DOWNTON ABBEY

Regi: Michael Engler.
I rollerna: Michelle Dockery, Hugh Bonneville, Maggie Smith, Penelope Wilton, Jim Carter

BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2019-09-13

John Cleese sa en gång i sitt alias Basil Fawlty (Pang i bygget) att det är tur att vi engelsmän har en så förlösande självironi, och nog är det så. Man behöver inte ha så många fördomar i bagaget för att tycka att det är i England klassamhället alltid har levat och frodats. Det är där aristokratin har upphöjts till skön konst. Buga uppåt och sparka nedåt á la Basil Fawlty är en tradition som överbygger generationsklyftorna.

Det är också så vi vill ha våra britter, och då gärna i tv-serier som Hem till gården, Morden i Midsomer och Downton Abbey, som gått i graven efter sex framgångsrika säsonger. Om det beror på att Maggie Smith hoppade av låter jag vara osagt. Nu tröstas vi istället av Downton Abbey The Movie som det ju brukar tilläggas när en tv serie upphöjs till vita duken.

Vi skriver nu 1927 och på gränsen till en ny värld med fräscha omdanande värderingar. På Downton Abbey är man i det närmaste i extas för ett kungligt besök är på gång, och det gäller för alla i såväl som familjen som tjänstefolket att visa sig på styva linan. För de blåblodiga aristokraterna handlar det om att leva upp till sin ställning i det klassmedvetna Storbritannien med tonvikten på Stor, och för tjänstefolket att visa sig värdiga sin uppgift i tillvaron.

När det visar sig att de kungliga har med sig eget tjänstefolk blir det symboliskt en strid på kniven om vem som skall få förmånen att lyckliggöra dessa med mat och dryck.

Det är rolig och stundtals absurd humor som engelsmännen är ensamma om att kunna leverera med den där exakta tajmingen och glimten i ögonvrån. Skådespelarna lever på att stjäla scener från varandra, och flest stjäler inte oväntat Maggie Smith som familjens grand old lady Violet i sin ping-pong dialog med Isobel (Penelope Wilton). Bra exempel på Downton Abbeys lyckade balansgång mellan komedi och drama är också Kevin Doyles farsartade tolkning av servitören Molesley å ena sidan, och Rob James – Colliers homosexuelle Thomas som kämpar i motvind i en tid som ännu inte är mogen för gayfestivaler.

Nu skall det väl också i ärlighetens namn sägas att Downton Abbey inte bjuder på någon iögonfallande story eller revolutionerande grepp utan i princip lutar sig mot två saker, nämligen återseendets behag och skådespelare från division ett inom engelsk film och teater. I mina ögon räcker det och blir över.

Skriven 2019-09-11

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners