LEAVES’ EYES : THE LAST VIKING (AFM Records) – skönhet, stor dramatik, körer, fett riffande och romantiserad brutal mytologisk historia

Annons

Att både leva och arbeta tillsammans kan knäcka de bästa äktenskap. Fråga bara sångerskan Liv Kristine. Från första stund var goth metalbandet Leaves’ Eyes hennes idé och baby. Året för bildandet var 2003, och samma år gifte hon sig med dess growlande frontman – då som nu även frontman i tyska mangelbandet Atrocity – Alexander Krull. Och så skulle de leva lyckliga i alla sina (metal)dagar. Det var väl tanken, får man förmoda. Men 2015 års album King of Kings skulle komma att bli hennes sista. Tidigt året därpå skilde sig nämligen makarna från varandra och strax därefter lämnade Liv Kristine Leaves’ Eyes. Ett ömsesidigt beslut påstod resterna av bandet medan vokalissan själv hävdade att hon fått sparken.

I inte särskilt positiv dager

Så kan det gå om det vill sig illa. Samtidigt må de lärde tvista om vem som sitter på den sanningsenliga historieskrivningen. För egen del ligger det nära till hands att tro mest på Liv Kristines version av händelseförloppet. Här finns paralleller till Nightwish medgrundare och första sångerska Tarjas avpollettering från sitt band, och det lämnar inte Krull och resten av gänget i någon särskilt positiv dager.

Ny vokalissa sätter egen prägel

Fast hur som helst, livet går vidare. Liv Kristine är numera fast medlem i sin syster Carmen Elise Espenæs folkmetalband Midnattsol medan Leaves’ Eyes begåvats med en ny frontkvinna i form av klassiskt skolade Elina Siirala. Att detta förändrat den vokala framtoningen för bandet är självklart. Tanken har uppenbarligen inte varit att hitta en kopia av originalet, utan någon som kan sätta sin egen prägel på bandet. Liv Kristines vänare mer skira röst har fått lämna plats åt Siiralas mäktiga pipa, och vad som föredras har faktiskt mest med rent och skärt tycke och smak att göra.

För lämnar man den sentimentala biten därhän går det nog att påstå att Leaves’ Eyes i och med finskans intåg adderats ett antal nya grader storslagenhet. Något som som sällan eller aldrig är fel i sammanhang som dessa.

Står ut jämfört med Epica och Kamelot

The Last Viking är Siiralas andra album med Leaves’ Eyes, och jag måste säga att det här på det hela taget ger mersmak. Visst, den vane lyssnaren av symphonic metal lär inte få någon uppenbarelse om direkt nytänkande, men jag tycker den folky vikingatouchen får dem att stå ut vid en jämförelse med, låt säga folk som Epica och Kamelot.

Och som sig bör är det här precis så kaloririkt och mastodontartat som man kan önska. Lyssna bara på inledande instrumentala Death of A King. Fick soundtrackvibbar á la någon brutal historisk krigarfilm signerad Ridley Scott eller Paul Verhoeven nästan från första tonen.

Krigaranthems, tralligt folky saker och softare nummer

Men så är The Last Viking också ett konceptalbum om en viss Harald III, och hans sista slag. Tydligen var han en hårding som inte gav upp i första taget, och det är alltså det Leaves’ Eyes avhandlar. Med god variation, bör tilläggas. Stora krigaranthems, typ War of Kings och power metalkryddade For Victory varvas med tralligt folky saker som Varagians och galopperande Chains of the Golden Horn samt softare nummer i stil med Black Butterfly, Dark Love Empress, en skapelse som inte ger så lite associationer till Within Temptation och Break Into the Sky of Aeon.

Skönheten och Odjurets vokala specialiteter lyfter helheten

Denna variation kombineras förstås i sin tur med en ansenlig mängd dramatik. Som sig bör, får man väl säga. Kontrasterna mellan de olika typerna av sånger lyfter helheten. På samma sätt nyttjar bandet på välbekant sätt effektivt den avgrundsdjupa skillnaden mellan Skönheten Siiralas och Odjuret Krulls vokala specialiteter. I nästan varje sång interagerar de nämligen med varandra. Tilltaget får därmed avsedd tydlig effekt som funkar om man säger så.

Mer kan man inte önska sig

Sedan är jag långt ifrån någon fan av growlande – små korta inpass räcker verkligen i min bok. Således är det därför också mycket lätt att uppskatta att vokalissan överlag är den dominerande (sång)parten.

Minst lika lätt har jag för att rekommendera detta album till alla med minsta förkärlek för melodisk kvinnligt frontad metal. Man bjuds ju trots allt på såväl skönhet och stor dramatik som körer fett riffande och romantiserad brutal mytologisk historia. Och mer kan man väl inte önska sig. I alla fall inte i sådana här sammanhang.

Skriven 2020-11-02

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners