JOHANNES BROST berättar sin historia för LEIF ERIKSSON och MARTIN SVENSSON, Dö inte nyfiken (Lind&Co)

Annons

För den såpafrälste tv-tittaren är Johannes Brost säkert mest känd för rollen som bartendern Joker i nittiotalets långkörare Rederiet, men han har även gjort en hel del filmer, som Black Jack, Ulf Malmros Bröllopsfotografen och den artyfartydoftande Avalon, vilken renderade honom en Guldbagge, samt otaliga teaterroller i sådant som lustspelet Charleys tant, Saturday Night Fever och Ludvig Holbergs klassiker Den stressade.

Gudarna ska dock veta att allt inte handlat om arbete i Brosts liv. Det har blivit mycket hårt festande med sprit och droger också. Och damer. Som för att illustrera allt detta börjar berättelsen på stamstället Café Opera en kväll någon gång under ovannämnda decennium. Brost befinner sig där med polaren och rocksångaren Mats Ronander när en ”snygg tjej” raggar på honom. Mötet slutade utomhus nere vid vattnet i närheten där älskog idkades hastigt och lustigt.

Det blir många sådana här berättelser i Dö inte nyfiken – ett inlägg i feministdebatten är det här definitivt inte. Kvinnoaffärer av både det extremt korta och långa slaget går nämligen som en röd tråd i Brosts liv. Det faktum att han har tre barn med tre olika partners säger en del i detta avseende, och han har tydligen inte något emot att berätta om det här. Dock blir det aldrig några detaljerade historier, Skådespelaren konstaterar mest, blir aldrig grafisk eller utlämnande, skryter aldrig och skyller inte på något. Han mest bara konstaterar. För en sak är säker; det här är en man som inte sticker under stol med att han vill ha kul, och det har man som läsare också. Det är i alla fall lätt att sitta och flina för sig själv när man avnjuter historien om den ytterst korta flingen med Gunilla Persson – ja, hon som sedermera blev svensk Hollywoodfru på tv, eller kopplingen till vår nuvarande kung. Eller snarare tre kopplingar. Brost avslöjar nämligen den pikanta detaljen att han och Carl XVI Gustaf är trefaldiga så kallade buksvågrar.

Som bonus får vi också den fascinerande storyn om när den nittonårige Brost hängde i Malmö med Rolling Stones 1965 och hans och Tommy Körbergs besök på det glödheta diskoteket Studio 54 i New York. Körberg och Brost var för övrigt länge såta vänner, men sångarens grovhångel med hans ex på en flådig fest gjorde tydligen slut på den relationen.

Men festande i all ära. Brost har som sagt varit en flitig skådespelare också. Meritlistan är i alla fall lång. Det var dock inte förrän vid 35 års ålder han blev känd av den breda massan. Året var 1981, och Brost spelade huvudrollen i julkalendern Stjärnhuset. Succén gjorde honom rikskänd, och därefter rullade karriärhjulen gradvis allt snabbare. Brost och hans spökskrivare är emellertid inte mycket för att lägga ut texten. Istället bjuds man på många anekdoter och nedslag snarare än en renodlat fullödig biografi. Bland annat berättas om en reklamfilmsinspelning för filmjölk där Börje Ahlstedt söp sig plakat redan innan kameran börjat rulla, en cirkusshow med Robban Broberg där en vettskrämd Brost skulle dra en monolog högt uppkrupen i en mast och en japansk förnedringsshow som spelades in på plats i Tokyo.

Ja, också avhandlas förstås återkomsten och upprättelsen med lågbudgetfilmen Avalon i början på detta decennium. En bra comebackstory går ju omöjligen att motstå. Lika lite som ett gott avslut med en åldrad förälder, för övrigt. För bokens mest rörande avsnitt är förstås när Brost pratar om den varma relationen med sin älskade mor, den hyllade aktrisen Gudrun Brost.

Den här boken har dock mest blivit omtalad för att den ”hänger ut” kända svenska kändisar, bland annat för knarkande då det begav sig. Citatet där Brost kallar Örjan Ramberg för” en sjuk djävel” efter en grov oprovocerad misshandel är förmodligen det mest kända. Allt detta föranledde först Norstedts att hoppa av tåget. Därefter i samband med releasen på annat förlag kom idel no comments eller förnekanden från de namngivna. Huruvida det Brost berättar är sant eller inte kan man alltså undra. Dock måste jag säga att det här ändå som helhet oavsett vilket är en präktig lättläst bladvändare, som är svår att lägga ifrån sig. Sedan hade jag förvisso önskat mig lite mer kött på benen. Berättandet blir i längden väl korthugget och episodiskt. Fast rappt skriven är denna biografi som sagt likväl, och Brost själv verkar trots allt vara en kul typ att hänga med. Han lär i alla fall inte dö nyfiken.

skriven 2016-04-13

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners