KATHLEEN TURNER i samarbete med GLORIA FELDT, Send Yourself Roses (Headline Springboard)

Annons

För dagens kids – det vill säga alla upp till trettiofem – säger namnet Kathleen Turner förmodligen inte mycket. Men för folk, och då företrädelsevis sådana av manligt kön gjorde denna Missouribördiga brunett ett stort outplånligt intryck från 1981 och dussinet år framåt. Och varför nämner jag då just 1981? Jo, för att den då tjugotjuåriga Turner förtrollade såväl kritiker som publik detta år i Lawrence Kasdans sexiga noir, Body Heat eller Het puls som verket döptes till här i Sverige. Hennes rollfigur Matty Walker var lika hänsynslös som oemotståndlig, något advokaten och älskaren Ned Racine i William Hurts skepnad får erfara innan ridån faller.

Turner belönades med både en Golden Globe och en BAFTA för sin svettiga insats i Het puls, och därmed var saken biff. Den tidigare såpaskådespelerskan hade begåvats med stjärnstatus direkt med sin första filmroll. Därefter följde såväl hits (Den vilda jakten på stenen, Peggy Sue gifte sig, War of the Roses) som prestigeprojekt, typ Prizzis heder som stolpskott (A Breed Apart, Heta nyheter) och en kontroversiell snackis (China Blue). Det var uppenbart att hon inte ville låta sig placeras i femme fatalefacket. Istället var ambitionen att diversifiera sig, något hon pratar relativt utförligt om i denna biografi. Jag sade relativt, för Turner och hennes spökskrivande medhjälpare Gloria Feldt snöar aldrig riktigt in lika mycket på anekdoter och minnen från filminspelningar och motspelare som man kanske hade önskat. Det framgår rätt tydligt att det inte riktigt är sådant som engagerat Turner vid tilblivelsen av denna bok.

Ändå är utförligheten ett genomgående drag överlag i Send Yourself Roses. Åtminstone till större delen, men inte alltid. Som till exempel vad beträffar den ovanämnda mest vitala delen av (film)karriären. Denna gås förvisso igenom i kronologisk ordning, men den här del av boken andas dessvärre en del pliktskyldighet kan jag tycka. Fast Turner gör det trots allt, och det som berättas är oftast intressant, utan att direkt vara av det mest oumbärliga slaget.

Då ges större utrymme till teaterkarriären. Det märks att hon är mäkta stolt över sina insatser i slitstarka stapelvaror, typ Katt på hett plåttak, Mandomsprovet och inte minst Vem är rädd för Virginia Woolf? Den forna sexsymbolen lägger ut texten och berättar om bakgrunden, våndan och förberededelserna inför sina roller, och här drar aktrisen sig inte för att bli i alla fall lite pretentiös. Men vi talar förstås dramatik i högre skolan här, och då är det förstås givet att det inte är helt lätt att undvika sådana tendenser. Ändå uppskattar jag att Turner ger oss en inblick i yrkets både yrkes- och känslomässiga labyrinter på ett rakt och ärligt sätt.

Likaså har jag lätt att ta till mig öppenhjärtligheten vad gäller vedermödorna i det privata. Från känslorna kring faderns alltför tidiga död och det problematiska livspusslet till skilsmässan från maken Jay Weiss efter tjugo år och sjukdomen som fick karriären att falna betänkligt i början på nittiotalet. Sedan blev saken naturligtvis inte bättre av att hon nobbade roller i framtida hits som Ghost och Bridges of Madison County, men det var den svårartade reumatismen hon drabbades av, som fick karriären att gå i stå. Medicineringen fick henne att gå upp i vikt medan den outhärdliga smärtan i slutänden dövades med på tok för mycket alkohol. När det var som värst kunde hon vare sig gå eller vrida på huvudet.

Ett liv i rullstol väntade, men beslutsamheten höll henne på fötter och nya mediciner fick till slut sjukdomen att ge efter. Innan dess spekulerades det emellertid vilt om anledningen till hennes fysiska förändring. Det påstods till exempel att hon knarkade och söp redan innan flaskan blev en vän i den smärtsamma nöden. Falska rykten, givetvis. Men Turner vägrade gå ut och dementera dem eftersom hon inte ville att folk vare sig skulle veta hur svårt hon hade det eller prisa henne för att hon orkade genomleva eländet. Ingen skulle helt enkelt veta hur det stod till med hälsan. Det var en fråga om integritet, att inte tvingas berätta bara för att andra ville det.

Samtidigt fanns ljuset på andra sidan tunneln i form av teaterns fröjder. När millenieskiftet väl inträtt, och hälsan kommit tillbaka gjorde Turner (naken)succé till blandad kritik som Mrs Robinson i Londonuppsättningen av Mandomsprovet. Detta var början på en rad prestigefyllda uppdrag på teaterscenen under de följande åren, och comebacken var därmed ett faktum. Filmkarriären har dock aldrig repat sig även om inhoppet som sexuellt gåpåig och hämningslös manager i tredje säsongen av lysande tv-serien Californication både var ordentligt minnesvärt och gav hopp om framtiden. Värt att notera är också att hon snart även kan ses i Dum och dummare 2. Det kan bli grejor det.

Fast som sagt, det verkar trots allt som om det är teatern som ligger henne närmast om hjärtat. Det är den som närt hennes artistiska ådra på senare år när filmvärlden svikit och gett egot en till synes välbehövlig boost. Det är väl därför hon uppehåller sig så mycket och länge vid tidigare nämnda teateruppsättningar, det är liksom bara logiskt. I egenskap av filmnörd hade jag dock föredragit fler berättelser från bakom kulisserna i Hollywood än de ofta väl svepande nedslag man nu blir serverad. Det är inte nödvändigtvis så att jag saknar saftiga skandalavslöjanden och nedvärderande omdömen om motspelare. Att ”kiss and tell” kan trots allt göras med klass är trots allt ingen hemlighet. Inga jämförelser i övrigt, verkligen inte. Men rocklegenden Sammy Hagar höll inte tillbaka något i sin biografi Red, ändå gjorde han det med stil, humor och utan överdrifter.

Alltså hade det varit trevligt, intressant, spännande, kittlande, ja, vad ni vill, om vi fått oss till livs fler beskrivningar, insikter och perspektiv om livet både i rampljuset och framför kameran i Send Yourself Roses. Dessutom får jag nog säga att det helheten tidvis ter sig lite stabbig och stel. Helheten saknar i viss mån flyt och det känns ibland som att den hårt prövade Turner anstränger sig väl mycket för att ge en viss bild av sig själv. Därmed inte sagt att hon och hennes vapendragare inte fått till en biografi med en hel del läsvärde, men det betyder för den sakens skull inte att den utgör någon veritabel bladvändare.

skriven 2014-07-02

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners