THE ANGRY BIRDS MOVIE 2

Regi: Thurop Van Orman
Originalröster: Jason Sudekis, Josh Gad, Leslie Jones, Bill Hader, Rachel Bloom
Svenska röster: Fredde Granberg, Alex Kantsjö, Allan Svensson, Björn Bengtsson, Jens Hultén

BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2019-08-09

De arga fåglarna som i sanningens namn inte alls är överdrivet ilskna är tillbaka. Föga förvånande eftersom ”ettan” översatt till svenska fritt fall-kronor drog in drygt 3.5 miljarder. Svindlande summor förstås. Om än inte överdrivet märkvärdiga sådana om man jämför med typiska Disneysiffror. Men jag misstänker att producenterna ändå skrattade hela vägen till banken.

Fast för egen del har jag svårt att vara överdrivet entusiastisk över att succén fick till konsekvens att denna färgrika, men samtidigt rätt standardiserade skapelse såg dagens ljus. Visst, den levererar som sig bör de äventyrliga tokerierna, men minnesvärt i Pixar- eller Aardmantermer är det här knappast. Inte minst för att skämten missar målet minst hälften av gångerna, men i slutänden spelar det säkert ingen roll. Tempot är trots allt högt, och actionsekvenserna någorlunda fantasifulla.

Handlingen då? Tja, upplägget är minsann menat att vara rafflande värre. Fågelön och intilliggande Grisön ligger nämligen i ständig fejd med varandra, men nu när de båda utsätts för ett yttre hot måste båda parter samarbeta. Sagt och gjort, ett team sätts ihop av den tjurige Red och den gröne griskungen Leonard, som nu måste lära sig hålla sams för att hindra den påfågelaktiga divan Zeta från att förvandla båda öarna till ett enda smaklöst turistbygge anpassat enkom för henne själv.

Naturligtvis vankas det både fart och fläkt med gott humör från början till slut. Något jag inbillar mig att målgruppen kommer att svälja med hull och hår trots allt. Sedan skojas det som sagt en hel del också, och lustigt nog kändes det hela aldrig så inspirerat som i en udda och väldigt grabbtramsig scen som involverar en urinoar och ett antal av ”våra” hjältar i en örnkostym.

När eftertexterna började rulla var slutet gott, allting gott, men det blev aldrig överdrivet sött för att tillfredsställa föräldrar som vill ha telningarnas matinérullar prydliga och icke-busiga. Tack och lov, får man väl säga, och tackar gör man gärna för ett kvalitetstyngt mestadels åttiotalsinspirerat soundtrack. Som gjort för barn av sin tid som undertecknad, men kanske inte för de som filmen i första hand är gjord för. Om nu sanningen ska fram, och det ska den ju.

Skriven 2019-08-07

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners