RIVERDANCE, Forum, Köpenhamn den 22 maj 2014

Annons

Det kanske verkar som igår, men faktum är att det har gått hela tjugo år sedan Riverdance blev ett omedelbart fenomen. Det var ju 1994 som världen kunde avnjuta ett imponerande mellanspel i samband med det årets Eurovisionsspektakel i Dublin. Detta framträdande utgjorde förstås ett genombrott av en kaliber ingen hade kunnat föreställa sig samtidigt som den dansande koreografen och skaparen Michael Flatley snabbt blev showens fixstjärna. Denne lämnade emellertid showen efter bara ett år på grund av kreativa meningsskiljaktigheter, men uppenbarligen skadade det inte varumärket det minsta. Det är om något det faktum att man alltjämt uppträder med olika upplagor världen över ett påtagligt bevis på.

Riverdance fortsätter alltså vara en kassako även om både spelställena och omfånget på själva uppsättningen minskat. Till exempel är det tio färre dansare nu än under den ursprungliga Dublinupplagan av showen då det begav sig. Dessutom inbillar jag mig att det var fler musiker än de fyra som stod på scen i torsdags initialt. Men med detta sagt är det mesta sig likt. Att döma av denna version är själen i helheten kvar, det stolta irländska arvet är – fattas bara annat – ständigt närvarande. Samtidigt har musikstyckena skiftat relativt lite genom åren. Det man fick sig till livs på Forum följde med några få undantag låtlistan från det soundtrack som finns utgivet rakt av.

Konceptet är hugget i sten, således. Fast de som har den förutfattade meningen om att Riverdance bara är steppande dans för hela slanten får tänka om. Kvällens föreställning bjöd både på vokala och instrumentala soloinsatser. Av dessa stod den pampiga Lift the Wings kansks ut mest av alla. Det här var något som med lite god vilja kunnat smälta in i valfri Andrew Lloyd Webbermusical. Lika minnesvärd var den avskalat vemodiga Heal Their Hearts, en sång om den längtan fördrivna människor har var än de än befinner sig i världen.

Men utan dansen hade förstås Riverdance inte varit något fenomen. Bland höjdpunkterna märktes Trading Taps, en humoristiskt färgad duell mellan den gamla och nya världens dansanta representanter. Detta var förmodligen kvällens både skojigaste och svängigaste inslag. Mest storslaget var dock titelnumret då hela ensemblen med välbekant simultan precision levererade snabbfotad folkstepp på rad.

För övrigt misstänker jag att nummer som det sistnämnda motiverade de flesta i publiken att tycka att valutan för biljettpengen hade levererats. Vilket är fullt förståeligt, dansarnas skicklighet imponerade onekligen. Sedan är det svårt att komma ifrån att Riverdance var och är en tämligen unik skapelse någonstans mellan show och musical. Fast den löst sammanflätade historien om fattiga emigranter med siktet inställt på det stora landet i väster fungerar förstås mest som en ursäkt för det skickliga artisteriet. Dessutom vilar det en lätt flummig new age-orienterad och småsentimental naturromantisk stämning över helheten som tar udden från en historia som kunnat beröra mer.

Å andra sidan kan man nog med stor säkerhet hävda att tanken med Riverdance aldrig varit att dansa omkring i Les Miserables tungsinta revir, så det finns väl ingen anledning att gnälla alltför mycket.

skriven 2014-05-23

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners