MUSE, Royal Arena, Köpenhamn den 8 september 2019

Om det finns något band i det yngre gardet som ska kunna fylla (rock)skorna i egenskap av arenaakt, så är det Muse. Ändå har det redan hunnit gå hela tjugofem år sedan trion bildades i Devon. Men med tanke på att tillgången på “stora” band börjat sina i takt med att gamla giganter gradvis passerat både sextio- och sjuttiostrecket utgör dessa för sammanhanget gossar i fyrtioårsåldern ett gott hopp inför framtiden.

Det maffigaste i år

Det var för övrigt min dom redan för tio år sedan. Det var nämligen då jag fick min första liveupplevelse med bandet på den danska nationalarenan Parken i Köpenhamn. Minns att jag var mäkta imponerad när sista tonen klingat av då, så med tanke på detta var det givet att förväntningarna var höga inför denna uppföljarspelning.

Levde då dessa numera yngre medelålders män upp till sitt eget rykte denna afton, undrar vän av ordning förmodligen. Absolut, blir det självklara svaret. Som helhet var det här utan tvekan något av det maffigaste jag upplevt i konsertväg hittills i år, och då åsyftas såväl det visuella som det rent musikaliska. Jag brukar ibland hävda att inledningen sätter tonen på en tillställning, och om något var det precis vad som hände denna afton.

Närmast knockande inledning

Storslaget filmiska Algorithm inledde. På fonden deklarerades “We are caged in simulation”, varpå tio “blåsare” iförda blåblinkande jackor marscherande in på scenen. Strax därefter dök frontmannen Matt Bellamy upp som gubben ur lådan ur scengolvet med likartat ljusarrangemang på kroppen. Lätt marschartade Pressure med tillhörande hårdslående pukarrangemang och galopperande Psycho, en riffig sak med tydliga hårdrockstendenser följde i dess spår, och detta var alltså bara början.

Vi talar närmast knockande inledning, och det hade inte enbart med energin, det fokuserade hantverket och den uppenbara inspirationen och viljan att göra att bra jobb hos bandet, utan även om den snygga stilistiska scenen, de genomarbetade fräcka videofilmerna och den lika häftiga som färgstarka ljusshowen. Det var helt enkelt frågan om ett helhetsintryck som skvallrade om hur genomtänkt varje detalj var.

Gigantiskt zombiefierat skelett

För egen del är jag tacksam över det drag av galenskap och over the top som vilade över anrättningen. Det var lite grand som när U2 går hela vägen i sina (scen)ambitioner utan att bry sig om vare sig kostnaden eller vad diverse “partypoopers” säger. I det här fallet förstod man om inte förr, så i alla fall senare att herrarna i Muse velat realisera sina showidéer till varje pris – bokstavligt talat, och det dyraste ögonblicket kom förmodligen när ett gigantiskt zombiefierat skelett med cool hjälmliknande huvudbonad plötsligt dök upp hotfullt exponerande sitt garnityr och samtidigt sträckte sig ut mot publikhavet. Så ska den scenorienterade slipstenen dras när gränslösheten får härja fritt.

Sedan ska man inte glömma bort att Muse genom åren utvecklats till en synnerligen tajt enhet. Alla tre vet sin uppgift i det gemensamma pusslet och levererar fullt ut därefter. Det var imponerande att se, och man glömde nästan bort att mellansnacket i stort sett inskränkte sig till några spridda “Tusen tack”. Musiken fick tala, för att nu ta till en klyscha.

Hela stilmässiga spektrat och popsensibiliteten

Och på tal om just detta, så täckte den utvalda om än kanske inte riktigt helgjutna repertoaren in hela det stilmässiga spektra som fått allt från allmänt intresserade popfans och indiekids till proggfantaster och metalheads att omfamna bandet. Från den gospelartade opluggade versionen av Dig Down via avskalade electrofesten Propaganda vidare till stämningsfullt filmiska och lightproggiga Knights of Cydonia ända bort till riffiga Supermassive Black Hole på andra sidan skalan visade trion sin mångsidighet.

Ja, sedan gav gänget förstås prov på sin popsensibilitet också. För säga vad man vill, men mer hitorienterat än när sådant som Uprising, Time is Running Out, Plug in Baby och några nummer till ljöd ut över arenan blev det aldrig.

Mäktigt och ogenerat pampigt

Fast oavsett vad det nu var som framfördes, så var allt modell Muse. Ni kan alltså lita på att det hela tedde sig lika mäktigt och ogenerat pampigt med pretentionerna utanpå kroppen som den här texten ger intryck av. Subtilitet är således inte en hederssak för dessa disciplinerade herrar, och det är väl tur det. Om så varit fallet hade de inte ens varit hälften så roliga att skåda.

Skriven 2019-09-09

Skriv ut sidan

Våra partners