ELTON JOHN, Royal Arena, Köpenhamn den 18 maj 2019

En era närmar sig sitt slut. På riktigt. Efter nästan osannolika femtio år. Det vore alltså lätt att känna vemod och faktiskt också sorg för att Elton John nu väljer att lägga ner livet som liveartist. Men som det heter, alla goda ting måste komma till en ände, och sångaren tar god tid på sig att säga farväl.

Ett tack för lojalitet, kärlek och generositet

När sista tangenten är nertryckt på sin flygel har han nämligen legat ute från och till på vägarna i hela tre år, och i det här fallet lär det verkligen inte bli någon tillfällig comeback. Sångaren ska leva familjeliv och umgås med man och barn. För som han sade i sitt genuint känslofyllda mellansnack mot slutet av den två och en halv timme långa föreställningen:

– Jag vill tacka er för er lojalitet, kärlek och generositet. Från botten av mitt hjärta. Jag kommer att sakna er, men jag har fått applåder för en livstid.

Avslut i positiv anda med flaggan i topp

Sedan var det väl som en genomtänkt tanke att en ovanligt uppspelt Sad Songs (Say so Much) hade avverkats strax innan. För visst, avskedet är vemodigt, men jag antar det finns en viss glädje i att slutet kommer i en positiv anda. Sångaren är alltjämt frisk och vital, något fansen garanterat inte hade några problem med att notera denna afton.

För är det något denna show bekräftade så är det att John vandrar in i det artistiska skymningslandet med flaggan i topp. Inte minst höll rösten förvånansvärt bra, den har förvisso förändrats och fått ett annat djup på senare år, men den har alltjämt både kraften och god nyansering.

Skicklighet, känsla och Funeral for a Friend

Men framförallt upphör pianospelet aldrig att imponera. I lördags formligen svävade händerna över tangenterna. På välbekant maner, bör påpekas. För jag tror många glömmer hur skicklig och driven John är bakom tangenterna. Icke minst är det lätt att ta den känsla och nyans han lägger in i varenda ton för givet. I Royal Arena lyfte sådant som Rocket Man, bluesdoftande Levon och Someone Saved My Life Tonight till nya höjder tack vare de utvikningar och infall han lade in i sitt spelande.

Och låt oss för all del inte heller glömma Funeral for a Friend, ett lika klassiskt som klassiskt klingande instrumentalt Elton John-stycke. Vackrare, läckrare och mer dramatiskt än så här blev det inte denna kväll. Här förmedlades utan tvekan ren och skär magi.

Balladerna lyste mest

Denna magi hade för övrigt som synes också till större delen sitt ursprung i sjuttiotalet John-repertoar och hans excellent väloljade band avverkade i vanlig ordning idel stapelvaror från decenniet som grundlade hans legendstatus. De självklara balladerna, typ Sorry Seems to Be the Hardest Word, Candle in the Wind, Daniel och Your Song lyste givetvis mest i min bok. Det är trots allt dessa som personifierar hans osvikliga melodikänsla och tidlöshet som mest.

Samtidigt har sångaren alltid icke utan anledning haft insikten att det behövs upptemposånger live för balansens skull, men saker som boogierockande Philadelphia Freedom och All the Girls Love Alice kändes i ärlighetens namn aningen standardiserade, och inte alldeles oumbärliga trots det uppenbara svänget.

Underskattat åttio- och nittiotal att föredra

Därför hade jag hellre sett att den gode Sir Elton dammat av en del av de skamlöst förbisedda up tempo-hits han hade på åttiotalet á la Nobody Wins, I Don´t Wanna Go On With You Like That och gospelanstrukna Healing Hands istället. Överhuvudtaget borde dessa sorgligt underskattade sångkatalogerna från åttio- och nittiotalet fått större utrymme i den digra setlistan, den högljudda responsen på den skojfriska I’m Still Standing utgjorde om inte annat en tydlig bekräftelse på det.

Farväl av en harmonisk och inspirerad legend

Men som det heter; man kan inte få allt. Bara nästan, och i det här fallet bjöds man på en harmonisk och inspirerad legend ta farväl innan han vandrar ut mot hemlivet längs sin alldeles egenhändiga skapade Yellow Brick Road.

Skriven 2019-05-19

Skriv ut sidan

Våra partners