Klicka på bilden, för att se hela bilden
Allt som glittrar är inte guld. Inte ens om en av världens bästsäljande kvinnor Mariah Carey är avsändare. Det är det numera ökända Glitterprojektet ett påtagligt bevis på även om det i ärlighetens namn var filmen, inte albumet med samma titel som gav sångerskan hennes första flopp 2001.
Därefter har mycket vatten runnit under broarna. Karriären repade sig med megasäljaren The Emancipation of Mimi fyra år senare, och alltsedan dess har det rullat på. I alla fall ända tills för två år sedan då ingen av singlarna som föregick detta album för ovanlighetens skull lyckades nå Billboards topp-tio. Ett dåligt omen, kallar man sådant, och mycket riktigt är Me. I Am Mariah… så här långt något av ett fiasko. Efter att ha gått direkt in på en sjundeplats sjönk skivan som en sten och droppade till nummer fyrtiotre på bara två veckor. Å andra sidan, inte ens megasäljande superstars är immuna mot de mer eller mindre gratisstreamade musiktjänsternas extremt negativa inverkan på styckförsäljningen av både fysisk och digitalt konsumerad musik.
Fast bortsett från detta, så skulle jag inte vilja påstå att det kommersiella misslyckandet avspeglas i kvaliteten. Hur man än ser på det är det här en såväl habil som varierad skapelse. Men den som mot förmodan skulle påstå att Carey avviker från den inslagna vägen ljuger förstås. Den här sångsamlingen utgör nämligen på det hela taget ännu ett exempel på sångerskans postpopiga repertoar som i alla fall delvis smögs igång med Daydream 1995. Typisk 90-tals-R & B dominerar alltså på sedvanligt vis samtidigt som det kryddas med hip hopinfluerade saker, typ Thirsty och den smittande You Don´t Know What to Do.
Fast det finns för all del undantag som i viss mån påminner om riktigt gamla goda tider. Som skönt popdoftande Miguelduetten Beautiful, souliga Make It Look Good och fina smått gospelanstrukna pianoballaden Camouflage, och någonstans är faktiskt den typen av repertoar att föredra trots allt. Det var så jag lärde känna Mariah Carey på den självbetitlade debuten 1989. Sedan blev hon omgående en superstar, och det är hon fortfarande. Men nu börjar de nya greppen hon tog till ett antal år senare kanske bli väl bekanta. Så vem vet, det kanske är dags att söka sig tillbaka till rötterna igen. Kanske en Musicbox Part 2, hade varit på sin plats, rent av?
Skriven 2014-07-02
Du kanske gillar:
SANNA NIELSEN, Stronger (Lionheart/Universal)
AVA MAX : HEAVEN & HELL (Atlantic) – en veritabel parad av luftigt catchy popmaränger
LARA FABIAN, Camouflage (Warner)
TARJA : FROM SPIRITS AND GHOSTS (Ear Music) – tjusigt, vackert, sakralt och infallsrikt när Nightwish ex-sångerska siktar in sig på julen
