HÅKAN NOREBÄCK: En sista vinter – en stark debutroman om skuld och försoning

Annons

En sista vinter är en stark debutroman om skuld och försoning. Om en pojke som dog, och om att vända hem till något som kanske inte längre finns. Det är blyertsgrå december och Jonny är på väg till den döende hemorten för första gången på länge. Hans pappa är sjuk och mamman vill att hela familjen ska samlas och fira jul. Nu ska allt bli bra. Men när pappan plötsligt dör och familjeåkeriet måste räddas, dras Jonny in i sin brors smutsiga affärer. Minnesbilderna blir allt starkare, av den tragedi han anklagades för, av det han utsattes för som barn. Han flyr in i sitt gamla missbruk och en morgon vaknar han blodig och förvirrad. Vad kan han ha gjort sig skyldig till? Och vem är egentligen Nino, den tystlåtne pojken som försöker närma sig honom?

Du är själv uppvuxen i Hultsfred med en mamma från Sverige och en pappa från Jamaica. Din uppväxt präglades av utanförskap och rasism, något som också drabbar din huvudkaraktär Jonny, hur kom det sig att du ville skriva om honom?

Jag ville inte skriva om honom. När jag såg Jonny kliva av tåget i Hultsfred förstod jag direkt vem han var. Han är också ett barnhemsbarn som adopterades och växte upp i en liten småort. Adoptivfamiljen är dysfunktionell, med missbruk och psykisk ohälsa, och han konfronterades tidigt med rasistiskt våld och utanförskap. Jag hade ingen lust att gräva djupare i hans historia, utan ville hellre skriva om något annat. Men Jonny lämnade mig inte ifred, och till slut kunde jag inte fly undan. Om inte jag skrev hans historia och gav röst åt någon med hans bakgrund, vem skulle då göra det?

Något väldigt fint i din roman är att du ger röst till unga “stökiga” killar med bristande impulskontroll i utsatta miljöer och situationer, som sällan hörs. Var det ett medvetet val eller hur tänker du kring det?

Även om mycket i En sista vinter har med mina egna livserfarenheter att göra ville jag inte skriva en självbiografi. Men eftersom jag själv var en av de där ”stökiga” killarna som växte upp i en utsatt miljö känns den här berättelsen väldigt nära. Samtidigt är den mer Jonnys än min egen. Och jag hoppas att några läsare kan känna igen sig.

Din bok har många underteman och ett av dom är det här med försoning, att Jonny vill göra sig fri från det förflutna och sudda bort den förutfattade bild som folk har av honom, berätta mer om det?

Försoning sker inte utan smärta. Det krävs att vi gör val som är svåra och gör ont. Jonny återvänder hem för att börja om, och för att reda ut saker och ting med sin familj. För att visa att han kan vara någon annan än den alla bestämt sig för att han är. Men att förändra sitt liv är svårt, och att förändra omgivningens fördomar, är kanske ännu svårare.

En av dom viktiga frågorna för dig att prata kring är om en människa kan gå vidare från sitt förflutna, eller om det är kört? Är det kört?

Kanske. Kanske inte. För många människor kan det förflutna kännas svårt att leva med. För svårt. Ibland behövs det något slags mirakel för att vi ska klara att gå vidare. Och för Jonny…ja, ni får väl läsa boken för att se vad som händer med honom.

Håkan Norebäck är född i Karlskrona, uppvuxen i Hultsfred och bor nu i Stockholm med sin familj. Han har haft en mängd olika jobb, bland annat fabriksarbetare, taxichaufför och brevbärare. Ord och bild som uttrycksmedel har alltid haft stor betydelse, vilket ledde till en masterexamen i fri konst. ”En sista vinter” är hans debut som författare.

© Bokförlaget Forum

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners