SAMMY HAGAR – rockstar och affärsmogul som bara vill ha kul

Annons

Driven affärsman, idéspruta och stenrik tequilamogul med ett restaurang- och barimperium. Allt detta kan sättas på Sammy Hagars visitkort i dagens läge. Men han har också förblivit en tvättäkta rockstar i över fyrtio år såväl i egenskap av frontman i sjuttiotalsbandet Montrose och Van Halen som i supergruppen Chickenfoot och som soloartist. Fast historien slutar inte där. Senaste projektet går under rubriken Sammy Hagar & Friends, och är en stilmässigt mixad skapelse med några av sångarens många vänner och kollegor, däribland Kid Rock, countrystjärnan Toby Keith, blueslegenden Taj Mahal och Journeygitarristen Neal Schon.

– Ja, och alla som intervjuat mig verkar verkligen gilla det här också, myser sångaren. Själv älskar jag vad vi gjort den här gången, det visar vem jag är idag. Det får mig att le med hela ansiktet. Det här är sådant jag spelar och lyssnar på nu. Jag har skrivit hundratals bra rock’n’rollåtar, men jag vill tänja på gränserna också, och det kan vara j-vligt svårt.

Sammy säger att den kärlek han hyser till de nya låtarna är enda anledningen till att han vill få framgång med dem. När han försökte göra något lika eklektiskt första gången på 2006 års Livin’ It Up fick han enligt utsago ”så mycket skit att plattan inte ens släpptes i Europa”. Fast den här gången tror han ändå att de egna varma känslorna på något sätt ändå ska överföras till de som lyssnar. En from förhoppning förstås, men oavsett hur det går kan Sammy förstås leva i vissheten om att han gjort en spontan skiva med vännerna.

– Absolut. Ända sedan jag byggde min första restaurang i Cabo har folk kommit ner och spelat där. Särskilt när jag fyller år i oktober brukar vännerna komma. Då dyker Slash, Alice Cooper, Toby Keith, Kenny Chesney, Stephen Stills och andra upp. Det har blivit en del av min livsstil, och det har gjort mig till en bättre musiker. Så jag ville göra en platta på samma sätt. En del har inte självförtroendet att släppa taget från början, men när de väl gör det händer det saker.

Sammy kan uppenbarligen inte låta bli att namedroppa sina kända vänner, men det verkar mer vara en fråga om stolthet och öppenhjärtighet, snarare än skryt och ego. Dessutom har han som sagt varit rockstjärna i drygt fyrtio år och har trots allt en meritlista som inte många kommer i närheten av. Men när samtalet glider in på det där med de fyra decennierna har han själv lika svårt att greppa det som undertecknad.

– Well, det har du rätt i. Det verkar inte alls vara så länge sedan allt började. För mig är Montrose, Van Halen och Chickenfoot tre olika kapitel i mitt liv. Energin är likadan, enda skillnaden är att vi kommer riktigt bra överens i Chickenfoot. Men jag insåg inte att jag gjort så mycket förrän jag läste min egen bok. Jag kan knappt tro att fyrtio år har gått eftersom jag känner likadant idag. Om jag vill skriva en sång måste jag bara gå upp direkt även om klockan är halv tre på natten, så det finns aldrig särskilt mycket metod i galenskapen.

– På tal om din bok Red. Det är en tämligen frispråkig biografi?

– Jag försöker alltid säga sanningen, och om du nu ska skriva en biografi så måste du berätta allt. Du får bara en chans, och om man haft ett så rikt liv som jag behöver man inte överdriva eller hitta på. Jag berättar allt i kronologisk ordning, och jag blev själv chockad när jag läste om boken. Fan, tänkte jag, jag har arbetat hela mitt liv.

– Ja, och du är väldigt involverad i affärsvärlden också. Du har ditt tequilamärke, dina restauranger och så vidare. Varifrån kommer det intresset?

– Det är en helt annan skapelseprocess. När jag tröttnar på att vara soloartist blir jag medlem i ett band, när jag får kicken återgår jag till att vara solo, och när jag tröttnar på det sysslar jag med affärer. Det känns nytt och fräscht, jag är en adrenalinjunkie. Men det handlar inte om ego, utan om tillfredsställelse. Jag ger folk arbete och kan hänga med mina vänner.

– Några som uppenbarligen inte är dina vänner längre är dina forna bandkollegor i Van Halen. Har du pratat med Al och Eddie alls sedan återföreningen 2003-2005?

– Nej, det har jag inte. Turnén 2004 var verkligen en dålig erfarenhet. Det är något jag aldrig vill göra om igen. Kanske hade det hjälpt om jag och Eddie träffats, spenderat ett par veckor tillsammans och hittat vänskapen igen. Men jag skulle absolut inte göra det för pengarna, och även om vi kom bra överens skulle jag aldrig åka ut utan nya låtar. Att bara spela 25-30 år gamla sånger vore bara smärtsamt.

Skriven 2013-09-30

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners