JOHN MELLENCAMP : STRICTLY A ONE-EYED JACK (Republic Records) – en mellanplatta med kvaliteter serverad med svärta och en raspigare röst än någonsin

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Han personifierar heartland-rocken, är stor inspiration till countryns no depression-genre och är något av en lantlig Bruce Springsteen. Ja, också är John Mellencamp en hängiven konstnär som numera kan sälja sina tavlor dyrt. Det har gått så långt att målandet numera i det närmaste prioriteras högre än musiken. Med 60 miljoner sålda album på världsplanet och en lång rad hitsinglar har han inget att bevisa längre.

Således är det därför kanske bara logiskt att detta nya verks omslag utgörs av ett livfullt fint självporträtt av artisten själv. Eller? Ja, så skulle man kunna tro. Men faktum är att omslaget har Mellencamps son Speck som upphovsman, en herre som har examen från Rhode Island School of Design som bevis för sin talan och hantverksskicklighet.

Men oavsett vilket så kanske det är det tur att Mellencamp Sr. har måleriet att lägga sin energi på nu när planerade turnévändor vid upprepade tillfällen ställts in i kölvattnet på coronapandemin.

Från hopkok till sammanhållen affär

Strictly One-Eyed Jack är Mellencamps första album sedan föregångaren Sad Clowns & Hillbillies såg dagens ljus för fyra år sedan. Då handlade det om ett sorts hopkok från diverse olika projekt garnerat med några covers. Till skillnad mot detta verk då som på det hela taget är en strikt sammanhållen affär bestående av lättdefinierade vardagsbetraktelser och rak livsfilosofi.

Duetter med Springsteen

Någonstans är det också uppenbart att sångarens alster numera lämnar de stora gesterna därhän. De stora rocksångerna och refrängerna är till större delen historia, vilket tydligt avspeglas på Strictly a One-Eyed Jack. I alla fall blir det aldrig up beat och svängigt än i stompiga bluesrockaren I Am a Man That Worries och den lätt groovy duetten med Bruce Springsteen, Did You Say Such a Thing.

The Boss medverkar för övrigt även på pianoballaden A Life Full of Rain och melankoliska förstasingeln Wasted Days, i vilken de åldrande rockstjärnorna avhandlar vikten av att ta till vara varje dag till det yttersta nu när livets skymningstid blir allt tydligare för varje år.

Associationer till croonersång

Fast Springsteen i all ära, för egen del lyfter jag trots allt hellre fram Streets of Galilee, en snygg vemodig melodi där piano och akustisk gitarr smälter samman på bästa sätt. Eller varför inte Sweet Honey Brown som kombinerar en bluesig vers med en hyfsat upplyftande refräng. Eller för den delen Driving, en av detta alsters mera lättsamma spår, vars närmast smeksamma ton ger associationer till en tjusig croonersång.

Givet alla inte hänger med på färden

Men ändå, trots dessa välvilliga ord, vore det synd att påstå att Strictly a One-Eyed Jack tillhör sångarens mest oumbärliga verk. Åtminstone för den som suktar efter åttio- och första halvan av 90-talets hitparad.

Å andra sidan, med ålderns rätt har Mellencamp gått vidare. Och det är bara att acceptera. Dock är det då också givet att alla inte alltid hänger med på färden. De senaste sisådär dussinet åren har sångaren parkerat i ett musikaliskt territorium där stora refränger knappast är särskilt väsentliga eller framträdande.

Något av en mellanplatta

Detta är förstås något en melodifanatiker som undertecknad kan ha synpunkter på, så överlag känns det här också mycket riktigt som något av en mellanplatta.

Ändå är jag likväl övertygad om att särskilt gamla beundrare trots allt kan finna nöje i att avnjuta även detta tjugofjärde verk i ordningen. För det går trots allt att finna kvaliteter i det här. Allt serverat med tydlig svärta och en raspigare röst än någonsin, bör tilläggas.

Skriven 2022-01-31

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners