MIAMI BLUES

Annons

Litteraturbaserat kriminaldrama, USA 1990
Regi: George Armitage
I rollerna: Alec Baldwin, Jennifer Jason Leigh, Fred Ward, Obba Babatundé, Charles Napier
(Shout Factory) (Region A, amerikansk Blu-Ray)

BETYG: TRE

Var inte överdrivet förtjust i denna filmatisering när den kom, vill jag minnas. Men den fick mig av någon anledning ändå att intressera mig för den litterära förlagan, författaren Charles Willeford och dennes Hoke Moseley-kvartett – “Miami Blues” (1984), “New Hope for the Dead” (1985), “Sideswipe” (1987) och “The Way We Die Now” (1988). Möjligtvis stod Expressens Mats Olsson för boktipset.

Hoppade över “Miami Blues” och gav mig rätt på “New Hope for the Dead” och slutade inte läsa förrän “The Way We Die Now” var avslutad. Kvartetten, eller rättare sagt trion (har fortfarande inte läst “Miami Blues”), blev en av mitt livs bästa läsupplevelser!

Willesford var uppskattad i de för mig rätta kretsarna och jag försökte mig därefter på flera av hans andra romaner, exempelvis “High Priest of California” (1953), “Cockfighter” (1962) (efter tips från Lennart “Larm” Persson), och “The Woman Chaser” (1960), men inga av dessa verk knäckte mig lika mycket som Moseley-kvartetten/trilogin gjort, långt därifrån faktiskt.

Nåväl, för att återgå till filmatiseringen, så känns den helt rätt typecastad: Alec Baldwin i huvudrollen gör den från fängelset nyligen utsläppte sociopaten som blir (ömsesidigt) förälskad i den naiva horan (gestaltad av Jennifer Jason Leigh), ett par som så småningom kommer att jagas av snuten Hoke Moseley (i Fred Wards skepnad). Allt givetvis med det tidiga 90-talets Miami som fond.

Tycker uppenbarligen bättre om verket idag än jag gjorde första gången, kommer inte riktigt ihåg vad jag störde mig på senast, men det kan ha varit manuset i stort, för även om karaktärerna övertygar, gör inte storyn det riktigt.

Mycket, ifrån det brutna buddistfingret i filmens inledning till att Mosley äter middag med förbrytarparet, känns lite väl sökt. Men ändock: det fungerar mestadels, det här är ingen dålig film.

Men inte lika bra som “kusinen” som föddes sju år tidigare (1983), “Breathless” med Richard Gere i huvudrollen; båda filmerna förstås ytterst inspirerade av Godards och Truffauts “À bout de souffle” / “Till sista andetaget” (1960).

Skriven 2015-07-24

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners