Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Eva Husson
Skådespelare: Odessa Young, Josh O´ Connor, Sope Dirisu, Colin Firth, Olivia Colman
Premiär: 2022-04-15
Betyg: 3
Sugen på en snygg och välspelad brittisk ”period piece”? Var i så fall också beredd på att Mothering Sunday inte är något sedvanlig händelserikt drama med snåriga intriger, skandaler, kvick dialog och dramatik som ständigt håller intresset vid liv hos en bred publik. Nej, det här är en förvisso snygg, men också långsamt lunkande skapelse som i viss mån mycket hellre botaniserar i det inre skeendet än i det yttre.
Utan kläderna på, bör tilläggas. För kärleksparet i handlingens centrum spenderar en hel del tid som Gud skapade dem. Här existerar minsann inget trams med täcket uppdraget för att täcka brösten eller ryggen mot kameran för att dölja ”My Ding-A-Ling”, för att nu travestera Chuck Berry. Istället kör fransyskan Eva Husson, mest känd för frispråkiga ungdomsdramat Bang Gang: A Modern Love Story så raka rör hon kan. Eller kanske till och med vill. Befriande? Absolut. Men jag är inte så säker på att det adderar så överdrivet mycket till helheten i längden om nu sanningen ska fram.
Bröllop som konsekvens av krigets fasor
Året är 1924. I skuggan av det första världskriget. Vi befinner oss på den engelska landsbygden, och societetsbröllop stundar inom kort. Familjerna Hobday och Sheringham ska förenas via barnens ingående i det heliga ståndet. Förstnämndas dotter Emma ska slå ihop sin påse med Sheringhams ättelägg Josh. Det är dock inte kärleken som förenar dem, utan konsekvenserna av krigets fasor. För det var ju egentligen Josh storebror James som skulle gift sig med Emma.
Ett sista hemligt kärleksmöte
Josh i sin tur är av allt att döma inte det minsta intresserad av att agera stand in för sin bror livet ut. Han har istället fallit hårt för Jane, husa hos Nivens, andra vänner till familjen. Vilket naturligtvis inte är acceptabelt i det tydligt utmejslade klassamhälle vi befinner oss i. Så nu efter ett års smygande är det dags för ett sista kärleksmöte på Josh hemmaplan medan alla andra berörda befinner sig på lyxig picknicklunch i det gröna.
En oväntat dödlig tragedi
En stor del av speltiden ägnas åt denna på mer än ett sätt hudnära episod, men det bjuds också på idel flashbacks och hopp framåt i tiden. En oväntad dödlig tragedi sätter nämligen definitivt punkt för Janes tillvaro som husa. Men livet går vidare, och ett arbete på en bokhandel bidrar till att hon slutligen beslutar sig för att leva sina drömmar och försöka bli författare.
Alltmedan de ovannämnda societetsparen fortsätter leva kvar i sin sorg efter alla sina krigsdödade söner, bör tilläggas. Fast det kan förstås tilläggas att Jane inte sett slutet på sorg än på ett tag. Fast hon låter sig förstås aldrig knäckas.
Stämningen avbryts
Om det låter som att Mothering Sunday gapar över lite väl mycket, så har ni helt rätt för er. Men i så fall får man väl skylla på författaren Graham Swift på vars alster historien bygger. Fast de frekvent förekommande tidshoppen ligger dock på Husson och manusförfattaren Alice Birch ansvar. Jag kan förstå poängen, men det blir både för hoppigt och hackigt långt innan slutsignalen. Många gånger avbryts den stämning som byggts upp av ännu en flashback eller titt in i framtiden. Så det är allt tur att man kan njuta av skådespeleriet, som överlag är starkt över hela linjen.
Om man skippat en del av det arty…
På samma sätt kan jag också tycka att regissören anstränger sig väl mycket för att inte vara publikfriande i onödan. Visst, jag köper tanken. Men om man likväl skippat en del av de arty tendenserna hade det inte betytt att helheten på något sätt förvandlats till något i stil med Netflix ogenerade kostymsåpa Familjen Bridgerton.
Se bara på Joe Wrights Försoning, som för övrigt också utspelas i skuggan av ett världskrig, det andra i det här fallet. Det är en film gjord med fullständig integritet, mörker och allvar i sinnet som aldrig sackar även om tempot nödvändigtvis inte är överdrivet högt.
Saknar visst mått av nerv
Vad jag framförallt saknar med Mothering Sunday är dramatik och ett visst mått av nerv. Det är gott och väl att det hela bubblar över av den inre delen av dramatiken, men jag hade gärna sett att den haft sin motsvarighet även i den rent fysiska synbara diton.
