A-HA, Royal Arena, Köpenhamn den 29 april 2022 – fokus på debuten och kompetent som en dag på jobbet

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

A-ha påbörjade sin turné dedikerad till debutalbumet Hunting High And Low redan 2019, men som för så många andra så kom pandemin i vägen för fortsatta livespelningar. Fast nu efter en två år lång paus är de tillbaka med samma upplägg, och efter kortare vändor i Nord- och Sydamerika så var det nu Europas tur. Den europeiska delen startade dagen innan i Partille strax utanför Göteborg för att sedan dra vidare till Köpenhamn och en välfylld Royal Arena.

Upplägget på den första delen av turnén var att man inledde med att spela hela Hunting High And Low från start till mål, för att sedan gå vidare till övriga album. Detta har dock ändrats nu på konserterna 2022, vilket man kan förstå. Visst kan det vara bra med en stark öppningslåt men att dra av Take On Me redan som låt nummer ett kan nog ge känslan av att allt efter inte riktigt har samma drag.

Publiken är med

Så istället inleds konserten med ett ljusstarkt och blixtrande intro från den gigantiska skärmen som agerar backdrop för kvällens konsert. Ett intro som bitvis nästan är för starkt från där jag satt, snett vid sidan av scenen. Introt går sedan över i Sycamore Leaves från 1990 års East of The Sun, West of The Moon. Publiken är verkligen på tårna, och det märks att många har väntat länge på den här konserten. Senast de var i Köpenhamn var sommaren 2018 då de spelade på ett nästan överfullt Tivoli. Skärmen visar närbilder på medlemmarna Morten, Magne och Pål samt de tre musikerna som följer med på scenen. Det går sen över till The Swing of Things med en väldigt snygg backdrop, där ett 3D-landskap uppbyggt av vertikala streck och plustecken blandas med videos av bandet med samma utseende.

Minne av 80-talet

Efter två låtar med lite mer fart var det dags att ta det lite lugnare med Crying In The Rain. En väldigt fin version med fina naturbilder som backdrop. Från där jag sitter låter Morten väldigt bra, och det var nog några som minns hur han fångade hjärtan på 80-talet (även om just den låten släpptes 1990). Tyvärr är det även under den här låten där man börjar märka att den stora skärmen som fungerar som backdrop inte riktigt hänger med. Istället börjar den hänga sig. Detta var tyvärr något som sedan fortsatte under hela konserten. Vilket kändes irriterande då det var väldigt fina backdrops under många låtar.

Nya låtar

Konserten fortsatte därefter med två låtar från nya albumet True North som presenterades av Magne. Albumet spelades in under 2021 tillsammans med Arktisk Filharmoni från Bodø och Tromsø i norra Norge. Den första låten var Forest For The Trees, en gitarrbaserad historia med backdrop på de norska fjällen. Inte direkt nyskapande kanske, men publiken uppskattar att få höra ny musik. Låt nummer två var balladen You Have What It Takes, även den väldigt gitarrbaserad. Publiken är med på noterna med balladen och arenan badar i mobilljus, detta moderna substitut till att hålla upp tändaren.

Tillbaka till dåtiden

Nu fick det vara slut på nymodigheterna, tillbaka till 80-talet och I’ve Been Losing You från bandets andra skiva Scoundrel Days. Publiken tänder till igen och det är mycket handklapp. Bandet fortsätter sedan på det inslagna temat med titelspåret från samma skiva. Ingen backdrop av någon anledning men det gör inte så mycket, det är bra drag.

Som avslutning på första delen är det därefter dags för det största jublet och allsången hittills för kvällen, då första akten avslutas med The Living Daylights. Stor allsång i refrängen som sig bör, dock märker man här att Morten försvinner lite. Rösten når helt enkelt inte lika långt som för 35 år sedan. Publiken är lika glad ändå, och låten avslutas med att Magne leder hela arenan i allsång där han låter de olika delarna tävla mot varandra. Tills slut tror jag det hela räknades som oavgjort, och bandet lämnar scenen för en paus.

Bra men rutin

Betyget när jag möter upp vänner i pausen är att det är bra, men att det ändå ger en känsla av en dag på jobbet från bandet. Framför allt Morten har en tendens att ibland nästan gömma sig på scenen. Hörde även vissa klaga på ljudet, men får ändå säga att jag tyckte det lät OK från där jag satt, i alla fall för att vara en stor arena.

Efter vad som kändes som lite onödigt långa 25 minuter var det så dags för del två, vilket inleddes av kortfilmen Commuter av Michael Patterson, en film i samma tecknade stil som videon till Take On Me. Tyvärr blev hacken i skärmen ännu tydligare under filmen. Uppenbarligen hade man inte lyckats lösa problemet under pausen.

Albumdags

När filmen var klar så äntrade bandet återigen scenen och inledde med Train of Thought, den fjärde singeln från Hunting High And Low. Tyvärr märks det även här att sången försvinner i de högre partierna. Rösten når liksom inte fram genom musiken. Sen var det dags för de tre albumspåren Blue Sky, Living A Boy’s Adventure Tale och And You Tell Me. Här känns tyvärr bandet ganska passiva, och det märks även från publiken att det här inte är låter som kanske spelats så ofta. Lite mer fart blir det sen i Love Is Reason, vilket var singel nummer två från albumet. Det känns dock fortfarande passivt och i Dream Myself Alive ser Morten till och med lite obekväm ut. Man väntar lite på att konserten skall tända till igen men det känns lite som en transportsträcka som fortsätter i Here I Stand And Face The Rain.

Slutet tänder till

Som tur var är det de tre populäraste låtarna kvar och när titelspåret startar så märks det att publiken vaknar till igen. Trots att det handlar om en ballad. Rösten går igenom mer här, och publiken hjälper till. På slutet blir det traditionsenlig allsång ledd av Morten, och hela arenan sjunger med.

När så de första tonernaavl The Sun Always Shines on TV ljuder tänder publiken till ordentligt. Även bandet verkar vakna till liv och äntligen blir det lite fart igen på konserten med allsång i refrängen och bra fart i solot från Magne och Pål. Stort jubel från publiken efteråt, varpå bandet lämnar scenen. Ingen blir sedan förvånad när de kommer in igen för en sista låt, låten som alla väntat på. Take On Me drar igång, och publiken ställer sig upp och jublar. Det är allsång, party och många minns nog hur det var 1985.

Riskerar aldrig att bli dålig

Sammanfattningsvis kan man väl beskriva det som kompetent, men samtidigt lite av en dag på jobbet. Framförallt under del två är det bitvis något av en transportsträcka vi upplever. Bandet skulle behöva jobba lite mer för att hålla igång publiken under de mindre spelade låtarna. Sedan är inte Morten direkt frontmannen som drar igång publiken, hans mikrofon står två meter bakom de andra medlemmarna, och när han inte sjunger känns det som att han inte riktigt vet vad han skall göra. Det är dock sex väldigt skickliga musiker som står på scen, så konserten riskerar aldrig att bli dålig. För mig var de positiva bitarna fler än de negativa, och det bestående minnet av kvällen är ändå den höga stämning som rådde under Take On Me.

Stefan Alexi

Skriven 2022-04-30

Foto: Michael Lindström

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners