MAGNUS DEN STORE, Malmö Arena, Malmö den 18 april 2014

Annons

FAKTA
Regi: Christoffer Bendixen
Manus: Magnus Uggla, Per Andersson, Christoffer Bendixen
Kapellmästare: Marika Willstedt
Medverkande: Magnus Uggla, Nathalie Akselsen, Ellen Lindström, Marie Nordmark Sjöström, Anna Stenbeck

Senast vi såg Uggla arbeta på krogshowskonceptet var i Ugglas Revy för sisådär fem år sedan, och nu gör han succé igen. Hundratusen personer har sett nya föreställningen Magnus den store bara under sejourerna i Stockholm och i Göteborg på Hamburger Börs respektive Rondo, och för en knapp månad sedan inledde den store lille artisten en arenaturné som tar honom till nio orter runt om i landet.

Det kan dock vara på sin plats att påpeka att Magnus den store knappast kan betraktas som en direkt fortsättning på Ugglas Revy. Sistnämnda föreställning var en lyckad uppdatering av gamla tiders revyer, och var större i formatet rent allmänt. Inte minst fanns det en ensemble som backade upp och avlastade stjärnan på ett helt annat sätt än vad som är fallet nu. Här är det nämligen Uggla som får dra merparten av lasset på egen hand. Vilket väl är fullt logiskt. Den här showen handlar ju trots allt till skillnad från förra försöket i genren om honom själv fullt ut.

Vi talar helt enkelt självbiografisk berättelse av den löst sammanflätade sorten där även en potentiell skandalös framtid med prinsessan Estelle utforskas i dess klimax.
Fast alla människor börjar förstås som spermier, och Uggla var tydligen redan på det stadiet krullhårig och försedd med glasögon om man nu ska gå efter den animerade filmen som visades på videoskärmarna. Bara av dessa inslag kunde man dra slutsatsen att den kaxige, smått provocerande lustigkurren är tillbaka fullt ut.
Men de som mot förmodan tvivlade på detta kunde å andra sidan bara komplettera med den tralliga Nallebjörn, en sång om en gayig Ugglas förkärlek för håriga manliga nallar i en alternativ värld. Alltihopa illustrerat med två juckande björnar i läderutstyrsel givetvis. Tramsigt? Absolut, men också riktigt skojigt. Lika lustig var det försvenskade numret av Cabaretnumret Mein Herr, som tro det eller ej hade fått könsbyte som bärande tema.

Andra lyckade inslag var en Las Vegasinspirerad croonerversion på engelska av Dansar aldrig nykter och Århundradets fest, om saknaden efter det glittriga åttiotalet. Eller varför inte Finalen, en uppspelt skapelse om hur j-vla bra allting är i en potentiell, men föga trovärdig framtid. Allt kan dock inte vara guld som glimmar, och det var det inte här heller. En sketch där de vanligaste raggningsklyschorna avhandlades lyfte aldrig medan inslaget med buktalar-Uggla och hans Göteborgsbördiga docka Glenn bara så att säga glänste glimtvis.

Fast det spelade förmodligen ingen roll. Eventuella missräkningar var förmodligen glömda i samma ögonblick som det hitspäckade medleyt på slutet drogs igång. I det läget brydde sig antagligen knappast någon om att helheten faktiskt tedde ojämn och inte alldeles gjuten. Vilket var lätt att förstå. Uggla är en garvad entertainer som alltid gör ett gott professionellt dagsverke. Sedan för egen del ska villigt erkännas att den avslutande Så mycket bättrecovern Jag och min far förlät det mesta. Det var Uggla på sitt mest sårbara och hudnära humör, och det var fullständigt övertygande.

skriven 2014-04-19

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners