LOCAL HEROES – EN RESA I SPRINGSTEENLAND, Röda Salongen, Hässleholms Kulturhus den 1 februari 2014

Annons

FAKTA
Kapellmästare: Niclas Brandt
Med bland andra Dan Reed, Jörgen Johansson, Calle Kristiansson, Martin Jernse och Emma Essinger

2014 har femtio år förflutit sedan Bruce Springsteen hängde på sig en gitarr första gången, trettio år sedan hans megasäljare Born in the U.S.A. släpptes och inte minst ett helt sekel sedan Hässleholm grundades. Det ska vi fira tyckte Springsteen-fantatikern Jörgen Johansson, känd från Dimestore Junkies och hans vapendragare, kapellmästaren Niclas Brandt, och drog igång ett projekt med vännerna för att hylla New Jerseys store rockson. För som den förstnämnde mycket riktigt påpekar i evenemangets roliga självironiska förfilm, det finns ju så många likheter mellan Ashbury Park och Hässleholm.

Den renodlat musikaliska biten av tillställningen andades dock vare sig distans eller självironi. Denna resa i Springsteenland präglades snarare av en sådan pur spelglädje, inspiration och kärlek till artisten i fokus att man inte kan göra annat än att lyfta på hatten så här efteråt. Och då har jag ändå inte nämnt något om professionalismen som var över förväntan på nästan varje punkt denna afton. Under dryga två timmar – pausen borträknad – levererade alla inblandade mangrant.

Sedan kanske gnällspiken skulle kunna ha synpunkter på repertoaren. Åtminstone med de kritiska nördglasögonen på nästippen. För det här var i första hand en livsbejakande sightseeing bland hitsen och övriga säkra kort i katalogen. Glöm det där med botaniserande bland det obskyra, här var syftet i första hand att skapa eufori och blue collar partyglädje.

Lalligare än i körtjejerna Mixess version av Easy Money eller i avslutande och med tanke på väderleken synnerligen passande Waiting on a Sunny Day med alla medverkande på scenen blev det emellertid aldrig. Däremot blev det mycket av den muskulösa rock som E-Streetband tidigt patenterade. Från Jörgen Johanssons läckra precisa version av We Take Care of Our Own via Joddla med Siv-frontmannen Martin Jernses svettiga tolkning av I’m Goin’ Down och lysande saxofonisten Emma Essingers grabbatag på Cover Me till ex-Idolen Calle Kristianssons tappra försök att göra Born to Run rättvisa var det idel fylliga ljudbilder på menyn som gjorda att rocka till på de stora arenorna.

En Springsteenfan kan dock inte leva på rockgodis allena. Därför varierades dieten med sådant som karga Nebraska, signerad Johansson själv och en fin pianobaserad Thunder Road med singer/songwritern Ted Norris. Fast bland de softa låtarna knockade nog trots allt My Hometown och Streets of Philadelphia mest. Här adderade comebackande amerikanen Dan Reed en smekande vuxenpopkänsla med en diskret soulantydan på ett sätt som var närmast magiskt.

Summa summarum, så misstänker jag att Bossen själv varit både nöjd och rörd över denna hyllning. Men han hade nog liksom jag tyckt det var både synd och skam att projektet slutar efter endast två utsålda föreställningar. Vad sägs om en Sverigeturné? Till att börja med.

skriven 2014-02-02

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners