ALICE COOPER, Royal Arena, Köpenhamn den 25 september 2019

Gammal man gör så gott han kan, och mycket riktigt, senast jag skådade Alice Cooper i egenskap av headliner på Sweden Rock Festival 2014 levererades onekligen showen med råge. Alla skräckattiraljer och blodiga upptåg var på plats. Men åldern spelar å andra sidan ingen roll för någon som han.

Ingen orsak att inte göra sitt bästa

För Cooper har arbetsetiken med undantag för den olycksaliga dryckesperioden på sjuttiotalet liksom alltid kommit i första rummet. Jobbet ska göras så bra det bara går, så att folket som betalat för kalaset kan gå hem nöjda. Det finns ingen ursäkt att inte göra sitt bästa. Eller för den delen bistå med det mesta.

Således var allt som krävs för en lyckad rysansvärd afton med denna som sig bör långlivade rockikon på plats även den här gången, inklusive tvångströjan, den knäppa sjuksköterskan och giljotinen.

Idel standardnummer vankades

Även setlistan var högst igenkänningsbar. Lite överraskande var det för all del att ett spår från senaste och inte alls oävna fullängdaren Paranormal, den lätt boogierockande Fallen in Love, var med. Men annars var det nästan uteslutande idel standardnummer som vankades. Visst, tidiga B-sidan Raped and Freezin´ och tillställningens tyngsta alster, den råösiga Roses on White Lace tillhör väl knappast stapelvarorna, men på det hela taget vore det synd att påstå att man blev överraskad vad gäller setlistan.

Likblek brud och Jason

– Välkommen till Alice Coopers mardröm, uttryckte värden själv initialt i högtalarsystemet. Alla närvarande blev inbjudna till hans skräckborg där uppe på scen. Vi förstod att det här var en plats där man aldrig kunde veta vilka upplyftande obehagligheter som skulle utspela sig härnäst.

I Billion Dollar Babies äntrade till exempel en likblek brud i vitt med både kandelaber och rosenbukett i nävarna scenen med onda avsikter, och när tosingen Jason dök upp i samband med He´s Back (The Man Behind the Mask) rekonstruerades det dödliga händelseförloppet i valfri Fredagen den 13:e-film helt kort på en stackars aningslös ungdom.

Tala om säkra kort på låtslistan

Dock stod det som sagt omgående klart att låtlistan skulle följa den snitslade banan. Om jag säger att låttrion Feed My Frankenstein, No More Mr. Nice Guy och Bed of Nails inledde, så förstår alla säkert vad som åsyftas. Tala om säkra kort, och när sedan både Cooper själv och hans sedvanligt proffsiga band levererade lika oklanderliga som fokuserade versioner av dessa var tillställningen i stort sett i hamn redan.

Tre gitarrister rockade å det värsta

Bandet ja; Alice Cooper har alltid vinnlagt sig om att ha ett duktigt gäng bakom sig, och speciellt intresse tycks ofta ha ägnats gitarristerna. I dagens läge har har han tre stycken för säkerhets skull, nämligen Ryan Roxie, en Cooperpartner ända sedan 1996, danskättade Tommy Henriksen och kvinnliga yrvädret och underverket Nita Strauss, och att hävda att det lät mycket om detta gäng vore ett understatement.

En veritabel vägg av gitarrljud slog inte sällan mot en denna afton, men det handlade aldrig om att någon individuell övertrumfning. Istället kompletterade man varandra på ett nyanserat och till synes väl genomtänkt sätt. Men ändå, likafullt måste man samtidigt utbrista; Oj, vilket tryck det var. I sådant som riffiga Devil´s Food, mosterdiggarfavoriten Teenage Frankenstein och ruffiga Under My Wheels rockades det fett. Vad nu det egentligen betyder? Å det värsta, kanske är en mer seriös formulering.

Dramatik med tvångströja, giljotin och tatuerad bebis med obehaglig uppsyn

Mest dramatiskt under hela kvällen var dock det gotdoftande medleyt med Steven, Dead Babies och I Love the Dead i vilket Cooper iförd tvångströja leddes fram genom ett rökmoln till scenens centrum av ett par lika läskiga som förvuxna bebisar. Naturligtvis blev mannen placerad i giljotinen strax därefter med förväntat resultat. Men denna bloddrypande histora var inte slut där. Som klimax äntrade ännu en bebis – denna gång i kolossalformat smyckad med både en Billion Dollar Babiestatuering och gott om välbekant svärta kring ögonen – scenen, och naturligtvis var dess uppsyn tämligen obehaglig.

Gör en synnerligen underhållande figur

Med tanke på allt detta lever Cooper således alltjämt upp till sitt epitet The Godfather of Shock Rock. Med råge, får jag nog säga. För om något bekräftades denna kväll att sjuttioettåringen även i dessa dagar drygt ett halvt sekel in i karriären gör en synnerligen underhållande figur. Fast nuförtiden lär väl bara de mest överspända och/eller fanatiskt religiösa bli upprörda över hans (scen)upptåg medan vi andra mest ser honom som en skön mysfarbror med faiblesse och glimt i ögat för det blodbesudlade.

Foto: Henrik Hildebrandt

Skriven 2019-09-26

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners