BOSTON – Tom Scholz tog tio år på sig för att värka fram nytt album

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Boston är mest kända för att ligga bakom ett av världens bäst säljande debutalbum någonsin. Likaså är megahits som Amanda, Don’t Look Back och naturligtvis More Than A Feeling stapelvaror på alla classic rockstationer med självaktning. Också är bandet beryktat för att ta extremt lång tid på sig för att släppa nytt material, och nya albumet Life, Love & Hope är inget undantag i det avseendet. Ett helt decennium har det tagit chefsdesignern och borne perfektionisten Tom Scholz att värka fram detta alster, något han gärna medger varit jobbigt.

– Ja, att göra ett sådant här album kostar på otroligt mycket på det personliga planet, säger han. Och det gäller inte bara mig, min fru påverkas också. Hon har inte haft någon semester på sju år. Det är verkligen extremt. Så javisst, det tar för lång tid och ja, det är för jobbigt. Jag hade önskat det var lättare, men å andra sidan, om det varit så hade alla gjort det.

Varför drar det då ut på tiden så mycket? Ja, enligt Tom själv har det indirekt att göra med att han aldrig vet vad som komma skall när han går in i studion. Utkast till en eller kanske två sånger finns kanske, men i övrigt är sidorna med idéer blanka.

– Sedan när jag kommer igång har jag idéer beträffande allting, inklusive ackord arrangemang och instrumentering. I grund och botten är det då också så att varje grej jag prövar komplicerar mitt jobb ytterligare. Men experimenterandet ger viktiga erfarenheter, så när två sånger är klara får jag en känsla för vilken inriktning skivan kommer att få.

– Vilken av de tidigare skivorna tycker du den här är mest lik då?

– Well, många har sagt till mig att de tycker den här påminner mest om vår första. Vilket inte var tanken från början. Men jag är inte förvånad över att folk tycker det. Jag använder fortfarande mycket av samma utrustning och tänk som då. Fast på samma gång finns där definitivt en del saker som man inte hört förr. En loop finns till exempel på ett spår liksom en låt med bara kvinnlig sång och ett klassiskt stycke. Men mycket påminner ändå om gamla saker. Helt klart.

Tom berättar lite överraskande att responsen hemma i USA hittills varit ”väldigt bra”. Trevligt, tycker sångaren. För att inte tala om välbehövligt med tanke på att han arbetar ensam i studion nittionio procent av tiden, och därför inte har en aning om vad folk tycker.

– Den ende som hör musiken innan den släpps är min fru, så jag gör bara vad jag själv gillar, och vill lyssna på själv. Saken är den att innan första skivan släpptes hörde jag aldrig någon säga att det jag gjorde var bra. Sedan bestämde jag mig för att hyra in andra musiker. Det pågick under flera år, men jag fick aldrig det jag ville ha, ingen kunde någonsin återskapa det jag hörde i mitt huvud. Så 1974 bestämde jag mig bara för att bygga en enkel studio och göra allt själv.

– Vilket i sin tur ledde till fram till den självbetitlade debuten?

– Det var då jag insåg att jag kanske hade något bra i mig trots allt. Det var demon till första skivan som gjorde att folk sade något snällt om min musik för första gången. Ändå ville skivbolaget att jag skulle spela in sångerna på nytt. Jag visste att det aldrig skulle funka, för att kunna koncentrera mig måste jag vara ensam. Så jag tog bara demon till studion och mixade den själv, och ingen fick någonsin reda på att skivan var inspelad i min källare.

– Däremot gav den dig en raketartad början på karriären, och sedan har det bara fortsatt. Det är trettiosju år sedan allt började nu?

– Ja, jag är på sätt och vis alltjämt förundrad över hela grejen. Jag trodde jag skulle arbeta som ingenjör hela livet, så det här känns lika märkligt idag som för trettio år sedan.

– Fast du har alltid hållit låg profil vid utanför scenen. Du verkar aldrig ha brytt dig om glamouraspekten?

– Nej, när jag äntligen fick chansen att göra en skiva var jag nästan trettio. Jag var vuxen, så jag visste vad livet handlade om. Jag kan inte påstå att jag inte lärde mig något av succén, men jag tänkte aldrig låta den stiga mig åt huvudet. Min tanke var bara att göra det bästa av det, och se vart det kunde föra mig.

Skriven 2013-12-16