BRIAN AZZARELLO, Joker (DC Black Label)

Tecknat av Lee Bermejo och Mick Gray
Observera att omslaget ovan är från 2008 års originalutgåva.

Joker publicerades ursprungligen redan 2008, men nu får denna berättelse alltså en ny chans i en utgåva modell paperback i det sedvanliga A4-formatet. Lagom till releasen av filmen med samma titel signerad Baksmällan I-III-regissören Todd Phillips. Vilket förstås kan te sig som en så kallad no brainer.

Beröringspunkter och olika historier

För serieförlaget DC:s nya etikett Black Label är precis som filmen riktad till en fullvuxen publik, och det kan väl knappast vara en tillfällighet att Warner Bros. tanke är att Phillips skapelse ska utgöra startskottet för DC Black, barnförbjudna filmer som inte har något med DC:s vanliga universum Extended Universe att göra.

Således finns det onekligen beröringspunkter mellan serie och film, men förutom att denna seriebok skapades redan för drygt ett decennium sedan är det här frågan om två helt olika berättelser. Där filmen avhandlar en ursprungshistoria rör sig denna skapelse mer i gangsterkretsar där Jokern är den självskrivne kungen.

Dags att återställa maktbalansen

Storyns berättarjag är dock Jonny Frost, en småskurk som fått i uppdrag att hämta upp Jokern vid Arkhams mentalsjukhus efter avklarad behandling. Om jag säger att Frost borde tackat nej till detta jobb är det knappast någon lögn.

Lyckligtvis verkar den galne clownen gilla honom, och på något sätt ter sig Frost fascinerad av knäppisen där bredvid honom i bilen. Men Jokern har givetvis en agenda. Under sin meningslösa vistelse på Arkham har motståndarna i den undre världen snott åt sig hans revir och sargat hans tillhörande sjuka rykte, så nu har det blivit dags att göra upp och återställa maktbalansen.

Regera med dödlig rädsla en hederssak

I denna formulering ingår självklart att ta idel skurkaktiga motståndare av daga i parti och minut. Att regera med dödlig rädsla som argument är nämligen en – nåja – hederssak för Jokern. Men i slutänden går det inte direkt som han tänkt, och Frost får bittert ångra sin koppling till honom. En hemlighet som inte yppas till den våldsbenägne ”chefen” betalas till exempel tillbaka i form av en våldtäkt på ex-frun.

Sjukt blodsprutande och skön modell noir

Fast utan att avslöja upplösningen kan väl sägas att slutet för denna inte alls dynamiska duo inte blir alltför ljust. För det måste trots allt finnas en sensmoral även i en sådan här annars tämligen sjuk historia.

Samtidigt ska användandet av sistnämnda adjektiv enbart sak ses som positivt i det här sammanhanget. För det här är verkligen en sjuk, blodsprutande våldsam och kittlande skön brutal historia modell noir. Manusförfattaren Brian Azzarello – som även ligger bakom klassiska saker som komplexa For Tomorrow med Superman och Hellblaser – har verkligen gått hela vägen i skildringen av Jokern som en totalt oberäknelig, skrämmande och samvetslös individ som kan döda vem som helst på fläcken i en handvändning.

Bermejo har skapat stor (serie)konst

I samband med detta måste även framhållas den alltid lika skicklige Lee Bermejos (även sådana klassiker som Lex Luthor: Man of Steel och Batman: Noel) fantastiska teckningar. 3-D-känslan han frammanar är hur läcker som helst och skuggorna och mörkret i bilderna förstärker historiens ton fullt ut. Ingen skugga ska dock falla på kollegan Mick Gray som också burit en stor del av tecknarbörden, men det Bermejo skapat är inget annat än stor (serie)konst.

Ett måste för fans av det hårdkokta

Summa summarum går det inte att komma ifrån att Joker är ett måste för alla fans av den hårdkokta serieskolan. Bättre och snyggare kan det knappast bli.

Samtidigt rekommenderas alla de som alltjämt när den extremt förlegade synen att serier är för barn och tonåringar att plocka upp Joker. De lär förvisso i värsta fall bli förskräckta, men också förvånade och i bästa fall angenämt överraskade.

Skriven 2019-09-11

Skriv ut sidan

Våra partners