KATARINA HARRISON LINDBERGH, Vampyrernas historia (Norstedts)

Annons

Jag har gillat vampyrer sedan jag var barn, då jag främst utsattes för sådana i diverse serietidningar, eftersom TV i princip aldrig visade något i skräckväg. En och annan bok blev det väl också. Jag tyckte att det var något genuint obehagligt med vampyrer; de såg nästan – men bara nästan – ut som vi människor, och de var helt och hållet onda. Deras enda mål var att döda de levande och härska över världen.

Det har väl knappast undgått någon att vampyrer är otroligt populära idag, de är precis överallt, i alla möjliga former, och antagligen kommer bubblan snart att brista. Jag, som ju egentligen gillar denna vandöda varelse, har tröttnat, men inte bara beroende på överexponeringen. Nej, dagens vampyrfiktion vänder sig oftast till ungdomar och då främst till unga tjejer. Det jag gillade med genren är nästan som bortblåst. Publiken vill inte ha skräck, den vill ha romantik och allegorier för utanförskap. Blodsugarna har gjorts blodfattiga.

Faktaböcker om vampyrer har det också kommit en hel del de senaste åren, tyvärr vänder sig de flesta av dessa även de till tonåringar. Men ny i boklådorna är “Vampyrernas historia” av Katarina Harrison Lindbergh, en rejäl volym på drygt 400 sidor, riktad till genuint intresserade.

På det hela taget är Harrison Lindberghs bok en alldeles utmärkt, detaljerad översikt av vampyrer i mytologi och fiktion, och fattas bara annat när jag i förordet konstaterar att författarinnans välbekanta efternamn beror på att hon är gift med historikern, författaren och Tintinfantasten Dick Harrison.

Boken är indelad i tre delar, och tar upp vampyrtrons ursprung i olika länder världen över, även våra nordiska varianter, för att därefter kasta sig över vandöda i litteraturen, på scen och på film. Även vampyrer i dagens moderna samhälle avhandlas; vampyrsekter och folk som tror sig vara vampyrer. Här finns mycket matnyttig fakta och i det förhållandevis långa avsnittet om Draculaförfattaren Bram Stoker får jag veta en del jag inte kände till tidigare, då Harrison Lindbergh avfärdar uppgifter i andra böcker om Stoker och hans skapelse.

Men går vi in på mitt specialområde, film, måste jag komma med invändningar. Vi är överens om att den svenska “Vampyrer” (2008) är den sämsta vampyrfilm som gjorts, men Harrison Lindbergh har märkligt nog inte mycket till övers för brittiska Hammer Films klassiska filmer – och de skäl hon räknar upp är förstås orsakerna till att jag och många med mig gillar de filmerna. Hon verkar mer förtjust i tjejigare grejor, som Anne Rice-filmatiseringarna, och hon har inga större invändningar mot Coppolas rätt usla “Bram Stokers Dracula”. En del mindre, obetydliga filmtitlar nämns, men av någon märklig anledning glöms 1980-talets bästa och viktigaste vampyrfilm bort helt och hållet; Kathryn Bigelows “Near Dark” (“Natten har sitt pris” på svenska) från 1987.

Även tecknade serier glöms bort fullständigt, här finns inte ett ord om Marvel Comics inflytelserika 70-talstidning “Tomb of Dracula” (som bara hette “Dracula” i Sverige), eller om den ikoniska Vampirella från Warren Publishing. Kanske beror det på att Harrison Lindbergh, som är drygt tio år yngre än jag, är för ung för att ha ett naturligt förhållande till dessa? Hon läste kanske aldrig serier?

Stilmässigt svajar boken lite, språket är kanske aningen torrt och opersonligt, och texten lider ibland av anglicismer – det engelska substantivet “character” ska självklart översättas med roman-(novell-, roll-)figur, inte med “karaktär”! Däremot bör förstår denna figur besitta karaktär. Och visst säger man “huvudperson” och inte “huvudkaraktär”; ett märkligt ord som skär in i min ryggmärg.

Men dessa invändningar till trots, är “Vampyrernas historia” en klart rekommendabel och mycket givande bok, som säkert kan komma att bli något av ett svenskt standardverk i ämnet.

skriven 2011-07-28

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners