TARJA, In the Raw (Ear Music)

Tiden läker alla sår, sägs det. Men det är nog en sanning med modifikation. I Tarja Turunens fall gnager nog bitterheten trots allt fortfarande där i bakhuvudet över det sätt hon blev avpolletterad från Nightwish på. Vilket i så fall är förståeligt. Ett öppet brev med anklagelser om girighet och divabeteende, och ett hej då efter turnéavslut i Hartwall Arena i Helsingfors hösten 2005 innebar slutet på ett nioårigt samarbete.

Nightwishavskedande som en blixt från klar himmel

Sedan hör det till saken att Tarja redan innan dess uttryckt en önskan om att lämna bandet efter en kommande skivinspelning och ytterligare en turné. Men ändå, beskedet kom som en blixt från klar himmel för henne. Jag vet, jag intervjuade henne i den vevan, och hon lät alltjämt genuint förvånade över detta bokstavliga avsked.

Fast en sak är säker, omställningen till soloartist har knappast skadat kreativiteten. Hela åtta album har den resursstarka sångerskan släppt sedan debuten i eget namn, My Winter Storm såg dagens ljus 2007.

Det pompösa aldrig långt borta i Tarjas värld

Men om nu detta verk anammade mer av vokalissans operabakgrund än vad Nightwishherrarna någonsin tillät, så signalerar titeln på nya verket In the Raw inte bara att Tarja rockar, utan också att hon intagit en mer råbarkad musikalisk väg. Typ. För givetvis är det hon åstadkommit här ändå fjärran från något ruffiga band som Backyard Babies och Motorhead skulle fått till.

I Tarjas värld är det pompösa liksom aldrig lång borta, och i det här fallet blir det aldrig tyngre än i inledande snabba, riffiga Dead Promises. Här förekommer minsann till och med lite growl light signerat Soilworks frontman Björn Strid. Vi talar stark start på albumet som helhet, och då inte minst tack vare den stora refrängen.

Starkt med Lacuna Coils sångerska

Lika starkt genomgående är dock inte det här. Bara nästan. Sådant som mollstämda Spirits of the Sea och Golden Chamber, ett stämningsskapande stycke som gjort för ett bildsvep över ett fantasylandskap i Sagan om Ringen eller liknande har för all del sina kvaliteter, men de lyfter inte på samma sätt som de flesta andra spåren.

Som Goodbye Stranger, duetten med Lacuna Coils Christina Scabbia och Tears in Rain, alstrets kanske mest popiga sång. Eller för den delen naturromantiskt smekande balladen You and I och rytmiskt dramatiska Serene.

Varsamt och storslaget med hetsiga trummor och riffande

Och låt oss för all del inte glömma Silent Masquerade, duetten med Kamelots svenske sångare Tommy Karevik. Från det varsamma inledande manliga pratintrot med tillhörande pianoklink och dess gradvisa uppbyggnad med hetsiga trummor och riffande och vidare till båda vokalisternas soloverser innan bådas röster förs samman i refrängen levereras det storslagna godset. Men det är inte över där. Ett ösigare instrumentalt parti följer innan ytterligare en gemensam refräng av ett mer uppskruvat slag tar över. Som klimax sluts så cirkeln när det smekande pianoklinket och den mjuka pratande mansrösten återkommer.

Ett stycke kallat metalpomp

Som sig bör är detta alster såväl pampigt som storslaget och mäktigt utan att för den sakens skull höra hemma i proggfacket. Istället skulle jag nog vilja placera stycket i en påhittad genre jag kallar metalpomp. Hela skivan skulle vid närmare eftertanke kunna sorteras in under denna rubrik, men Silent Masquerade framstår som ett lika genomtänkt som tjusigt koncentrat av den inspirerade helheten.

Tommy Karevik – en sångpartner för Tarjas kaliber

För till skillnad mot albumets övriga spår som överlag innehåller flera för genren relevanta element, så kan man hitta alla ingredienserna i detta stycke. Samtidigt kan jag här inte undgå att framhålla Tommy Karevik. Kanske kommer inte hans förträfflighet fram till fullo här, men mannens dramatiska approach till lyriken han sjunger passar oavsett en sångpartner av Tarjas kaliber synnerligen väl.

Skriven 2019-09-17

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners