DEN VIDRIGE HERR HONKA (Der goldene Handschuh)

Annons

Regi: Fatih Akin
I rollerna: Jonas Dassler, Margarethe Tiesel, Katja Studt, Martina Etner-Acheampong, Jessica Kosmalla

BETYG: TRE
PREMIÄR: 2019-12-25

Med sin förra film, gediget nyanserade och för all del också rörande hämnddramat Utan nåd inhöstade Faith Akin både priser och kärlek från världens kritiker. Så är knappast fallet med det nya verket. Snarare kan Den vidrige Herr Honka betecknas som en kraftig vattendelare.Under visningen på årets filmfestival i Berlin marscherade enligt uppgift många ut ur salongen eftersom de inte klarade av att svälja det som serverades på bioduken.

Vilket inte är så konstigt. Denna verklighetsbaserade skapelse om en seriemördare i sjuttiotalets Hamburg väjer vare sig från det råa, grafiska, det outsägligt kvinnohatande eller obehagliga rent allmänt. Även om långt ifrån allt våld visas i bild behöver man inte vara särskilt fantasifull för att förstå vad som försiggår ändå. Ibland kan det som hörs på ljudbandet säga mer än tusen ord.

Fritz Honka är en udda existens med svettig framtoning, usel hållning, och behov av ett tandläkarbesök eller två som mestadels framlever sitt liv på den allt annat än sobra baren Den gyllene handsken i stadens sexdistrikt. Där super han sig halvt medvetslös mer eller mindre dagligen med andra förlorare längs livets aveny. Ibland lyckas han kröna sitt besök med att ragga upp någon av etablissemangets äldre nergångna kvinnor som tappat allt hopp om ett bättre liv och att få tillbaka den värdighet de en gång förlorat.

Fast allt kan som bekant bli värre. I samma ögonblick som kvinnorna valde att följa med Herr Honka hem till hans skitiga lägenhet skrev de kanske också på sin egen dödsdom. Eller också kanske de klarade sig undan med att ”bara” bli förnedrade och misshandlade.

Som säkert alla förstår är Den vidrige Herr Honka verkligen inte något för mainstreampubliken. För inte nog med att själva historien är råbarkad och kompromisslös, visuellt vältrar sig filmen i det fula, sunkiga och äckliga både vad gäller miljöer och människor. Akins estetik här är så långt bort från en tjusigt genomtänkt Ridley Scott-film eller en överslickad Michael Bay-rulle man kan komma. Det vore med andra ord mycket lätt att hävda att den manusförfattande regissören i alla fall tidvis gjort det till ett självändamål att måla upp sin brutala vardagsrealism på ett så motbjudande sätt som möjligt.

Å andra sidan kan ingen komma och påstå att Akin inte är konsekvent. För ur den aspekten har han verkligen gått hela vägen. Det gör också att den vidrige Herr Honka verkligen inte är något för den nervsvage, som det brukade heta på videospråk under det tidiga åttiotalet. Däremot är det hela onekligen minnesvärt. Frågan är dock om så är fallet på grund av rätt anledning, men det får nog var och en bedöma själv.

Skriven 2019-12-23

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners