THE SIGN-FEST, Plan B, Malmö den 9 november 2019

Åtta band och sju timmar

The Sign är ett svenskt skivbolag som specialiserat sig på rock, metal, psychadelika, retro och annan tuff musik. Detta enligt skivbolagets info. Den här endagsfestivalen drar runt med åtta band och gör en turné med nedslag på fyra ställen i Sverige. Allt för banden ska nå ut till ny publik och samtidigt sälja lite plattor och övrig merch.

Övervägande hög kvalitet

På Plan B, Malmös coolaste musikklubb fick vi under sju timmar lyssna musik av varierade stil. Under den dryga halvtimmen som de hade till förfogande gällde det att övertyga publiken om hur bra de var. Vissa var lättare att ta till sig än andra. Ibland behövs det ju mer än en lyssning för något ska fastna riktigt.

Tyckte dock det var övervägande hög kvalitet på musiken och inte minst var det inlevelse och bra tryck på scenen. Måhända ljudbild kanske inte alltid var på topp, men med tanke på att soundchecken för varje band var under en minut så…

The Sign har på Spotify satt samman en spellista så där har jag lyssnat på hur banden låter i studio. Jag baserar ändå mina recensioner av banden av upplevelsen på Plan B.
Då kör vi……

Flowerpowernostalgi

Children of the Sün fyllde hela scenen då de bestod av sex kvinnor och två män. Inte mycket plats att dansa runt, mest sångerskan som svängde runt lite. På skiva tyckte jag att det lät tamt, men bandet tog ut svängarna betydligt mer live. Schysst gitarrist och gitarrsound med tidstypisk waw-wah. Bandet är starkt inspirerat av flowerpower, en skvätt psykeldelisk rock och folkmusik från slutet av 60-talet. De har nog mer än en gång lyssnat på både Joplin och Mamas & The Papas. Deras romantiska tolkning av både den eran och musiken är ett kul inslag i den musikaliska mångfalden. Snygga harmonier från hela bandet och mycket stämmor från de två körtjejerna. Det tidstypiska orgelsoundet var pricken över i-et.

Kaxig 70-talsrock

Hot Breath från Göteborg var riktigt bra. Coola rocklåtar med catchy refränger. Bredbent 70-talsrock och kaxig attityd. Bandets frontman, eller frontkvinna i detta fall hanterade både gitarr och sång och såg ut att trivas i den rollen. Det är här en musik man blir både glad av och gärna hoppar runt till. Eller glider fram i en bil med nervevade rutor och musiken på hög volym. Upptempo för hela slanten. Bra respons från publiken gjorde att bandet tände till. De har precis släppt en EP som förhoppningsvis ger utdelning i form av fler spelningar.

Snöskoterrock

Piss River ända från Umeå spelade sin skitiga garagerock, och hade de varit mer etablerade med bättre budget hade de förmodligen kört in med en snöskoter på scenen. Det var intensivt och pang på. Kanske inte det mest harmoniska och skönspelande av band, men det kändes äkta.

Även här var det en kvinna som frontade bandet. De alltför snabba låtarna blev ganska onyanserade medan det blev bättre dynamik när de lugnade ner sig. Ett typiskt livefenomen när man i studion lägger ett par gitarrer medan man live ska kompensera detta med att vrida upp ljudet ett snäpp för mycket. Nåväl, om inte annat var de underhållande den halvtimmen som de fick till sitt förfogande.

Hårdrock med alla attribut

Hypnos var nästa band på scen, och det första som slog mig var att de lät som Iron Maiden eller något ditåt, men konstaterade att de nog hade lyssnat på både Maiden och en hel hoper andra 80-tals band då det kändes lite spretigt bland låtarna.

Sångaren gick högt upp i sångregistret, och det lät mestadels bra. Självklart var det dubbla gitarrer som spelade unisona solon. De utstrålade verkligen hårdrock med både kläder och frisyrer. Någon av låtarna lät som en Lizzycover, men det kan vara en tillfällighet.

Som sagt, attityden och självförtroendet var det verkligen inget fel på, men några års erfarenhet kommer säkert göra bandet gott. Ska jag våga påstå att de även lyssnat på Rainbow tror jag inte någon säger emot mig. Men va fan, de trivdes på scenen, det syntes på lång väg. Och att vara hårdrockare och se coola ut, vem vill inte vara det?

Garagerock med full power

The Drippers från Göteborg bestod av tre goa gubbar som slet häcken av sig från början till slut. Det första man läser om bandet är att de både låter och vill låta som Hellacopters första platta. Kan ju tyckas lite underligt att det som ett mål men vad tusan, alla har vi olika mål här i livet. Det var rejält manglande rakt genom. Då både bassist och sångare sjöng nästintill unisont så blev det bra tryck i sången. Inte bara refränger men verser stod bägge o sjöng för fulla muggar. Det var snärtiga korta rocklåtar och schyssta rockriff. Vill nog påstå att de även har lyssnat på Motorhead mer än en gång. Kollar man på deras debutplatta som kom i somras är i princip alla låtar under tre minuter. Ett coolt band!

Maskerade män intar scenen!

Märvel fick inte heta Marvel av rättsliga själ. Underligt…. Den här hemliga trion som uppträder med actionhjältemasker har funnits i drygt 15 år. I våras släpptes deras sjunde album så det är ett erfaret gäng vi pratar om. Märvel är ”jättehemliga” och vägrar berätta vem som döljer sig bakom maskerna men jag räknade ganska snabbt ut att det var samma snubbar som kopplade in sina prylar och gjorde ljudcheck. De gick bara ut och tog på sig sina hemliga masker. Klart lustigt…. Det låter mycket 70-tals rock och Kiss. Slagkraftiga refränger och ko-klocka. De kör en tämligen brutal version av DIre Straits Sultans of Swing och live är det lite grötigt och svårt att urskilja melodier emellanåt.

Lyssnar man däremot på studioinspelningar öppnar sig ett helt annat band. Publikmässigt kände det som Märvel drog mest folk. Efter bandet spelat klart blev det helt klart färre i publiken. Det är alltid lika kul att upptäcka den här sortens band. Schysst musik och en kul attityd.

Introvert muller

Vokonis, spelar sin tunga doom/prog/metal och har långa låtar med skumma teman. Det är dock väldigt svårt att höra vad de spelar och det blir tyvärr ofta en ljudmassa som bara mullrar ondskefullt. Är det målet har de lyckats väl. Däremot låter deras skivor alldeles förträffligt och de har coola låtar med både tunggung och fräcka passager. Väl värda att lyssna på. Har kollat bandet vid tidigare tillfällen men det lät ungefär lika mullrigt och murrigt. Synd på så rara ärtor som man brukar säga.

Mammutar, bläckfiskar och äppleträd

Skraecködlan stod som headliner för kvällens musikfestival och ja, det är de absolut värda. De spelar fuzz/doom/space/wah-wah-rock och med fantasifulla texter har de skapat en egen mystisk sfär som de sakta bygger upp.

Senaste plattan EUROPE som kom i vintras är en konceptplatta med texter om mammutar och bläckfiskar. Ganska skruvat men kul. Det är blytung musik och manglande riff som aldrig slutar. Som sista band fick de dessutom förmånen att spela i över en timme och de hann plocka flera godbitar från bandets tre fullängdare.

Creature från nya plattan fick öppna konserten och publiken var genast med på noterna och diggade i takt. Trots den massiva ljudbilden kunde man höra texterna hyfsat så där kunde jag inte gnälla. Vidare med Eldfågel.. Flera av låtarna som Monstro och Elfenben är uppåt tio minuter, så det är gott om plats att dra ut på de ändlösa riffen och bara digga på. Talisman med finstämt intro och långa instrumentala delar skulle kunna spelas hela kvällen.

Det kan inte finnas så många band som skrivit ett äppleträd. Speciellt inte i den här genren. Men Skraecködlan har. Konserten och kvällen avslutades med låten Cactus från första plattan. Ännu en låt där de hittat ett schysst riff som bara maler på. Som ren info har sällskapet även gjort en riktigt tung och bra version av Kents hitlåt, Pärlor. Värd att lyssna på!

Bra avslut på den här kvällen då klockan precis passerat 02.00…

Skriven 2019-11-11

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners