SWEDEN ROCK 2019, dag 1 (onsdagen den 5 juni) med bland andra BLACK MAMBA, GATHERING OF KINGS, JOE LYNN TURNER, DYNAZTY och SKID ROW

Öppning och onsdag på Sweden Rock innebar i vanlig ordning mjukstart med mindre antal scener, inte så många och stora band och totalt sett inte någon fullständig knockout vad gäller utbudet. Men ändå; med rutinerade namn som Joe Lynn Turner, Skid Row och svenska superkonstellationen Gathering of Kings på spelplanen fanns det egentligen ingen anledning att vara missnöjd.

Inte aktiv på fyrtio år

Särskilt inte som ett annat svenskt band, de alltjämt unga herrarna i Dynazty och den för mig obekante veteranen James Holkworth båda visade upp god form, men det var för all del de förstnämnda som knockade fullständigt. Men mer om detta senare. Vi tar det kronologiskt, och avhandlar dagen från dess begynnelse, det vill säga från timmen då den där Holkworth äntrade scenen. Mannen har tydligen inte varit aktiv i musikbranschen på fyrtio år. Men nu är han tillbaka, och är minsann också albumaktuell med debuten We Want to Be Famous. På backdropen hade för övrigt benämningen Motherfuckers lagts till titeln ifråga, så jag antar att de verkligen menar allvar med detta tillkännagivande.

Således är det bara att önska honom och gänget lycka till i sin strävan. Inte minst för att de förvaltar sitt southern rock-arv med heder. Sedan talar vi kanske inte i termerna himlastormande höjdpunkt, som när Lynyrd Skynyrd gjorde festivalen den äran för sju år sedan. Men att sikta skyhögt och nå en hyfsad bit över trädtopparna är inte fy skam, vilket bekräftades i sådant som antimobbarsången Billy och Sexy in the USA.

Hyllning i en tidskapsel anno 1974

Vad den raka motsatsen till sydstatsrock är må de lärda tvista om, men kanske är småflummig hårdrock på svenska med Samhällstillvända texter svaret. Det må låta som en tanke, men det var vad som bjöds strax efter Holkworth på närliggande Sweden Stage. En solklar kontrast? Absolut. Men under rubriken En hyllning till Strängen dolde sig en musikalisk hyllning till den alltför tidigt bortgångne Hellacoptersgitarristen Robert ”Strängen” Dahlqvist, som fick sitt soloalbum Rock på svenska utgivet postumt efter dödsfallet 2017. Att lyssna på musikerns vänner kändes som att placeras i en tidskapsel anno 1974. Det hela tedde sig förvisso tyngre, men texterna och attityden hade säkert fått folk som Ulf Dageby och Mikael Wiehe att lyssna extra noga.

Smattrande riff, punkvibbar och groove på italienska

Hört talas om Black Mamba? Förmodligen inte, och det är verkligen inte så konstigt. Denna italienska tjejtrio kompletterad av en manlig trummis begick trots allt svensk livedebut på Rockklassikerscenen onsdag. Fast anonymiteten till trots, alla tre damerna är utbildade på musikskolan i Rom, så kompetensen var uppenbar. Samma sak kan knappast sägas om deras omtalade jazzinfluenser som dök upp då och då under deras gig. Dessa tedde sig väl snarare tämligen diskreta. Sedan för övrigt verkar damerna blanda och ge stilmässigt. Detta gig bjöd på såväl smattrade riff, som i det instrumentala öppningsnumret, som punkvibbar á la Kisscovern Detroit Rock City och tydligt groove, som i Natural Born Disaster.

Dynazty med imponerande melodisinne

På den sena kvällskröken på samma scen var det dags för Dynazty att visa var det melodiösa hårdrocksskåpet ska står. Kvintetten har kontinuerligt levererat starka album i nästan ett decennium, och förra årets släpp Firesign får verkligen sägas vara något av ett lokalt mästerverk i den melodiska hårdrockens/metalens tecken. Inte ett enda svagt spår kan synas så långt örat kan nå.

Från Rocklassikerscenen levererades både mer eller mindre AOR doftande ess som inledande Breathe With Me och snygga powerballaden The Smoking Gun och mer uppskruvade metalanthems á la In the Arms of a Devil och The Human Paradox. Men vad än det nu var som levererades, så kan jag lova att allt präglades av imponerande melodisinne och skamlöst catchy refränger.

Lysande helgjutet

Sedan måste jag också framhållas att sångaren Nils Molin gjorde sitt bästa för att göra låtarna rättvisa. Mannen är tveklöst en resursstark sångare, med både kraft och nyans i pipan. Samtidigt är det inte bara han som gör Dynazty till ett namn att räkna med. Överhuvudtaget utgör Stockholmarna en gedigen enhet med både hunger och god kompetens i bagaget. Så ni som inte upptäckt dem tidigare. Stötta dem, och se till så att de kan ta några välförtjänta snabba steg uppåt i karriären. Och snälla festivalledning, förbarma er och låt gossarna spela på en större scen nästa gång och då helst redan nästa år. Det vore de värda efter dagens lysande helgjutna insats i det knökfulla – och mer därtill – Rockklassikertältet.

JLT – alltjämt vid imponerande fullvigör

Ja, också var Joe Lynn Turner tillbaka på Sweden Rock igen. Betryggande, får man väl säga. Senast han gjorde Norje den äran var med Over the Rainbow, det vill säga ett Rainbow utan Ritchie Blackmore. Vilket i klartext betydde hitkavalkad av det givna slaget för alla svältfödda fans, och sångaren gjorde förstås ingen besviken i det avseendet den här gången heller. Solo eller inte, det spelar ingen roll. Rainbowkatalogen är så starkt kopplad till Turner att han omöjligen kan eller vill ignorera den.

Dessutom; om man nu ska vara ärlig utgjorde denna konsert den bästa chansen att höra klassiker som Can’t Let You Go, I Surrender och Street of Dreams så nära originalen som det är möjligt. Särskilt som sångaren vid sextiosju års ålder alltjämt är vid imponerande full vigör röstmässigt. Det där bandet som fått chansen att avsluta årets festival må vara duktiga, men de är knappast den äkta varan.

Bör inte fokusera på gammal personal

Den äkta varan tycker jag dock å andra sidan att Skid Row är. Må så vara att karismatiske Sebastian Bach inte stått längst fram på evigheter – om två år har det gått ett kvarts sekel sedan avhoppet – men för övrigt är det här ett band som hållit laguppställningen hyfsat intakt. Tre medlemmar från storhetstiden finns fortfarande med oss, vilket väl får sägas inte är så illa.
Sedan tycker jag inte man bör fokusera in absurdum på namnen på de som gör ett band. I alla fall inte om det finns själ och ett arv från det förflutna kvar. Istället är det viktigaste trots allt att godset levereras. Vilket herrarna där uppe på scen utan tvekan gjorde.

Överträffade sig själva

I mina öron innebar detta gig således en stabil bekräftelse på den goda form de visade på KB i Malmö i maj förra året. Eller kanske till och med i än högre uppfattning så denna natt än då. För det ska faktiskt villigt medges att kvintetten lätt överträffade denna insats nu. Tempot var högre, graden av showmanship hade dragits upp ytterligare några varv samt icke att förglömma, det lät bättre och snyggare. Det kändes som om arenaformatet adderat ytterligare inspiration till mixen sedan sist, helt enkelt.

Låtlistan då? Tja, den skiljde sig väl inte nämnvärt från dem man fick sig till livs på ovannämnda klubbspelning. Men det spelade väl egentligen ingen större roll. Att öppna med en tung metalrockertrio som Slave to the Grind, Sweet Little Sister och Big Guns utgör trots allt en kassaskåpssäker succéöppning. Sedan fixar 18 and Life och I Remember You alltid resten.

Stjärnspäckad konstellation

Supergrupp är ett välanvänt och för all del också en smått missbrukad beteckning för diverse musikaliska projekt, men samtidigt tycker jag inte man ska ducka för att använda formuleringen enkom för det. Som till exempel i fallet Gathering of Kings. Denna löst(?) sammanhållna konstellation består av folk från bland annat melodiska hårdrockarna Eclipse, powermetalgruppen Masterplan och melodiska deathmetalbandet Soilwork, och begick precis som Black Mamba sin Sweden Rockdebut dena öppningsdag.

Ignorerar trendighet, gagg och gnälliga fans

Vilken tur då, är man benägen att utbrista. För de visade sig vara både dagens överraskning och dito utropstecken. Överraskning för att de inte alls hade det sound som förväntades – den ljudbild som spreds från scenen var både mjukare och mer slickad än någon kunnat föreställa sig. Och utropstecken för det som man bjöds på helt enkelt bara var så starkt, gediget och rent ut sagt skojigt i rätt bemärkelse.

Gathering of Kings bryr sig inte om trendighet, gagg om sell out från gnälliga fans eller oroar sig för att passa in. Istället handlar detta projekt förmodligen mest om ett ohöljt nöje för medlemmarna över att tillsammans få tassa in på musikaliska revir, som de inte kan göra i sina respektive band till vardags. Alla må inte uppskatta tilltaget, men själv måste jag säga att det nästan livsbejakande att herrarna vill och vågar göra sådan här slickat kaloririk och sofistikerad musik oavsett konsekvenserna.

En kvalitetstyngd mäktig bakelse

Så det är ett uppmuntrande sidospår herrarna har tagit, och sådant som Endless Paradise, Angels och Forever and a Day med sitt blippande keyboardinslag var classic-/AOR-genrens motsvarighet till en kvalitetstyngd mäktig bakelse utan tomt fluff. Gathering of Kings har garanterat hört uttrycket less is more. Men de bryr sig inte, och den attityden är lätt att sympatisera med.

Foto: Michael Lindström

Setlist

Länkar till övriga dagar:
Dag 2 (torsdagen den 6 juni)
Dag 3 (fredagen den 7 juni)
Dag 4 (lördagen den 8 juni)

Skriven 2019-06-06

Skriv ut sidan

Våra partners