. Gränsen mellan offer och förövare är hårfin, och flera av karaktärerna spelar rollen av både offer och förövare i olika situationer.

En dunderdeckardebut i Londonmiljö

Dunderdeckardebuten The Girl on the Train sålde i 23 miljoner exemplar, fångade med stor känslighet tidsandan i London och blev en succéfilm med den exceptionella Emily Blunt i huvudrollen.

Hur toppar man en sådan debut? Paula Hawkins valde att följa upp med ett ambitiöst, myllrande thrillerdrama i Northumberland, I djupt vatten, som berättas ur hela elva olika synvinklar. Nu är det dags att gå från vatten till eld, och nu hettar det till på allvar …

Ur förtärande eld är en välkommen comeback till älskade och lätt igenkännbara London miljöer. Man kan följa med på kartan som medföljer i boken, och hålla koll på karaktärernas vandringar.

Det är något visst med Paula Hawkins miljöbeskrivningar och det är något alldeles särskilt med hennes skarpögda skildring av London. Det är också något alldeles särskilt med hennes mångfacetterade och komplexa karaktärer …

Förövaren blir offer och det finns så många misstänkta

En man. En kanalbåt. Ett mord. Tre misstänkta kvinnor.

Mordet på den vackre Daniel, som befinner på gränsen mellan pojke och man, är startskottet för dramat.

Det är standard med vackra flickor som ligger uppfläkta för att beskådas – här är rollerna ombytta.

Miriam är grannen, hon som bor i kanalbåten bredvid, och hon bara råkar snoka runt lite och hon bara råkar hittar kroppen – och hon noterar dess skönhet. Hon larmar polisen – men vi märker att hon ljuger som en borstbindare när hon berättar om vad hon sett och vad hon gjort. Varför? Vad har hon för motiv? Vad har hon att dölja? Och varför hatar hon Carla?

Carla är vacker, välutbildad, framgångsrik … och djupt olycklig. Hon lever i ett märkligt av och på-förhållande med sin ex-man. Hon har ett märkligt förhållande till sin syster Angie. Och hon verkar ha (eller ha haft) ett högst märkligt förhållande till Daniel.

Laura är ung, halt och hjärnskadad efter en smitningsolycka, som inte bara krossade hennes ben utan även helt förändrade hennes personlighet. Laura är heligt förbannad på allt och alla i hela världen. Hon hade ett one-night-stand med Daniel och hon sågs lämna kanalbåten blodig och upprörd. Fast “upprörd, arg och förbannad” är ju Lauras normaltillstånd efter olyckan. Och hennes självskadebeteende gör att hon också är van vid att vara blodig.

Hatar hela världen – utom Irene

Laura verkar hata alla, inklusive (och kanske mest av alla) sin egen familj. Hon gillar bara Irene. Som är hennes bästa vän.

Irene är 80 år och en sann bokälskare. Hon brukar byta böcker med Angela – tills Angela dör under mystiska omständigheter. Irene har en känsla av att hon missar något, att det är något med Angelas död som hon borde minnas, något viktigt … Men Irenes minne kommer och går, och vissa dagar känns det riktigt lockande att försvinna in i dimman och låtsas att allt är bra, att tiden stått stilla, att man är trettio eller fyrtio igen och att alla dem som man håller av fortfarande lever.

Irene försöker hjälpa sin oskyldigt anklagade vän … men är hon oskyldig?

När Laura blir misstänkt för mordet på Daniel så känner Irene att hon måste hjälpa henne … för Laura är väl oskyldig? Eller i alla fall så oskyldig som någon kan vara, som just stulit en mördad mans svindyra klocka?!

Paula Hawkins deckare är vida berömda och omtyckta — men hennes karaktärer blir inte alltid så omtyckta. Ofta får man höra att de allesammans är osympatiska och svåra att tycka om. Som om litterära karaktärer alla var med i Talang eller Idol, och ska fiska efter publikens sympatiröster för att gå vidare till den stora finalen. Vad man kan säga om Paula Hawkins karaktärer är att de är alla är djupt mänskliga. Och att de gör många osympatiska saker. Och att de fattar många tvivelaktiga beslut.

Arg, hämndlysten och traumatiserad

Laura. Miriam. Carla. De är alla arga, hämndlystna, traumatiserade.

Ingen av dem kan beskrivas med de klassiska orden “kort, glad och tacksam” (så som en kvinna ska vara).

Exakt vad som hänt i deras respektive förflutna avslöjas bit för bit i flashbacks. Det är ohyggligt, skrämmande och kolmörkt.

Men Paula Hawkins egen humor, ofta mörk och ironisk på ett typiskt tillgängligt, charmigt brittiskt sätt, gör att läsningen ändå känns lätt. Det här är en bladvändare som man gärna sträckläser. Och sedan sträckläser en gång till, för den är så bra, och för att det finns så många fantastiska detaljer att uppmärksamma. Att allt går ihop så sömlöst. Det är som trolleri! Andra gången (och tredje gången) hinner man uppfatta mer av finliret. Det här är verkligen ett fantastiskt romanbygge.

I böckernas underbara och sjunkande värld

Så många av karaktärerna kan associeras med böcker.

Miriam jobbar på en kanalbåt som säljer böcker och som räddats av trendiga hipsters från att sjunka (både bildligt och bokstavligt talat).

Carla korrekturläser böcker innan de trycks och kommer med hjälpsamma kommentarer, som att en kvinnlig karaktär måste ha man eller söta små barn eller en gullig hund att ta hand om, annars gillar inte läsarna henne.

Man kan nästan höra folk ge Paula Hawkins så förnumstiga råd .. Som hon sedan högaktligen struntar i. För varför ska det finnas andra regler för att skapa kvinnliga karaktärer än manliga karaktärer? Förresten …Ingen av de kvinnliga karaktärerna i Ur förtärande eld har man, söta småbarn eller gullig hundvalp En del av dem har haft … innan boken börjar. Men de har dött eller sprungit bort eller både och.

Från finkultur till krim – det kan väl inte vara så svårt för ett fan av Morse att sadla om?

Theo är en hyllad finkulturell författare, som har fått finkulturell skrivkramp, och därför bestämt sig för att ge sig på genren krim. För krim måste ju vara lätt att skriva, eller hur? Han gillar ju Morse och Dostojevskij och hur svårt kan det vara, egentligen? Det visar sig vara svårt, mycket svårt, och plötsligt har Theo snott någon annans manus, någon annans idé. Det borde han inte ha gjort. Vad som sedan följer får kaninkoket i Fatal Attraction att verka som rena rama semestern.

Irene är den bästa läsaren – både av böcker och av människor. Hon kan också konsten att läsa en människa genom en bok … och en människas boksamling (och anteckningar och småsaker instuckna i böckerna) kan vara viktiga ledtrådar.

Daniel drömde om att bli författare till serieromaner. Men som vi vet redan i inledningen av romanen … Den karriären är stendöd.

Potentiell faktagranskare verkar vara ett Paula Hawkins fan …

En starstruck polisman som utreder mordet på Daniel fjäskar och svansar för Theo och erbjuder sig att bli hans faktagranskare när han skriver nästa deckare (var kan Theo tänkas sno en ny ide?) och han föreslår andlöst att han ska skriva om mysteriet han utreder och kalla romanen The Boy on the Boat!. Den unge polismannen i fråga är helt klart ett Paula Hawkins fan och har säkert ett av de 23 miljoner sålda exemplaren av The Girl on the Train hemma i bokhyllan!

En roman i romanen – bara “smörja” eller en värdefull ledtråd?

Det finns många roliga, metadetaljer i boken.

Bland annat i inledningen. Som är fruktansvärt dåligt skriven. Med flit. För det visar sig vara en medioker “pot-boiler” deckare som Irene läser — av den typen som sexualiserar våld mot kvinnor för att göra publiken upphetsad – och Irene slänger den utan pardon i högen med “bortskänkes” böcker med kommentaren “Vilken smörja!“. Irene är alldeles för snäll i sitt omdöme.

Utdrag ur denna deckare dyker upp med jämna mellanrum i romanen (det finns fler karaktärer som läser den) och det är stort att kunna skriva medvetet dåligt … och i en helt annan stil. Det är lite som att en mycket musikalisk operasångare ska sjunga falskt, med flit, i en hel aria. Det är svårt! Det kan ju plötsligt inte komma in rena, klara noter.

Deckarlandskapet har förändrats sedan Raskolnikovs dagar

Ur förtärande eld är mörkt rolig, tänkvärd, otroligt komplex, spännande och djupt drabbade och allmänmänsklig. Romanen känns som en omedelbar klassiker.

Har något förändrats i deckarvärlden sedan Raskolnikov begick sitt mord i Brott och straff för att han, enligt ett förlegat övermänniskoideal, inbillade sig att han var mer värd än någon annan?

Ja, mycket. Här gäller det inte längre att vara “mer värd“ eller “mest värd“. Här gäller nya regler, och regeln “mest synd om“ härskar över allt. Människor som anser att “det är mest synd om mig” och “jag är mest kränkt, mest förfördelad, mest orättvist behandlad av Ödet och Livet” är farliga — dödligt farliga.

Och med tanke på att den beskrivningen passar in på alla huvudpersonerna, så kan vem som helst av dem vara mördaren.

Inget trygghetsknark erbjuds

Ur förtärande eld presenterar inte några trevliga kommissarier som fikar tillsammans och blir förälskade i varandra och går på gulliga hundpromenader och hämtar och lämnar på dagis och passar barnbarnen … Ur förtärande eld är ren och skär krim med all dess grymhet och komplexitet och intensitet, utan utfyllnad och padding. Allt är så rent skildrat, så rent skrivet.

Ur förtärande eld har helt klart räddat den moderna deckaren från trivselträsket, där serie efter serie med likartade böcker och likartade problemlösare har blivit som ett slags trygghetsknark. För till slut överlever vår problemlösare, har en mysstund med familjen och berättaren zoomar in på den gulliga hunden som vilar framför den öppna spisen med ett tuggben …

Så är det inte här. Det är så rått, så äkta och så skickligt gjort.

Om du bara ska läsa en deckare i år … Ja, valet är klart.

Skriven 2021-08-30

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners