PALAYE ROYALE, The Bastards (Sumerian Records) – punkig attityd, melodisinne och arty ambitioner från hett Las Vegasband

Annons

Skådade heta Palaye Royale första gången på Vans Warped Tour i hemstaden Las Vegas 2018. Det ver en stekhet dag av det prövande slaget och programmet var som sig bör späckat till max med 65 band på menyn spelandes på sex scener under nio timmar. Mycket av det som bjöds var förstås känt från skivsamlingen sedan tidigare. Fast en av de combos som var en helt ny bekantskap var just denna lovande trio. Kaxig energi med gott melodisinne och tydliga arty ambitioner var mitt omdöme då om dessa unga gossar, och de goda intrycken förstärktes sedan i samband med deras spelning i Köpenhamn alldeles precis innan det %#”§ Covid 19-viruset satte stopp för alla gigs på obestämd tid.

Bekräftelse på bredden

Namnet på den då tjuvartade turnén hade fått namnet The Bastards. Denna förebådade således alldeles nysläppta albumet med samma titel. Det här är i sin tur gruppens tredje fullängdare, och precis som på föregångarna Boom Boom Room Side A respektive systerverket Boom Boom Room Side B känner man onekligen igen sig.

Inte minst för att de är väldigt tydliga med att de inte tillhör den vanliga poppunkarmadan. De rör sig över ett betydligt bredare spektrum, något Bastards precis som förväntat fungerar som en bekräftelse på. Visst, sådant som Massacre, the New American Dream är definitivt en poppunkdänga av det raka tämligen raka slaget, men för övrigt är det faktiskt svårt att uppbringa något som är renodlat genrebestämt.

Frustrerad refräng, hardcorevibbar och artrock

Sedan finns det för all del en hel del punk i attityden oavsett vilket, men Palaye Royale låter sig inte låsas in i ett recept som suktar efter ett dussin tralliga poppunksånger på varje album. Fast det tål att påpekas: ändå vimlar det av saker som fastnar på Bastards. Som Fucking With My Head med sin kontrollerade vers och frustrerade refräng. Som riffiga Anxiety med sina hardcorevibbar utan growlande. Som Little Bastards, en köranstruken midtemposak med vibbar av artrock.

Eller som Stay i vilken sångaren Remington Leith till större delen sjunger med sin softaste stämma. Det kanske kan te sig märkligt, men här associerar jag faktiskt till Savage Gardens sångare Darren Hayes i de mjukaste partierna.

Ett missbruk som nått sin ände

Också söker bandet i sin inre My Chemical Romance-sfär med sådant som vemodigt olycksbådande pianoballaden Redeemer med tillhörande diskreta stråkinpass. Eller för den delen i Lonely, en avskalad sak där sångens jag deklarerar brutalt ärligt att hans missbruk nått sin ände i dess mest negativa mening.

Det behöver väl knappast påpekas att jag gillar det här bandet. Kan känna att det här är ett begåvat gäng med framtiden för sig. Sedan kanske de alltjämt är en liten aningen brådmogna. Men jag gillar vad de gör, och ambitionen att inte gå den enklaste (punk)vägen är tilltalande.

Som utgångspunkt för eget magnum opus

Så vad blir nästa steg? Svårt att säga, men om jag ska göra en gissning tror jag Leith och hans kumpaner i första hand kommer att fortsätta förfina sitt sound. Vilket i så fall räcker och är helt okej i min bok. Eller också kommer de möjligen att fortsätta gå mot ett större och kanske mer storslaget pompöst sound á la just My Chemical Romance, och då ligger det väl i så fall nära till hands att de studerar deras Queeninspirerade(?) emo-mästerverk The Black Parade närmare. Det hade varit spännande att se vad de gjort av den inspirationskällan som utgångspunkt för ett eget magnum opus.

Skriven 2020-07-20

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners