SIMPLE MINDS, Malmö Live, Malmö den 8 mars 2020

Annons

Alive & Kicking!

Med så många hits på lager kunde denna kväll inte gå fel. Att ljudet var på topp och bandet tajtare än på många år var bara ett plus i kanten. Simple Minds har fått en nytändning och med mängder med gamla hits och lite nya bra låtar har de förhoppningsvis även fått lite nya fans. Att de inledde konserten med The Signal And The Noisefrån nya plattan från 2018 visar att de fortfarande kan skriva ny och bra musik.

Fullt tryck från början

Men självklart var det gamla hits publiken kommit för att höra, och taket lyfte nästan när tonerna till Waterfront drog igång. Beroende på vilka producenter bandet har haft har soundet varit lite olika och från deras tredje platta Empires and Dance var de definitivt inne på mycket dansant syntmusik. Från denna platta fick vi höra I Travel. Det var även här det börjades med remixade och utsträckta versioner av låtarna. Love Song kom 1981 och blev då en megahit. Med producenten Steve Hillage blev det snygg och elegant syntpop med catchy refränger. Albumen Sister Feelings Call och Sons And Facinations hade många låtar som håller än och under kvällen fick vi höra både The American och den instrumentala Theme For Great Cities som fick inleda set 2.

Synnerligen kompetent band

Men vänta, set 1 är inte klart än…..Bandet backade ända tillbaks till 1979 och gjorde en snygg version av Life in a Day. Och när Promised You A Miracle och Glittering Price framfördes av sjumannaorkerstern var inte många som satt ner i stolarna. Dessutom var såväl trummis som keyboardist och kör kvinnor om man nu ska börja diskutera könsfördelning. Nu tror jag inte det var könet som avgjorde utan det var snarare att de var ruskigt kompetenta.

Känslofylld ballad

Belfast Child, den närmare 7 minuter långa väldigt återhållsamma balladen var känslofylld och Jim Kerr ser verkligen ut att mena varje ord han sjunger. Dock blev det lite lättsammare när första setet avslutade med Stand by Love.

Som tidigare nämnts öppnades set två med Theme For Great Cities och sen blev det väldigt fräsch version av Book of Brilliant Things. Sarah Brown, körsångerskan fick sjunga solo och med sin grymma soulstämma lyfte den här låten till något helt annat. Kul att de vågar göra något så drastiskt med en gammal hit.

Från arenaband till noll

Hitsen duggade tätt ikväll, till skillnad från hur det blev för Simple Minds under slutet av 90-talet och ett långt in på 00-talet. Intresset dalade för bandet, en och annan låt som blixtrade till och påminde om svunna tider men annars var det inte speciellt upphetsande. She’s A River från 1995 blev dock en hyfsad hit. Man hade kunnat skriva en hel krönika om hur de försvann från hitlistorna men det får bli en annan gång. Annars kan man läsa i färska intervjuer om hur de tappade greppet, blev allt för seriösa alltmedan fanskaran minskade.

Material bara hardcorefansen köpte

De släppte plattor som ingen tog notis till och albumet Neapolis från 1998 släpptes inte ens i USA. Tilläggas kan att inga låtar från nämnda album kvalificerade sig till kvällens setlist. Nästkommande album Our Secrets Are The Same drogs in innan det skulle släppas…. Den kom sedermera ut i en box tillsammans med en massa annat material som bara hardcorefansen köpte. Men de gav sig inte utan fortsatte släppa plattor som om inget hade hänt.
Men, från att fylla Wembley Stadium till att plattor knappt säljer måste svida…

Tillbaka till konserten, Someone, Somewhere in Summertime lär de flesta ha hört och den spelas fortfarande flitigt. Kanske det börjar blir tjatigt att rabbla hitlåtar som de spelade denna kväll men det var verkligen hits på hits. Snyggt körande blev det för övrigt på All the Things She Said.

Största hiten skrev de inte själva

Då var vi framme vid deras förmodligen mest kända låt. Attans att de inte skrivit den själva. Hade nog tillfört en hel del klirr i kassan, även om de nog har så de klarar sig ändå. Låten jag menar är ju självklart Don’t You (Forget About Me) som blev listetta i USA. Den skrevs till filmen The Breakfast Club och året var 1985. Året då alla hade axelvaddar och fluffiga frisyrer. Tydligen fick både Billy Idol och Bryan Ferry erbjudande om att framföra denna låt och världen hade kanske sett annorlunda ut nu om någon av de nappat, men vi får vara nöjda att Simple Minds tog sig an och spelade in den. Är det något som förknippas med bandet är det ju denna låt.

Snygga versioner

Sista låten i set två fick bli New Gold Dream (81/82/83/84) från albumet med samma namn. Men inte helt oväntat kom de in igen och framförde till publikens jubel och förtjusning ytterligare tre låtar. De hade kunnat spela en timme till utan att någon hade klagat. En synnerligen snygg version på Speed Your Love to Me fick vi höra då keyboardisten Berenice Scott klev fram och fick stå för sången. Kul att de är så ödmjuka med sin musik. Men det blir man förmodligen efter 40 år.

Har börjat leverera bra plattor igen

I vanlig ordning får jag sammanfatta kvällen, och det är bara att tacka Jim Kerr och Charlie Burchill att de inte gav upp för tjugo år sen eller så utan istället fortsatte träget med att skriva. Att spela gamla hits finns det många band som gör, men Simple Minds har dessutom börjat leverera bra plattor igen och Big Music från 2015 och senaste plattan från 2018 Walk Between Worlds vittnar om att de fortfarande gör bra musik.

Jim Kerr var på gott humör, påpekade hur bra publiken var och undrade gång på gång hur vi mådde. Han ursäktade sig att det tog 40 år innan Simple Minds kom till Malmö, men han verkade ha glömt att han stod på KB för nästan 10 år sen. Då med sitt sidoprojekt Lostboy AKA! Väl värt att lyssna på även det.

Skriven 2020-03-09

Foto: Michael Lindström

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners