LAILA BIALI – den prisbelönta jazzpopiga croonern valde familjen före Sting

Annons

En gång i tiden på den filmiskt svartvita tiden associerades crooning inte sällan med Tony Bennett och The Rat Pack alias Frankie, Dino & Sammy. Men de senaste två decennierna har framförallt kvinnorna i många fall såväl förfinat som förnyat och tagit över genren även om Michael Bublé nu för all del utgör ett lysande manligt undantag i smeten. I dessa dagar lyser namn som Norah Jones, Diana Krall, Jane Monheit, Madeleine Peyroux och Lizz Wright allt som oftast starkare än herrarna.

Skyndar jazzigt långsamt med blandning av popelement

Liksom Laila Bialiför övrigt. Sedan må denna kanadensiska Grammyvinnare och tillika samarbetspartner till självaste Sting inte vara ett lika känt namn som en del av hennes kollegor, men att hon har gjort ett starkt musikaliskt avtryck råder det knappast någon tvekan om. Att blanda upp jazzdieten med popelement och annat är något som gett henne både uppmärksamhet och framgång. Fast med detta sagt; samtidigt medger vokalissan gärna att skynda långsamt är något av hennes melodi.

– Ja, du vet jag skulle nog vilja påstå att jag är något av en långdistanslöpare, säger hon per telefon från hemstaden Toronto. Jag gav ut en skiva 2014 som spelades mycket på collegeradio, och efter det insåg jag att jag måste återuppfinna mig själv och gå tillbaka till något som är mer jag. Jag vill ju spela tills jag är åttiofem och dör på fläcken.

Alltid oroad för att ramla mellan stolarna

Nu kanske detta låter som ett något dramatiskt deklarerande från Lailas sidan. Å andra sidan fyller hon bara jämnt fyrtio i oktober, så det jordeliga slutet är rimligen långt borta. Men bortsett från det verkar hennes poäng vara att om hon nu vill ägna sig åt musiken på heltid ända tills håret är vitt då krävs det att man är sig själv. House of Many Rooms, som var titeln på nämnda album må ha varit en framgång, men det utgjorde samtidigt ett gästspel i en singer/songwriterartad gospelvärld. Lika bra då att återgå till de jazzpopiga rötterna, vilket skulle det visa sig var rätt väg att gå. Den självbetitlade uppföljaren vann nämligen en Juno, Kanadas motsvarighet till en Grammy. Och på den vägen är det. Nyligen släpptes nya verket Out of Dust, en skapelse som överlag har fått god kritik.

– You know, den har verkligen fått bra respons. Och eftersom det här knappast är någon traditionell jazzskiva, utan mer av en syntes av jazz och andra genrer – det är en reflektion av min smak – så är jag alltid oroad för att jag ska ramla mellan stolarna. Att det inte ska låta tillräckligt jazzigt elle inte tillräckligt popigt. Men överlag är det ändå en bra grej.

Fortfarande någon kul som inte gör mormorsjazz

– Du låter nöjd?

– Ja, jag tycker verkligen det här albumet fångar var jag befinner mig för tillfället. Den enda pusselbiten som saknas är några covers till, till exempel något från The Great American Songbook och några popklassiker. Bara en tolkning finns med den här gången, så materialet lutar definitivt mest bara åt att vara renodlade original. Jag har aldrig varit inne på att göra de där edgy jazzygrejorna. När det gäller genrer kommer jag från en popvärld, det känns mer samtida.

Måhända delger sångerskan oss onödigt mycket information här. För en sak är säker; det här är en dam som inte i första hand tittar bakåt.

– Nej, jag är trettionio. Jag ser mig fortfarande som någon som är kul och inte gör ”mormorsjazz”. Fast på samma gång visar Out of Dust ändå upp en mjukare, mer slickad sida av mig.

Ex-Policen ”beundrar henne enormt”

Laila har för övrigt själv producerat denna senaste sångsamling tillsammans med sin trummis och tillika äkta make Ben Wittman, en välmeriterad herre som bland annat arbetat med folk som Rosanne Cash, Paula Cole och inte minst självaste Paul Simon tidigare. Han fick även vid något tillfälle chansen att turnera med Sting, men det rann ut i sanden. Eller rättare sagt, livet kom emellan när Laila blev gravid under sitt (turné)samarbete med honom. Men vi återkommer till det. För först genomlevde Laila själv en minnesvärd sejour med den före detta Policemedlemmen, och uppenbarligen gjorde hon extremt ett gott intryck.

– Hon är en spännande och unik talang, och jag beundrar henne enormt, ska han ha sagt om Laila när allt var över.

– Fast det var bara under en kort period jag åkte runt med honom. Allt började i augusti 2009, och en månad senare blev jag gravid. Vilket var en överraskning. Men vi gjorde mycket roligt. Vi hann göra Letterman, Today Show och en massa annat först innan jag slutade.

Ett svårt beslut för Ben

– Men din historia om Sting slutar inte där. För sedan fick din man ett erbjudande?

– Ja, han upptäckte Ben, och ville att han skulle följa med på turné. Men jag skulle föda mitt under den perioden, så han bestämde sig för att välja familjen. Det var svårt för honom, men än idag ångrar han sig inte. Ibland när jag berättar den här historien blir folk förvånade för de flesta skulle bara hoppa på tåget ändå. Och jag dömer ingen för ett sådant val, men Ben tog ett annat beslut.

Led av depression

På tal om beslut, så tog Laila ett slags definitivt sådant om än omedvetet redan när hon var tre. Det var då hon klättrade upp på familjens pianostol och började plinka fram temat till Sesame Street. Därmed var hennes öde hugget i sten. Typ. Under ungdomsåren ville den blivande sångerskan bli klassisk konsertpianist, men den karriären satte en armskada p för. Istället lyckades hon få ett ettårigt stipendium i Toronto för att studera jazz.

– På det stadiet led jag av depression. Jag hade ingen energi och hamnade i jazzen av en händelse. Folk sade till mig att jag hade något speciellt, så det var utomstående som uppmuntrade mig att söka stipendiet. Då kände jag att musik kan vara en sådan överväldigande och kraftfull sak. En källa till glädje och läkande. Och den listan bara fortsätter.

Diana Krall – bästa jazzintroduktionen

– Men vad gäller det stilmässiga, så har du vad jag förstår alltid – med undantag då för House of Many Rooms – sysslat med den här vokala jazziga croonerstilen på dina album?

– Yeah, Diana Krall var min bästa introduktion till jazz. Jag hörde hennes album *All for You i high school. Sedan när jag började med jazzen ”officiellt” snöade jag in på tyngre grejor som Wayne Shorter och Chet Baker. Längre fram upptäckte jag Cassandra Wilson som brukade göra popcovers, croonern Jane Monheit och Eva Cassidy. Hon hade en otroligt vacker röst.

Kan inte bara vara konst för konstens skull

– Du verkar onekligen uppskatta de melodiösa, gränsöverskridande, känslostarka sakerna framför det traditionellt svåra i genren?

– Ja, om något enbart rör sig på ett intellektuellt plan lämnar det bara mig kall. Jag måste höra att det finns ett hjärta i musiken. Det kan inte bara vara konst för konstens skull. Bland samtida sångare älskar jag Gregory Porter. Han har de där själfulla kvaliteterna. Man kan höra att han växte upp med soulmusiken.

Hade kunnat knocka med en fjäder

– Avslutningsvis, du nominerades för en Juno Award redan 2010, men vann som sagt inte en förrän med din förra självbetitlade skiva i kategorin Årets bästa vokala jazzalbum. Vad var din reaktion på det? Att det var på tiden?

– Det är så lustigt att du frågar mig om det. Men i ärlighetens namn blev jag så chockad över nomineringen. Jag var ju säker på att skivan inte skulle vara jazzig tillräckligt. Sedan när jag ändå vann hade du kunnat knocka mig med en fjäder. Det var så episkt för om inte annat var det en bekräftelse på att jazzsamfundet i Kanada omfamnade vad jag gör.

Skriven 2020-05-26

*House of Many Rooms var titeln på albumet som åsyftas.
*All for You: A Dedication to the Nat King Cole Trio var precis som titeln säger Diana Kralls hyllning till den alltför tidigt bortgångne jazzcroonern.

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners